Att träna kroppen.
Vad händer inom dig när du läser den meningen?
Det beror nog på vilken stol du sitter på just nu tänker jag. Jag själv har suttit på de flesta genom livet och har tyvärr inte med mig träningsglädje i kroppen sedan barndomen. Jag hatade gymnastiken, kände mig klumpig och hade dålig kondis. Gav basket en chans på grund av att jag var lång, dansade jazzdans för att föräldrarna betalat årsavgiften och ägnade ett par år åt bugg eftersom min syster tävlade i detta och familjen åkte runt bland olika idrottshallar om helgerna. Jag har spelat golf sedan jag var fyra dock – blev riktigt bra men det bygger ju varken kondis eller några vidare muskler. Skapar mest en grund för social kompetens då du tvingas uppföra dig korrekt på golfbanan och hålla igång samtal i fem timmar med en liten grupp människor.
Jag har inte känt träningsglädje alls och tyvärr har alla sporter jag sysslat med varit förknippad med prestation. Jag var en blygis som barn och det var oerhört jobbigt att ”misslyckas” framför öppen ridå, hjärtat pumpade och magen vände sig av bara tanken på förväntningar och prestation.
Tonårstiden var full av fester, cigaretter och ångest. Noll träning.
Efter nian så fick jag min första fasta relation och efter ett par år också mitt första barn. Här utvecklades ett osunt hat mot både min kropp och min person – som 16-åring. Kroppen fanns för andra men inte för mig själv och det tog väldigt många år att återfå självkärlek och självrespekt.
Vid 30 kastade jag cigaretterna och bestämde mig för att springa Göteborgsvarvet. Och så blev det – två gånger till och med. Men jag skulle inte kalla det träningsglädje, mer pannben om man säger så. Lite gym, cirkelpass och även en mountainbike har korsat min väg runt 40. Min man har alltid tränat väldigt mycket och jag har gjort tappra försök att finna det han har – lusten & glädjen. Det har varit totalt främmande för mig när han satt klockan på 05 för att springa en mil i mörkret innan han går till jobbet. Det har varit som om vi är på helt olika planeter.
Visst har jag hållit igång kroppen på mitt sätt ändå – lite yoga, surf, vandring, lite gym och så vidare. Men inga bra och regelbundna rutiner som hållit i sig.
Men så valde jag värdeord för 2023. HÄLSA. Detta innebar en ordentlig satsning och pannben – nu bestämde jag mig för att gå in i detta och inte tappa motivationen. En vän och jag signade upp medlemsskap på staden Crossfit. Redan här gjorde jag två rätt, hade med mig en vän som jag kunde kroka arm med och valde ett gym som låg granne med mitt jobb.
Fyra pass med PT och samtal var bokade innan jag skulle komma igång med pass i grupp. Jag var både rädd och nervös. Hatar att vara nybörjare och har aldrig känt mig bekväm på gym.
De första pt- passen hade jag och min vän ihop och vi peppade varandra. Jag hade också ett målsamtal med min pt där vi pratade om mitt ”varför” och vart jag ville ta mig. Jag sa som det var – jag ville bli stark, orka mer, vara frisk och leva länge. Framförallt ville jag vara så glad och tillfreds jag bara kan i mitt eget lilla liv. Vara en gladare mamma och fru. Sova bättre.
Vi bestämde att jag skulle satsa på att boka in mig på tre gruppass i veckan och ha regelbundna målsamtal.
Något helt fantastiskt har hänt med mig detta året. Det är som om jag öppnat dörren till ett helt annat liv ~ aldrig någonsin skulle jag kunna tro att jag skulle finna så mycket glädje av rörelse och gemenskap i en träningshall. Det känns också smått märkligt att tvåla in axlarna i duschen då de blivit såpass muskulösa så jag inte längre kan ha vissa kläder. Men det viktigaste ~ mitt mentala mående. Jag känner mig så mycket mer stabil, fokuserad och glad. Jag känner mig också väldigt tacksam över att jag gav detta till mig själv ~ även om trappsteget var förbannat högt.
