”Du verkar ha sunt sätt att se på din egen och andras kroppar, har du alltid varit så och vill du i så fall dela dina tankar kring det?”
Tack för förslag på blogguppslag.
Jag vet inte men jag gör mitt bästa. Finns det någon kvinna som har ett sunt sätt att se på kroppar i det samhälle vi lever i? Vi är liksom våra kroppar och utseende – blir dagligen dömda av både oss själva och andra. Tyvärr. Det går inte komma ifrån. Men precis som du skriver så kanske det verkar som om jag har en sund inställning och det glädjer mig att höra. Jag jobbar verkligen med att inte vara en dömande människa. Det gäller att försöka förhålla sig så sunt och nyktert det bara går till hela baletten känner jag. Att bara hjärtat slår och att man har ben att gå på är ju ett mirakel i sig – det ska ska vi alla (som har) vara tacksamma för.
Jag har stor respekt och förståelse för att vi alla sitter på olika stolar – allt från vilken familj man är uppvuxen i, utmaningar i livet, erfarenheter man samlat på sig, eventuella sjukdomar, vilket umgänge man har och vilka miljöer man vistas i. Det är väldigt komplext och individuellt med andra ord. Vi har olika ingångar då vi diskuterar ämnet.
Och idag ska jag prata kring min ingång. Men jag vet att många kommer tolka det från sitt egna perspektiv och sin relation med sin egen kropp. Det är intressant det där – ju mer jag pratar med människor om hur de ser på saker och ting utan att lägga mitt egna personliga dömande i vad jag hör – desto bättre blir jag på det. Och det är något jag alltid vill göra – vara öppen för samtalet och nyfiken på olikheter.
Jag ska försöka formulera mig klokt och inspirerande i detta inlägg och låta bli att författa ett präktigt brandtal om vad som är rätt och fel.
Jag är uppvuxen i en miljö där både bantning, övervikt och beroendesjukdomar funnits. En miljö som kanske inte gör att man har en helt sund inställning till kroppen. Som nog faktiskt gör att man inte känner att man duger som man är. Detta är verkligen inte unikt och det är många som har en liknande historia.
När jag gick på högstadiet gick jag igenom perioder då jag slutade äta, testade att skära mig själv och stoppa fingrarna i halsen. Jag drack dessutom alkohol i tidig ålder varje helg och började röka redan som trettonåring. Jag hade med andra ord en vilsen tonårstid och sökte bekräftelse i destruktiva miljöer. Jag mådde dåligt och det blev bara värre. Då jag var sexton gick jag in i en relation med en äldre kille som fick livet att rämna – bokstavligen. Jag slutade skolan, slutade umgås med mina vänner och drog mig undan min familj. Detta var en relation som nästan kostade mig livet och hade det inte varit för att jag blev mamma under dessa år så hade jag avslutat det själv för att bara slippa leva mer. I den här miljön var jag äcklig, ful, korkad, föraktad, svag och liten. När jag tog mig därifrån fem år senare så öppnades en helt ny värld för mig. Skuldsatt över öronen, utan utbildning, och ensamstående mamma. 21 år.
Även om jag fortfarande levde under hot så var jag inte under någon annans kontroll längre – det gjorde något med mig.
Jag ville leva. Så bra jag bara kunde!
Jag berättar inte detta för att fiska sympatier på något sätt för jag ser mig verkligen inte som ett offer. Man går igenom utmaningar i livet och jag kan aldrig skylla mitt liv på andra. Inte på min uppväxt. Inte på de män jag levt med. Inte heller på de sjukdomar som korsat mitt liv.
Men hur kommer kroppen in i detta resonemang och navelskåderi då? Jo, jag vet inte men jag känner så starkt i magen att det är så förbannat idiotiskt att gå runt och hata på sin egen kropp för man vet fasen inte hur länge man får vara kvar.
Det är ett arbete och självkärlek är inga lätta grejer. Det har tagit mig många år att förlåta både mig själv och andra. Att vara tolerant, ickedömande och ödmjuk får man jobba på att vara.
Min kropp har tagit mig igenom mycket. Men jag lever. Jag vaknar på morgonen, går ner för trappan och kokar kaffe. Magi.
Jag har sett människor dö i både cancer och missbruk på nära håll. Jag har själv varit nära kanten och jag har letat efter mina närmaste då jag varit övertygad om att inte finna dem vid liv. Min kropp har blivit slagen, våldtagen och gått hungrig. Den har burit och krystat fram tre otroliga barn. Den har också älskat, skrattat, badat, dansat och vandrat.
Ät bullen. Eller låt bli. Låt kroppen få njuta av det den mår bra av och gör den lycklig – jag lägger ingen värdering i det över huvudtaget. Jag blir djupt ledsen över alla kvinnor som ägnar sina liv åt att hata på sina kroppar och jämför sig med andra. Lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat och blev helt bedrövad över hur hon kände och efter jag pratat med vänner i ämnet och sett det enorma gensvar hon fått så förstår jag hur jobbigt många har det med sina egna tankar kring sin kropp.
Vill också lägga till att jag upplever det som enormt deppigt med andra kvinnor som ogillar kvinnor som tycker om sina kroppar. Idiotiskt tycker jag det är faktiskt.
Jag har varit storrökare fram till jag var trettio och ätit enorma mängder socker och mat som inte gynnat min kropp så jag sätter mig verkligen inte på några höga hästar när jag ödmjukt säger att jag nu gärna vill ge min kropp de bästa förutsättningarna för att orka mycket och länge, vara stark och lycklig. Det är mitt val och jag lägger ingen värdering i vad någon annan väljer.
Sedan jag började se min kropp som ett verktyg i livet – att jag själv kunde påverka min livskvalité med justeringar som kost, positivt mindset, sömn och träning så har det varit så mycket lättare att älska mig själv. Hela mig. Och även mycket lättare att älska andra. Win win.
