Intervjun – Jennie Blomkvist, Allra helst hade jag önskat att depressioner inte fanns. 

2 juli, 20192 juli, 2019

Nu kommer intervjun jag utlovat – den är en lång och fängslande, skratt blandat med sorg och klokheter. Ta dig en kopp te och kryp upp i soffan. Den här intervjun är viktig och jag vill att du hjälper mig dela den. Det behövs kunskap och förståelse för ämnet i samhället vi lever i.

Jennie Blomkvist aka @kollijox är en av mina absolut bästa vänner. Känner sådan kärlek flör denna fina människa. Hon är ett geni – konstnär och poet. Hon jobbar fort och med stor precision. Hon är en skaparmaskin med världens största hjärta. Så glad att jag får dela med mig av hennes tankar och erfarenheter här med er.

Hej Jennie, så glad att just du vill vara med här.

Vi har funnit varandra i ljuset och i mörkret , skrattat så magen värkt i varandras armar och även gråtit ut då allt är svart och för hårt. Fint att ha dig som vän.

Runt mig och min familj kretsar psykisk ohälsa, depressioner och missbruk som djävulska spöken – detta slår sönder och tynger inte bara de som lider utan även alla runt om som förtvivlat försöker hjälpa och lindra

Jag personligen tycker det är oerhört jobbigt att den här sortens sjukdomar stigmatiseras, tystas ner, missförstås och skambeläggs.

För mig har alltid samtalet varit lösningen  – om man sprider kunskap och förståelse för människor som lider och dess anhöriga så tror jag till slut att konsekvensen blir att det är lika lätt att kunna berätta om detta ämne som om man delar att en familjemedlem lider av annan dödlig fysisk sjukdom.

Så låt oss prata mer om detta.

Innan vi dyker in på de lite tyngre frågorna så skulle jag vilja fråga vad du har uppskattat mest den senaste veckan?

Jamen det är så mycket så jag skulle kunna fylla hela sidan med att blaja om det, och där har du mig i ett nötskal.

Jag kan inte välja och när jag får sånna här frågor börjar mitt huvud typ att snurra, men om jag tar det första jag tänkte på när jag läste frågan så måste jag nog ändå säga att det jag uppskattade allra mest var att jag fått äta årets godaste kräftor (ja, redan).

Vad får ditt hjärta att sjunga?

Hmm, det skulle nog kunna vara en ljus och fluffig macka med nutella på och en kopp varmt kaffe.

Alltså du är den roligaste kompisen jag har – har du alltid haft humor som ett vinnande koncept eller kom det senare i livet?

Hjälp vad fint sagt!
Nu tror jag att mitt hjärta just sjöng faktiskt.
Du får inte säga detta till någon, men min hemliga dröm är att bli ståuppare, hahaha. Jag älskar nämligen att få folk i min närhet att skratta, men att vara ståuppare verkar vara så himla svårt. Sedan har vi ju det där med scenskräck, usch! nä det hade inte gått helt enkelt.

Jag blir alldeles för nervös och tänker att jag tråkar ut folk, eller att jag säger något som verkar dumt eller elakt…och då kommer folk hata mig och är det något jag är rädd för så är det just det, att inte vara gillad, att göra folk besvikna och att göra fel.

Men svara på frågan då tänker du nu…

Vet inte om det varit ett vinnande koncept, det har nog mer varit ett försvar.

Ett av tre ord jag skulle beskriva mig själv med är nämligen KONFLIKTRÄDD.

Det är nästa grej med min humor, den har en tendens att vara både ironisk, sarkastisk och lite så där -bäst att jag ställer mig bakom en gardin, för det här får man inte skratta åt eller skoja om. Jag får så lätt bilder när någon berättar något och ibland skrattar jag högt åt sånt andra inte tycker är såååå himla skojigt som jag tycker. Jag skrattar lite som en häxa och det kan vara lite äckligt, men jag brukar tänka att ett äckligt skratt är väl också gott (man vill ju leva länge).

Jag är rätt övertygad om att jag kommer hamna i helvetet. Nån berättade precis för mig att dom minsann tänkt på allt där nere vid magman, t. ex. att kaffet alltid serveras kallt. Fyfasen, jag hatar kallt kaffe.

För att vara något mer seriös, så är något annat som skrämmer skiten ur mig känslan av hopplöshet. Usch, den är otäck.

När den kommer till mig eller om jag ser eller hör den hos någon annan, så vill jag per automatik börja skoja för att personen i fråga skall bli glad.