I del 2 ska jag berätta mer om just träningsformen Crossfit, om hur mitt år var och vart jag är nu.
Har ni några träningsresor ni vill dela med oss andra här inne i detta forum – skriv gärna, vill verkligen veta hur er väg sett ut.
”Move your body and your mind will folow”
Crossfit har varit ”lösningen” för mig sedan 2012. Svårt dock att göra det ”lagom” när man är en tävlingsmänniska och 2018 skadade jag mig dessvärre. Flyttade till Varberg frt två år sedan och varit sugen på att börja igen, fast utan tävlingsdemonen hängandes över mig. Hade varit kul att höra mer om boxen du är på och hur deras värderingar är. CF är ju lite som en religion 😉
Hej, intressant att höra om din träningsresa. Min resa har sett annorlunda ut där rörelse alltid varit en del av mitt liv. Jag är uppvuxen i Uddevalla o att vara ute o gå med familjen på helgen, med bästis på vardagar o åka längdskidor på vintern gav mig en bra start. Sedan hittade jag volleybollen via min storebror o tränade o spelade i div 3. Älskade det. Men sedan tappade jag det när jag flyttade till Göteborg som ung 18-åring. Här tappade jag träningen, började spela för en ny klubb men det kändes inte rätt, försökte hitta något nytt o det blev några försök workout (ja vi pratar mitten på 80-talet) som Jane Fonda o styrketräning men det fastnade inte. Så tillbaka till vardagsmotionen. Spola fram några år, färdig med juriststudier o dags för nya äventyr i Stockholm. Då hittade jag rätt. Jag träffade min blivande man som spelade rugby o jag ville också hålla mig igång o började träna på Workouten. En klassisk, o den bästa studion för aerobic på slutet av 80-talet. Jag älskade detta!! Sedan följde denna träning mig genom två graviditeter, en flytt till San Francisco där jag hittade en fantastisk studio , tillbaka till Stockholm o nu SATS. Jag lade till att springa också för jag reste mycket med jobbet bl.a. o upptäckte att detta var ett fantastiskt sätt att upptäcka o se nya städer i Europa o USA. Upptäckte spinning på en jobbresa till Chicago. Livet kom emellan med skilsmässa o utbrändhet men löpning o olika klasser på Sats har alltid funnit där. Blev inspirerad av min svåger som sprang mycket så det blev två Göteborgsvarvet, ett par Tjejmilen o Lidingöloppet, både 1 mil o den `riktiga`. Sedan träffade jag min nya man i Österrike, skidlärare o tennislärare,, så nu blev utförsåkning en del av mitt liv som 40-åring. Inklusive off-pist. En bra inspiration till att hålla igång i vardagen med målet att vara i bra form till vinterns skidåkning när det var mycket i livet med att ha man på distans, oerhört mycket jobb, tonåringar, vänner o familj mm mm. Livet löpte på o det blev mycket löpning, älskade det! Nytt mål var att springa Stockholm maraton när jag var lite över 50. Men så blev det inte, efter en jobbresa till New York där jag sprang runt Jersey ut mot frihetsgudinnan (så häftigt) så hände något i min kropp. Efter fem års smärta som var svår att diagnostisera, där jag inte kunde gå o stå o därmed heller inte träna fick jag diagnosen Central Spinal Stenos. Enkelt förklarat, kotorna i ländryggen är trasiga o trycker på nerverna som strålar ut med smärta i benen. Två operationer senare är jag ok. Jag skämtade med mina sjukgymnast o sa till henne `livet är jättebra förutom att jag inte kan gå och stå`. Dock fortsätter jag att träna, nu styrketräning, mountainbike o spinning. Jag spinnar nu på med Peloton hemma. Rehab är min träning. Åker skidor när det är fint väder. Spelar tennis men maken när ryggen mår bra. Jag får inte springa, åååh vad jag saknar det, eller göra typ hopp som burpees. Men det finns så mycket annat man kan göra. Så nu som snart 62-åring så kan jag bara säga- jag vet inte vart jag hade varit utan min träning i min skröpliga kropp… Min träning 4-5 ggr i veckan bygger min kropp för att fungera nu o i framtiden. Oj, detta blev ett långt inlägg… kram
Hej.
