Livrädd för att tala inför grupp

Det sägs att vi är mer rädda för att hålla tal än för att dö. Men jag tror nog inte det riktigt stämmer…

Men att många är livrädda för att tala inför en grupp människor är jag helt övertygad om. Jag är nämligen en av dem.
Det har alltid varit så. Vet inte vad det beror på. Kanske att jag är rädd för att tappa kontrollen och inte veta vad jag ska säga när alla ögon riktas mot mig? Att alla ska komma på att jag är helt kass och egentligen inte vet vad jag håller på med?

Att sitta i en ny grupp där ledaren ber oss att gå laget runt och berätta vad vi heter och jobbar med kan få mitt hjärta nästan att hoppa ur kroppen, öronen att börja surra och får mig att vilja dricka en liter vatten på grund av plöstlig muntorrhet. Samma på föräldramöten och i andra sammanhang.
De första tillfällena då jag talade inför stora grupper var då jag skulle presentera menyn då jag jobbade som servitris. Det var så jäkla nervöst innan men så fort jag öppnade munnen så kändes det fint och den obeskrivliga lättnaden och triumfkänslan efteråt var oslagbar. Jag klarade av att göra något jag var livrädd för – yes, check på den.

Minns en gång då jag utmanade mig ordentligt då jag var med i ett kreativ process på hotellet där jag jobbade. Detta var många år sedan. Jag skulle upp på scen inför ett hundratal kollegor och ingå i ett panelsamtal. Jag mådde illa hela två veckor innan och kunde inte äta på hela dygnet inför scenframträdandet. Det var så sjukt jobbigt – men jag ville ju det här.
Jag kunde inte låta min rädsla för att tala inför människor stoppa mig så jag bet ihop. Det gick helt ok.
Efteråt kom en kollega fram till mig, skrattade lite och sa “ja, du blev ju så där röd i ansiktet som du alltid blir när du blir osäker…”
Tack som fan. De orden ligger fortfarande kvar och gnager i mig och jag önskar så att jag hade frågat henne vad syftet med den kommentaren var.

Trots detta har jag fortsatt att utmana mig i dessa lägen och har nu under några års tid tagit på mig uppdrag som föreläsare och ledare under workshops. Och varje gång jag utmanar mig känns det bara bättre och bättre. Nuförtiden kan jag till och med få i mig lite mat innan framträdandet och jag har hittat lite olika verktyg att ta till längs vägen. Muntorrheten släpper om jag biter mig i tungspetsen, hjärtslagen lugnar sig om jag tar några djupa andetag och jag slår bort panikkänslorna med varma tankar om mig själv. Förberedelse är a och o. Ett leende och ett avlappnat kroppspråk är lika viktigt. När jag väl börjar prata släpper de obehagliga känslorna och allt går strålande.
Är du en av dem som varit och lyssnat på mig under åren så vill jag tacka dig – du har givit mig kraft och uppmuntran till att vilja bli ännu bättre.

Mitt mål är att kunna utveckla mig själv ännu mer inom retorik och jag sitter just nu på tåget hem från Malmö där jag gått en kurs i just detta. Så spännande och sjukt läskigt. Åker hem med ny klokskap och tankar kring mitt arbete.

Nu kommer jag vässa mitt framträdande på A La Varberg med nya kunskaper. Kommer du till Varbergs Teater den 16 november förresten? Vi kommer ha en grym dag ihop så jag rekommenderat detta varmt.

Hur känner du inför att hålla tal eller tala inför grupper överlag?

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Livrädd för att tala inför grupp

  1. Jag tycker ofta att det är otroligt nervöst, men brukar ibland ta udden av det genom att också säga det till gruppen som jag ska prata inför. Lägga nervositeten på bordet så den krymper typ. Väva in den kort i det jag ska prata om. Fast det beror såklart på sammanhang.

    För mig är det också viktigt att verkligen känna mig trygg i och bottna i det jag ska prata om och jag vill oftast försöka skapa någon form av dialog med de jag pratar med även om det är en stor konferens, knyta ihop oss och skapa ett gemensamt görande och ansvar för det som händer i rummet.

    Det här radioprogrammet tar upp temat en del på ett fint sätt. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1381390?programid=5110

  2. Vad arg och ledsen jag blir på din kollega som kläckte ur sig en så opassande kommentar! Precis som du sa, vad var syftet med den kommentaren egentligen?
    Känner igen mig i att folks kommentarer genom åren sitter kvar och karvar ur själen. När jag för flera år sen hade praktik på en högstadieskola så skulle jag hjälpa till på en mattelektion där de skulle räkna ut gamla volymer. Jag som blev inkastad i något som jag inte förberett mig på hade svårt att hjälpa till och jag minns fortf kommentaren från en ung elev dagen efter. Han kliver in i klassrummet, pekar på mig och säger: där är hon som inte kan räkna. Åh, det svider fortfarande.
    Tack för att du delar med dig Kristin, jag uppskattar så dina reflektioner och historier. <3

  3. En klok kollega sa en gång till mig att ingen kommer att komma ihåg en grå person. Se till att du sticker ut. Så en färgglad blus eller klänning åker alltid på.
    En annan klok person sa att man blir lugnare om man sluter cirkeln, dvs skapa en trygghet i kroppen genom att hålla ihop händerna med en penna som jag samtidigt kan peka med.

    Det och övning har gjort att jag idag tycker att det är kul och att jag kan klara teknikproblem, sämre förberedelser osv. Lyckas jag sedan frammana skratt från de som lyssnar så blir det än mer inspirerande.

