Tåget går mitt genom landet – från den grå västkusten, genom ett vinterlandskap och fram till stora stan.
Stockholm –  som ibland gör mig lite rädd. Vi är lite sena och jag sitter baklänges och kämpar med en molande åksjuka.

Ett gammalt minne dök upp i mitt medvetande. När jag var på Vattenfestivalen här på 90-talet. Var det 96…? Hette det förresten Vattenfestivalen?
Jag har var här med Nille och min nya kille. Jag var så kär.
Men också rädd. Den senaste tiden hade han varit så oberäknelig och det gjorde mig osäker. Jag försökte vara till lags och inte göra honom arg men hans ilska blossade upp utan anledning och jag hade svårt att parera i svängarna. Denna kväll tryckte han upp mig mot en stenvägg runt plattan, höll en kniv mot min hals och väste aggressivt något om att jag jag var en hora och att jag borde dö.  Varför hade han en kniv på sig ens?
Tänk att jag inte bara gick åt ett annat håll den kvällen…
Men jag visste ju ingenting om Stockholm och på den tiden hade man ju inte ens en mobiltelefon. Jag kunde hu inte kolla google maps eller någonting. Jag skämdes så – jag ville därför inte leta upp en telefonautomat för att ringa föräldrar utan förföljde honom på avstånd tills hans ilska mot mig ebbade ut. Tills han förlät mig. För det var alltid jag som gjort fel och som fick be om ursäkt.

Det fortsatte så. Flera år. Slagen och strypningarna blev bara värre och värre. Mina ursäkter över min egen existens blev bara mer och mer desperata.
Vilka jävla skitminnen man bär på va?

Tur man kommit vidare i livet och kan se tillbaka på den delen av livet med både sorg och empati. Jag gjorde så gott jag kunde.

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Nu rullar tåget in förresten och jag måste rusa. Ska sminka mig på en toalett och möta upp kollegor. Vill säga tack för alla era fina avtryck i föregående inlägg. Än en gång får jag bevisat för mig att bloggformatet är ett av de bjussigaste platserna att befinna sig på digitalt  – i alla fall på den här bloggen. tack för er.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Tack och ett minne från storstan

  1. Åh vad jag rent ut sagt blir ledsen för hur du hade det som ung och hur fruktansvärt en människa kan behandla en annan ???????? och det känns som att du, när du beskriver ditt mående, fortfarande är jagad inombords. Jag vet inte om du varit inne på det förut o kanske har du nämnt det här men jag tänker att de trauman du bär på kan ha orsakat ptsd o att du kanske skulle behöva traumabehandling. Du har ju blivit hotad till livet flertal gånger och levt med fruktan och vanmakt.
    Du sprider så mycket glädje i din blogg och så mycket inspiration ???????? och vid sidan av allt detta livsbejakande så nattsvarta minnen som dyker upp. Du verkar kämpa så med det som hänt och jag vill bara säga: var rädd om dig o Tack för en så fin blogg ????‍♀️????

  2. Du är verkligen en så himla fin förebild, för typ allt! Går inte att beskriva i ord! Du är viktigt!

  3. Tänk, vilken börda att bära på… Jag är glad att du vågade tro på kärlek igen och är tacksam att du kan vara med och tala om för andra drabbade att det inte ska vara på det viset.

    1. Jag tror på att dela sina erfranheter i livet för att hjälpa abdra utsatta – jag har skrivit en del om det förr men inte så ofta nu förtiden. Ska tänka på om jag kan göra ett nytt inlägg med råd och tips till utsatta och anhöriga – men varje gång man skriver om det så kostar det ju på.
      Tack för ditt avtryck.

  4. Vattenfestivalen ja! Jag som är ett par år yngre än dig minns den med bara härliga känslor, när vi åkte in tillsammans hela familjen, lillebror i en sulky, och gick runt bland allt folk, alla dofter, spännande grejer och sen FYRVERKERIER i den sena sommarkvällen <3
    Din upplevelse låter däremot hemsk och jag känner igen mig så otroligt mycket, precis sådär (utom kniven) var mina små barns pappa mot mig, i många år. Glad att du mår så mycket bättre nu och är på en trygg plats!