Ett mål jag satt i år är att jag ska komma igång med löpträning. Jag behöver någon träningsform som tar mig utanför gymmet, ger mig bättre kondition och får mig ut i naturen.
Jag tycker det är tråkigt att springa. Mest för att jag tycker det är tungt och jobbigt tror jag. Usch fy satan så jobbigt.
Detta behöver jag åtgärda och jag har insett att jag inte klarar av det själv. Uppenbarligen klarar jag ingen träning alls på egen hand…
Jag tänker alltid att jag ska ta med mig mina övningar hem eller när jag reser men jag är förvånande dålig på det.
Vi har en källare med vikter, bollar, hopprep och gud vet allt men jag går aldrig ner dit. Fy så tråkigt. Jag gör det bara inte och om jag tar mig till ett gym själv så fuskar jag mig igenom allt och tröttnar direkt.
Därför satte jag upp mig på ett löparprogram med Joanna Swica och idag börjar jag. Pirr!
Joanna är en träningsprofil jag började följa för många år sedan. En superdriven tjej som är imponerande duktig på att skapa innehåll för sociala medier, fixar träningsresor, föreläser, poddar, coachar mm.
Jag köpte en prenumeration hos Joanna och tänkte att jag startar med tre månader och utvärderar sedan.
Laddade ner appen och började svara på Joannas frågor i chatten.
I vår chat skrev jag att mitt mål är fyra pass crossfit i veckan och löpning de andra dagarna. Min man sa dock att han tyckte det var lite väl hög ribba jag satt. Och Joanna verkar hålla med. 
Redan här i första mötet via chatten fick jag stort förtroende för det realistiska resonemanget. Hon har ju rätt såklart. Jag säger ju det – jag behöver någon som håller ordning på mig och berättar vad jag ska göra. Jag klarar det liksom inte själv. Det blir allt eller inget då.
Idag är det måndag och jag har nu suttit i soffan och gått igenom i appen vad jag ska göra tillsammans med min man som är en van löpare.
“Jag har ångest nu – tror du jag klarar det?” säger jag och kastar mig bak bland kuddarna.
“Hahaha, nu har du pratat om att du ska börja springa i två månaders tid – du kommer förmodligen leta efter hur många anledningar som helst att slippa idag. Kom igen nu, givetvis klarar du det om du tar dig ut!”
Helst skulle jag vilja att han följde med och sprang de första gångerna så jag inte fuskar men han ska till jobbet och dessutom har min PT, på crossfit, starkt avrått mig från att springa med Jonas i början. Han är liksom för snabb och bra i löparspåret och det är väl kanske inte bästa sällskapet när man står i startgroparna.
Nu har jag verkligen inget att skylla på längre. Ingen snö eller is och dessutom skiner solen. Let´s do this!
Återkommer med en uppdatering i detta ämne.
Obs. Jag har sprungit Göteborgsvarvet två gånger för 15 år sedan så det är inte första gången jag snörar på löparskorna. Jag har väl dock aldrig tyckt att det varit så kul. Önskar jag kunde längta efter att springa så som jag längtar efter ett riktigt tungt pass crossfit och få det till en regelbunden rutin i min vardag.
Är du en löpare? Ge mig dina bästa tips snälla.
Förra hösten så var jag med i en utmaning och skulle då springa först 1 km, 3 km och 5 km två gånger, sen springa milen. Och jag klarade det faktiskt utan att stanna en enda gång på milen. Ska tilläggas att jag i princip aldrig tränar. Något. Nyckeln jag hittade för att orka springa var att springa långsamt. Musik funkade inte för då ville kroppen springa i samma tempo. Så jag lyssnade på ljudbok. Glöm tider och fokusera på att orka i början.
Blev löpare för drygt tio år sedan. Det som var avgörande då var
Jag anmälde mig till en halvmara ett halvår fram i tiden, så att jag hade ett mål. Klarade 6 km när jag började.
På rekommendation från min man som är en van löpare drog jag ner tempot och började tänka hellre långt än fort.
Jag klarade målet! Och insåg också att det är när jag har sprungit minst 45 minuter (inte så viktigt hur snabbt) som jag får den ljuvliga känslan i huvudet efter. För mig har löpningen sedan dess varit det som gör att jag klarar perioder med hög stress och ett sätt att rensa huvudet och må bra. Lycka till!!