Jag vet, det är helt jäkla osympatiskt, man har rätt till alla sina känslor. Fast det är ju inte så att jag går fram till någon som storgråter och drar ett göteborgsskämt för att skoja bort allvaret. Jag vill ju krama, trösta och lyssna också såklart. Att skratta känns dock befriande och skönt, speciellt när jag kan få andra att göra det. I skrivande stund inser jag att det är en form av belöningssystem hos mig, som en bit choklad. Jag märker också att jag direkt börjar granska mig själv, vilket jag gjort så mycket att jag nästan fastnat med pekfingret i naveln. Numer övar jag mig på att förtränga, lägga locket på och gå vidare. Det är svårt, men jag fyller ju snart 50 och känner att jag ältat upp tillräckligt med tid redan.

Fast mycket av ältandet och gnaget i mig har förvandlats till humor. Jag får ju ur mig en del i mina aforismer och jag är uppenbarligen allt annat än ensam om att känna mig ensam om du förstår vad jag menar? På ett sätt handlar min humor om överlevnad.

Du är trebarnsmorsa precis som jag och vi snackar ofta om att tonårstiden är livets jävla puckel. Du är några år äldre än jag och jag vet att jag såg upp till dig som barn, du blev Varbergs Lucia och var (är!!) så otroligt vacker. Jag ville va som du!

Men berätta – hur var din egen tonårstid?

Hehehe, sa du vacker?! Det är definitivt ett av tre ord jag aldrig skulle beskriva mig själv med, GULLIG kanske, men inte vacker. Fast nu har jag ju lärt mig att man skall säga tack så jag säger det, TACK! Kristin vad snällt sagt.

Tonårstiden ja, det är väl inget jag direkt längtar tillbaka till, skulle väl vara att ha samma typ av ork och drivkraft som då, men allt det andra….så mycket man skulle vilja hoppa över. Hormoner som rusar och frågor som snurrar…vem är jag, hur ser jag ut eg, vad skall jag bli? Finns det något och någon för mig, vem är jag egentligen osv osv. Tänk om man fått komma och prata med sig själv från nutiden till dåtiden. Då skulle jag vilja ge mig själv en kram och en klapp på kinden och säga -det ordnar sig skall du se!

Orkar du berätta om din mamma? 

Ja det gör jag gärna för Hon var den finaste mamman man kunde tänka sig att ha, hon förstod det inte själv bara.

Det går såklart inte att prata om henne utan att komma in på riktigt tunga minnen, men jag gör allt för att komma ihåg det fina och det roliga.

Hon hade t. ex. en alldeles fantastisk känsla för sköna ting och inredning, och så kunde hon matcha sin outfit som ingen annan. Helt fenomenalt alltså. Hon besatt också ett sjätte sinne, ett sinne för vad andra uppskattade och träffade allt som oftast mitt i prick när hon köpte presenter.

Att ge bort grejer var hennes grej skulle man kunna säga. Jag tror det var hennes sätt att säga -jag tycker om dig. Hon tyckte däremot inte om sig själv särsklit mycket. Det bodde så otroligt mycket självförakt i henne. Det var som ett slukhål, helt kolsvart och bottenlöst. Tillslut lurade det henne in i evigheten.

När förstod du att hon var sjuk och hur påverkade det er familj?

Jag var nio år då jag såg henne gråta i förtvivlan. Gråta på ett sånt sätt som gjorde att jag reagerade. Det var något annat än att “bara vara ledsen”. Jag minns att hon låg på soffan och min kompis mamma satt jämte henne och pratde/tröstade. Man kallade det för förlossningspsykos då vill jag minnas (fast barnet inte var fött )

Vi skulle flytta från vårt gamla lilla hus på lugnet till stan.
Till ett nybyggt hus där allt skulle vara nyckelfärdigt, men det var det nog inte. Jag vill minnas att det var försenat i alla fall och jag tror gravidhormoner, flytt, två barn och en hund blev lite förmycket där och då. Hon blev djupt deprimerad och det var under den perioden hon för första gången försökte ta sitt liv.
Det gjorde hon periodvis upprepade gånger fram till den dagen hon lyckades. Då hade jag hunnit bli 40 år och hon hade kämpat med depressioner till och från i över 30 år. Jag väljer att vara tacksam över den tiden vi fick tillsammans men hade såklart önskat att den varit väldigt mycket längre. Att hon velat kämpa så att hon fick uppleva och följa alla sina barnbarn t. ex.
Allra helst hade jag önskat att depressioner inte fanns.

Vad är det vackraste du minns från din mamma?

Vackert, hmmm, vet inte riktigt. Har lite svårt att förhålla mig till ordet vacker, det är liksom inte för oss, mig och mamma.

Hon var väldigt stolt över sin smyckessamling, den var snygg. Vid fler än ett tillfälle sa hon -den får ni bråka om när jag är död. Det gjorde att jag nästan inte ville spara något i den lådan, men som tur är har jag en faster som sparat och som kommit senare med ringar hon “visste” att jag skulle vilja ha.