  4. Har varit fobiskt rädd för att prata inför folk. Var så pass handikappande att jag sökte hjälp. Gick i KBT behandling under några månader och hela livet förändrades. Nu är jag inte rädd för något. Det är så otroligt fantastiskt och befriande. Hjälper mig i alla situationer i livet. Det som är under all kritik är att det ofta är skolan och opedagogiska lärare som är orsaken till den skräck som människor känner inför att prata inför grupp.

  5. Vilket sammanträffande. Satt just och funderade och oroade mig lite inför en föreläsning jag snart skall hålla på mitt jobb. Satte mig för att läsa lite bloggar och så skriver du om detta 😀

  6. Åh så fint och bjussigt inlägg. Precis vad jag behövde läsa idag. Jag som älskar att jobba med workshops och föreläser gärna men som alltid typ vill kräkas innan….det har liksom hindrat mig i flera år att faktiskt göra detta mer. NU sjutton är det dags.

    1. Ja, kör hårt!! Låt inte rädslan stå ivägen.
      Ska faktiskt kolla upp det har med betablockerare som rekommenderas här bland kommentarerna. Lycka till!!

  7. Omg vart min värsta rädsla i skolan, ännu värre efter att en lärare bad mig börja om från början för ”vi hör ju inte vad du säger”. Suck. Får fortfarande svindel och hjärtklappning av presentationsrundor i minsta grupp men lyckas emellanåt göra presentationer som går bra och som man tom får positiv feedback på efteråt. Det betyder otroligt mkt så försöker alltid göra samma sak för folk som verkar minsta nervösa att presentera ngt, ge feedback på att det var intressant att lyssna på.. impad av att du utmanar dina rädslor! Är sakta på väg däråt också 🙂

    1. Igenkänning på hög nivå. Livrädd då lärarens blick plötsligt vilade på mig och jag skulle svara på något eller tala för hela klassen. Phu.
      Bra där att ge positiv feedback till alla – så mycket värt. kram K

  8. Känner igen mig till hundra procent. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt, det kan ligga som en filt över min tillvaro i dagar om jag vet att jag måste göra det. Tyvärr är det en del av mitt jobb att presentera mina idéer. Men en sak har hjälpt mig: betablockerare.
    Skojar inte, det känns som dom räddat mitt liv.
    Det gör att jag inte blir panik-nervös, lite nervös men under kontroll. Dom gör ju att hjärtat inte rusar, vilket hindrar kroppen att hamna i värsta panikläget, när svetten forsar, orden försvinner, munnen blir snustorr osv. Ju oftare jag står inför en grupp ju lättare känns det och jag tror att jag skulle kunna göra det utan betablockerare idag men nu vågar jag inte chansa.

      1. Jaa! Efter år av ”du kan vända det med tankekraft” eller ”allt sitter ju bara i ditt huvud” kom det som en sån befrielse.

      1. Gör det! Läs FASS för mig har det fungerat bra. Vanligt att skådisar och musiker använder. Det är ofarligt, man kan ta det vid amning till och med. Det är dock receptbelagt. Första gången jag provade var det en kollegas pappa som var läkare som skrev ut till sin dotter så då kände jag att det var ofarligt och vågade testa.
        Det enda jag har tänkt är att det inte är så bra effekt på träning efter att man tagit, för hjärtat pumpar lugnt på. Inte farligt eller så men man får som sagt mindre effekt. Men dagen efter är ju allt som vanligt och då kan man ju träna då.

  9. Tänker att det finns olika anledningar att vara nervös. Att prata om något en inte fullt ut behärskar gör mig fortfarande vansinnigt nervös. Att prata inför andra är något som för mig har blivit lättare och lättare med åren.
    Till din kollega skulle jag bara vilja säga att det är bra att hon såg att du tog uppgiften på allvar. Punkt.
    Nervositet är ju ofta kopplad till att en tar det en gör på seriöst och väldigt gärna vill att andra/publiken ska få en bra upplevelse när en gör sin dragning oavsett ämne/antal lyssnare.

    1. Det är sant – tror att detta är en konsekvens av att jag alltid vill vara duktig och helst vara bäst på allt jag tar mig för. Jobbig sits man sätter sig i då liksom…hehehe…
      kram till dig

  10. Jag var alltid den tysta eleven i skolan, räckte typ aldrig upp handen. Men konstigt nog var jag aldrig rädd för att hålla föredrag eller tala inför grupp. Jag tror att jag var tryggare i att vara påläst, än att bara kläcka ur mig något. Så är det lite fortfarande, att veta vad jag ska prat om är A och O. Men sedan är jag ju ingen föreläsare som får betalt för att berätta om något, då skulle jag nog inte kunna äta på en vecka heller. 😉 Vad kul att ta en kurs i retorik, det drömmer jag om att göra en dag!

    1. Att ha koll på vad man ska säga och vara förberedd gör situationen mer hanterbar – for sure. Tack för att du alltid lämnar så kloka och varma kommentarer här på bloggen. Uppskattar det massor!

      1. I programmet Din hjärna på SvT ges en förklaring på detta fenomen. Så behöver en inte lägga den på sig själv. Det har helt enkelt att göra med livet på savannen för tusentals år sedan. Jag bli också väldigt nervös och röd på hals mm så det var en taskig kommentar du fick. Betablockerare hjälper mycket bra ❤🤗