En bra podd i öronen är viktigt tex Druid & Zimmerman, så man inte tänker på vad man gör. Vips så är man hemma igen!
Jag började springa i dec-23 efter att inte ha sprungit regelbundet sen i tonåren (typ 15 år sen) och min strategi har varit att gå ut lugnt och varva jogg med gång. Jag springer det jag orkar, går tills jag känner att jag kan springa igen och så fortsätter jag så. I början tog jag det medvetet extra försiktigt med jogg för att inte få skador. Går på känslan och inte tid/avstånd. Tänker att 25 min är bättre än ingenting alls. 3 km är bättre än 0 km. Målet är 10 km men det kommer tids nog. Det kommer ta längre tid än om jag varit mer strukturerad och kört hårdare, men kroppen ska ju hålla i längden. Ingen panik liksom. Även noga med att ha vilodagar och att stretcha ordentligt efteråt. Det har funkat för mig hittills (är dock förkyld nu men det drar i mig efter att komma ut!). Tycker endorfinkicken efteråt är det som motiverar mig mest. Gillar även backintervaller (inte just under själva utförandet dock) för det ger så himla bra resultat på kort tid och kräver egentligen inget långt pass – perfekt om man har ont om tid men ändå vill göra något som ger effekt.
Världens längsta svar men jag hoppas att du ska hitta din grej med löpning och tycka att det är roligt!
Heja dig och lycka till med löpningen! Den enda löpning jag inte tycker är dödens trist är intervaller på löpband. Det ger mig den högintensiva träning jag behöver. Naturen njuter jag bäst av gående 😀
Ja men alltså att springa förvånansvärt långsamt är en stor nyckel tycker jag! Många börjar alldeles för hårt, snabbt och för mycket. Ska ta en runda imorgon i solen! Lycka till 🙂
Nej, jag är inte en löpare. Men jag har däremot börjat springa lite. Och jag läste någonstans att man bara ska springa så mycket att det fortfarande känns kul när man är klar, så att lusten är det man minns. Och så gör jag, och det verkar fungera. Förhoppningsvis även över tid.
Har som mål att 1 gång i månaden komma ut på en “upplevelse-runda”. Dvs ut i skogen där det är bedårande vacker, blir ofta en längre sträcka men aldrig med ett tidsmål. “ut och njut”. Gärna med en vän och ett bad som avslutning.
Med anledning av den är det värt att träna både belastning och kondition.
Spring i skogen! Både på stigar och i terrängen. Det bästa tycker jag! Då slipper du tänka också på hur det känns, för du måste fokusera på var du sätter fötterna! Så mycket roligare än asfalt och grusvägar!
Håller med! Trail är tusen gånger så roligt! Gärna i grupp också, det ger sådan pepp!Aa
Heja dig! Det är tungt i början, jag har haft svårt att komma igång efter alla tre graviditeter. Det som funkat för mig; korta sträckor i början, så korta att jag klarat att springa hela sträckan, i lugnt tempo utan att bry mig om hur lång tid det tar. På så vis har jag avslutat varje pass med en känsla av ‘jag kan! Jag fixar detta!’ . Istället för att sätta målet med x antal km, och komma hem med en känsla av att jag misslyckats. Och sedan har springtur erna blivit längre successivt, och löpsteget lättare! Tänk på att du är ute, du tar dig runt och du förbättrar din hälsa utifrån där just du befinner dig. Kram
Älskar att springa. Enda egentiden jag har med små barn hemma. Tips: tänk på det som lyx, lätt att komma iväg och träning som går fort att göra. Bra skor, hitta en bra runda. Gör en riktigt bra musiklista om du gillar att springa till musik. Du klarar det!!
Bra sportbh, spring inte på asfalt, gå ut långsamt, passa ut ett par bra skor, spring inte dagen efter ett tungt benpass på crossfiten. Lycka till!
Jag hejar på dig och längtar efter att jag själv får lov att börjar springa efter förlossningen. Jag testade Joannas upplägg för halvmara för ett par år sedan och det gav resultat 🙌🏻