Jag minns Ingas fantastiska små tomtar. 

Jaaaa! hjälp vilken tomteverkstad hon hade där hemma vid köksbordet. Massor av små små, riktigt pyttesmå tomtar med sitt eget lilla personliga tomteuttryck. Några hade små slädar med gran och paket på medan andra höll i en lykta eller en krans. Hon älskade det. Att sitta där och få vara kreativ och skapa något för sig själv. Tänk dig själv att försöka hitta egentid med 5 barn hemma, hehehe.

Den oro man lever i när en familjemedlem inte vill leva längre förlamar. Man är så maktlös och spänd som en fiolsträng – som om man springer ett maraton uppe på livet och alla andra ”vanliga” springer därnere. 

Att också leva med skulden av att man inte lyckas ”laga” den man älskar gör så himla ont. Vi har pratat mycket om detta. 

I vissa lägen tänker jag att inte vilja leva längre är den mest egoistiska handlingen man kan göra men när vi pratar så förstår jag att om man är sjuk så är man helt övertygad om att alla andra runt om skulle få det så mycket bättre ”om jag bara inte fanns mer”. 

Vill du utveckla detta och dela med dig av dina erfarenheter ?

Förlamande är verkligen ordet. Man vet liksom inte vad man har att vänta sig. Om man skall hitta personen ifråga nånstans, livlös kall och stel. Ni har säkert redan listat ut att jag själv gått i en hel del samtalsterapi. En gång fick jag frågan om jag konfronterat henne med min rädsla och oro. Det hade jag inte, så det fick bli min uppgift till nästa gång vi skulle ses. Eftersom jag är plikttrogen gjorde jag min läxa och sa att jag älskade henne så mycket och att jag var livrädd att förlora henne och att hon skulle ta sitt liv. Hjälp vad läskigt det var. Jag frågade henne om hon aldrig varit arg eller ledsen på sina föräldrar som aldrig visat henne någon kärlek eller gett henne några kramar osv. Hon svarade att det var hon inte för dom visste ju inte bättre. Konstigt ändå tyckte jag, men idag vet jag varför det var så svårt att kramas och tänk om hon vetat det också.

Vi har nämligen haft en osynlig “förbjudet att kramas lag” i vår släkt.

Hennes mormor insjuknade i tuberkulos och fick bo avskilt i ett eget rum, det “vita” rummet. Det utfärdades ett kramförbud för att inte bära smittan vidare, ett kramförbud som levde vidare i två generationer. Man fick alltså inte kramas, vilket min mormor växte upp med och min mamma och sedan jag. Jag förstod att det var ganska märkligt då jag och min bästis gjorde en test i veckorevyn.
En av frågorna löd, när kramade du din mamma senast?
1. I dag
2.förra veckan eller
3. det minns jag ej.
Ni fattar vilket som blev mitt svar.

För att återgå till uppgiften/konfrontationen. Jag tyckte det kändes olustigt och inte alls som om jag fick lättat mitt hjärta och mycket riktigt skulle det visa sig att det blev som en uppmaning för henne istället, att försöka ta sitt liv, för att slippa, för att det skulle bli så mycket bättre utan henne.

Till alla er som tänker eller tror det, NEJ NEJ NEJ! det blir det inte, det blir bara sämre utan. Alla är värda sitt liv i guld! (nytt ordspråk)

Den här gången hade jag just fått veta att vi väntade vårt första barn. Det var himmel och helvete på en och samma gång.

Några år tidigare hade hon försökt avsluta livet vid en plats vi fick leta efter med hjälp av helikopter och skallgångskedja.

Fyfasen för den tortyren, väntan på samtalet som skulle ge besked. Död eller levande. Det var höst och riktigt kyligt om natten, chanserna minskade timma efter timma, så när beskedet kom, att hon var vid liv men kraftigt nerkyld, började jag skaka av chock och lättnad.

Det är så förbannat sorgligt att en sjukdom kan få en att tro att alla skulle ha det bättre om man inte var där. Att det skulle bli en lättnad.
Det var det också många som trodde efter att hon gått bort, att det skulle kännas skönt att slippa vara så orolig hela tiden, men NEJ! inte för mig i alla fall, aldrig någonsin har det känts som en lättnad, och oron den blir jag nog aldrig av med.

Jag blir fortfarande kall när jag hör ambulansen köra med syrenerna på eller när telefonen ringer och det är pappa eller något syskon som ringer. Innan jag hört tonläget på deras röst kan jag inte slappna av. Syrran och jag har kommit överens om att alltid säga grönt ljus, så släpper oron snabbare och vi kan prata vanligt.

