Vi går upp tidigt då det fortfarande var mörkt ute och packar ihop. Jag har sovit oroligt och drömt mardrömmar om en av mina söner hela natten.
Jag sätter på åtta koppar kaffe, tänder ljus och börjar tömma kylskåpet.
Morgonsolen där uppe över hustaken – snart når den vinterträdgården.
Det är något visst med att stänga huset och åka hem. Det är vemodigt och jag går ut på terassen för att fånga soluppgången på näsan. Höst i luften även här. Krispigt och kyligt. Kallt på toasitsen men duschen värmer.
Våra vänner skriver i den orangea gästboken – glöm inte att vi nu skapat en tradition och påminner också om att nästa år ska vi slå rekord i hur många ostron man kan äta på en dag. Det känns fint och tryggt – varmt i bröstet av att få vara en en vän. Det ska man aldrig ta för givet.
Jag tänker på att jag snart får hålla min minsta kille i famnen och dra in hans doft igen. Stänger fönsterluckorna i köket.
Och i vardagsrummet. Det är svårt – luckorna är gamla och låsanordningen gnisslar och är trög.
Det sista jag gör. Låser den rosa stora porten och går stentrappan ner. Hejdå Le Vigneron – hoppas vi ses snart igen.