Man vet aldrig vad folk bär på och vilka perspektiv andra har. Så är det. Men är det något jag vill skicka med alla som läser detta inlägg så är det att det finns hjälp att få för smärta och dåligt mående – bland vänner, terapi, samtal i familjen, att vistas i naturen, i arbete med handen, i bearbetning och förlåtelse. Att förlåta sig själv och andra är den finaste gåvan man kan ge sig själv. Jag har blivit hjälpt av min coach i medberoende de senaste åren och under 2023 har min hälsosatsning gett mig helt nya tag om livet. Jag är tacksam över allt min kropp klarar av och att den tog mig hela vägen hit. tack kära kropp.
Så klokt inlägg. Inspirerande. Jag tror att människor som känner skam kring vikt/utseende (och det är ju tyvärr väldigt många vad det verkar) kan bära på en skam över sin skam också. Att de känner att antingen borde jag väl ändra på kroppen eller bara nöjd med den.
När man så ser en person som man anser har en sundare/vackrare kropp än en själv och som visar opp den kroppen med ett stolt leende (framförallt om det är någon som tex gått ner i vikt) så kan det kanske komma en impuls av rädsla att åh nej sådär kunde jag också känt om jag inte var så misslyckad. Typ.
Och då kan jag förstå (även om jag själv inte känner så) att det kan ske en omedveten projicering: det måste vara nåt fel med bilden/kroppen man ser. Då kommer tankar som blandar ihop bilden med betraktaren.
Typ: varför ser personen så stolt ut (”ser den här influencern då ner på min kropp som ej är likadan ?”), varför gick den här personen ner i vikt (”är inte det att skamma min kropp som är större”) osv. Folk tar det personligt men vill inte medge det så de projicerar det på normer osv.
Sanningen är ju att världen är FULL av helt olika kroppar och inget som EN person gör eller inte gör med sin kropp har med mig som betraktare att göra. Alla kroppar är ok och vuxna människor som inte bara vill se smala kroppar kan välja att gå på badhuset, följa en större variation av folk på sociala medier osv.
En (1) persons kropp är ju bara en av miljarder olika så… varför ta 1 annan persons kropp personligt. Det är ju en tankevurpa. Och jag tror tyvärr att det handlar om självhat som inte kommer läkas av att influencers inte är stolta över sina tränade rumpor. Utan var och en behöver läka sig själv.
Tack för dina reflektioner ~ alltid kloka ! Kram k
Tusen tack för ett jättefint inlägg! Jag blev både rörd och glad på samma gång.🙏
Tack för ett fint och öppet inlägg! Tycker du resonerar väldigt klokt och inspirerande.
Tack!
Tack (igen!) Kristin för att du delar så öppet och fint om ämnen som kan vara känsliga för många. Jag önskar så innerligt att fler kunde känna sig trygga och bekväma i sin egen kropp. För mig har styrketräningen varit fantastisk i att visa mig vad min kropp faktiskt kan när jag ger den möjligheten! Att kroppens funktion och inneboende kraft liksom får ta plats, istället för att bara vara ett skal man tittar på.
Sanna här – har fått en helt ny relation till min kropp och dess funktion sedan jag började träna och stoppa i mig den näring den behöver. Tsck för dina tankar i ämnet
Tack så fint och bra du skriver❤️
Fint att läsa din text. Kämpar själv med en ätstörning som pågått i över 20 år. Den som inte längre syns utanpå men som pågår i mitt huvud varje dag och gör det svårt att tycka om mig själv och min egen kropp. Den som absolut inte fyller någon som helst funktion, den bara förstör och hindrar mig från att leva mitt liv fritt. Tar med mig tanken om att se kroppen som ett verktyg och tanken om att ge den det bästa för att fungera och orka.
<3 har du stöd i detta. Rekommenderar dig att kontakta Frisk & fri (riksföreningen mot ätstörningar). De har stöd vis chatt, telefon och gruppmöten i olika städer och det är inte hotfullt eller liksom pressande utan de har själva erfarenhet av att bli friska och fria. Har flera nära vänner som fått fint stöd vis dem. Allt gott till dig. Du kan bli fri.
Fint att du tar med dig detta – hoppas du får och kan ta emot den hjälp du behöver för att ta dig ut ur det destruktiva och mörka. Stor kram
Men åh så fint att läsa❤️ det låter precis som mitt liv nästan helt rakt igenom. Försöker just nu att älska mig själv och min kropp. Helt ofattbart att den fortfarande håller. Tack ❤️
Stor kram ♥️
Tack. Så fint. Och man vet verkligen aldrig vad en människa bär på 🙏🏻
Starkt och fint skrivet🌟🌟🌟,
och så klokt formulerat.
Tack kära du ♥️
Rörande och sunt. Starkt och skört. Vackert. Inspirerande!
Tusen tack!!
Otroligt jävla fint. Ödmjukhet. Mänskligt.
Kärlek 🫶🏼
Tack för din fina och öppna text. Jag har växt upp i en trygg miljö och haft tur. (Självklart finns olika skeden i livet som gått upp och ner). Du har varit så stark som kunnat ”vända skutan” till ett nytt liv. Gläds med din framgång⭐️⭐️⭐️Jag försöker träna på att inte kommentera kroppar, märkligt vad påtagligt det blir, att hjärnan vill uttrycka något om det jag ser, lite sorgligt att inse… men det går att förändra!
Kristin – du är verkligen fantastisk på så många sätt! En riktig krigare med hjärtat på rätt ställe.❤️
Din historia och inställning till livet är så klok!
Fint och starkt!! ❤️
Tack, Kristin! ❤️