Ni förlorade din bror året innan din mamma gick bort. Så otroligt smärtsamt och chockerande. Vill du berätta om Martin och om alla hjärtan han nu lämnar till dig?

Det ringde i telefonen hemma, vi hade en fast sådan då så min stora tjej svarade medan jag hade min lilla tjej på armen. Det är till dig mamma sa hon och räckte fram luren. Det var pappa. Han sa -Martin är död. Jag fattade inte riktigt och trodde han sa mamma är död. han fick säga det igen och jag blev helt tyst. Hur? Vad har hänt? och så berättade han. Martin dog i sömnen bara 25 år gammal. Plötsligt hjärtstopp. Hur kan sånt bara hända tänker man, men det händer och drabbar varje år ungefär 10 000 personer i Sverige. I cirka 5 500 av fallen påbörjas hjärt-lungräddning av ambulanspersonal. Nästan 600 överlever. För att överleva ett plötsligt hjärtstopp behövs omedelbara insatser i form av hjärt-lungräddning och stöt från en hjärtstartare. Ge en gåva till Hjärt och lungfonden,

Martin hade kämpat mot ocd i över 10 år men livet hade börjat vända och han hade just fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet tillsammans med sin flickvän. De skulle bo hemma hos mamma och pappa i väntan på att den skulle bli klar och kvällen innan hade de burit, släpat och kånkat på allt så Martin var trött. Det hade han sagt till pappa på morgonen också då de möttes för att släppa ut hundarna. Hans kulle bara gå upp och sova lite till sade han, men han vaknade aldrig mer. Jag tröstar mig ändå med att han fick uppleve lycka, kärlek och jobb sånt som ett “vanligt” liv förhoppningsvis kan få innehålla. Minnena jag har om honom är till skillnad från mamma, väldigt roliga och jag blir ofta fnissig och full i skratt när jag tänker på Martin. Idag brukar jag tänka att han och mamma skickar ett hjärta till mig när han vill tala om att han är nära. Ett hjärta i form av tuggat tuggummi på marken, ett hjärtformat löv osv, ni hajar.

Den mäktigaste upplevelsen av ett sådant “meddelande” var väl ändå när du, jag och Marina skulle göra boken om Strömma. Ni hade byggt ett kollage på en vägg med foton, pappersklipp och bilder. En av bilderna var ett kort med ett bränt hjärta på. Det kortet hade Martin gjort till Marina. Vi kände ju inte ens varandra innan bokprojektet drog igång. Det var som om han vill föra oss samman och du fick vara budbäraren. Så märkligt va.

Fotot är som bekant omslaget på boken.

Hur har du bearbetat detta? 

Tar den korta versionen –  Jag har gått i terapi. Ätit medicin. Ältat. Gråtit. Skrattat. Pratat. Pratat. Pratat. Fått sjukgymnastik för att lösa upp alla knutor kring bröstkorgen och i nacken (det som gör att man blir som en fiolsträng)

Jag har kramat människor och talat om att jag gillar dem. Det gör jag ofta faktiskt. Ger komplimanger högt istället för att bara tänka dem.

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden – det är det enda vi vet om vår framtid, vi kommer och dö. Varför trordu människor är rädda för att prata om detta? 

Det är ju så förbannat läskigt! Man vet ju inte vad som skall hända. Blir det svart? Blir det som innan man blev född….det har jag ju inget minne av i alla fall, så hur är det?. Eller blir det paradis och choklad eller helvetet och kallt kaffe. Eller blir det ett nytt liv med andra läxor att lära eller är det bara klart slut over and out. Själv var jag så rädd för döden att jag fick panikångest vid 27. Det var strax efter att jag flyttat till en ny stad och brutit upp ett långt förhållande, men den utlösande faktorn var att min kusin bestämt sig för att han inte tänkte leva längre.
Det var som om någon drog undan mattan för mig och jag föll rätt ner i avgrunden, en bottenlös grop av ångest och rädsla. Jag fick åka till psykakuten bums. Fick fantastisk hjälp, men det tog ett helt år att ta sig upp ur gropen.

Om du skull kunna ge ett råd för livet – vad skulle det vara?

Fantisera mycket och ha drömmar. Super enkla och små men gärna stora och orealistiska, man behöver inte uppfylla dem alla.
Det viktigaste är att man har några om så bara det är en dröm om en god glass.

Mina ledord är som följer…

En sak i taget, det roligaste först, vem vet vad som händer i morgon? 
Bättre att passa på, än upp och in! 

Finaste Jennie – tusen tack bästa du. Är så tacksam över att du vill vara med på denna intervju.
Älskar dig så mycket!

Ta del av Jennies konst och vardag här @kollijox