Tack för ett inlägg som jag har sett fram emot att få läsa.
Jag delar nog din resa hela vägen, frånsett att min man inte är sportig av sig. Har verkligen tyckt illa om min kropp. Tänker ibland att jag skulle vilja berätta för min klasskompis Magnus hur illa hans kommentar landade när vi var 10 år och satt på bassängkanten i skolans simhall. ”Anna, vad tjock du är.” Och det var jag inte.
Den meningen har suttit sen dess, och det är 43 år sedan.
Men jag kom igång med träningen för typ 10 år sedan när jag precis som du fick ett gym i dörren bredvid jobbet. Hängde där länge och tränade för mig själv i behaglig ensamhet. Men så förra året, i 52-årspresent, fick jag en kurs i grundstyrka av mina barn. Stället är ett sånt där hippt garagegym med 98% tanter i precis alla åldrar. Och som jag trivs. Vi kör styrka första halvan av passet och sen är det typ CrossFit som slutspurt. Är där tre gången i veckan och är så nöjd med att ha ”hittat hem”. Och som krydda på moset så är det näst äldsta barnet också där och tränar, och jag är fortfarande starkare än vad hon är. Hon ska få jobba hårt för att bli starkare än mig, det är mitt mål. Och då måste jag ju träna på så att hon inte kommer ikapp.
Heja dig! Så grymt!
Har tränat av och till hela livet, problemet har alltid varit det där ”av-och-till:et”. Allt eller inget, den gamla klassikern. Har också haft en snårig relation till träningen och kroppen: nära ortorexi när jag var yngre, och sedan en nära-gå-in-i-väggen-upplevelse som gjorde att jag inte vågade pressa kroppen och få upp pulsen på säkert 3 år, jag var rädd för kroppsminnena av utmattningen.
Men så hände något! Jag skulle fylla 30, och i någon sorts 30-årskris (kanske) så bokade jag en PT-timme för att få hjälp med ett vettigt träningsprogram. Sedan dess har jag gymmat på egen hand mellan 1-2 ggr/vecka sedan september 2023. Inget övermäktigt, inget överambitiöst utan ”ynka” 1 (eller 2) timmar varje vecka. Jag har hittat kontinuitet. En lagom nivå. Jag längtar efter att gå till gymmet, lyssna på bra musik och lyfta mina vikter. Och trots att jag ”bara” tränar ~1 timme per vecka så har jag ökat vikter/uthållighet i ALLA övningar i fystestet.
Det handlar verkligen inte om att träna flest pass i veckan. Det handlar om att lyckas med åtminstone ett pass. VARJE vecka. Trägen vinner!!
Delar mycket av din träningsresa från tidiga år, testat massor men aldrig fastnat. Upptäckte också CrossFit vid 45, för att det låg nära jobbet och jag behövde rehaba en trasig axel… Aldrig varit i ett gym innan, tittade på skivstängerna och sa ”såna där använder jag inte!” Första året ställde jag upp i klubbmästerskapet och sedan dess vill jag aldrig lämna. Första gången jag får allt jag önskar av träning – glädje, gemenskap och coachad styrkeutveckling. Som 50+ kan jag nu inte tänka mig ett bättre ställe för att fortsätta känna mig vardagsstark länge till.
Jag följer mer än gärna din träningsresa och inspireras av dig genom både blogg och podd!
Ses i Boxen – laddar du för Open? 💪🏼🤸🏼♀️🏋🏼♂️🤩
Jag snubblar hela tiden på snöret. Hamnar i ett enda ”orkar inte”. Men vill verkligen. Älskade idrotten, har tränar gymnastik på elitnivå och har väl någon sorts uppgiven prestationsångest.
Vill så gärna vara stark, snabb och spänstig igen.
Jag måste ha någon i min armkrok!!
Har inte heller någon rörelseglädje sedan barnsben. Inom mig är jag fortfarande den där som var kort och helt talanglös på skolgymnastiken. Att jag ändå tog mig igenom det handlade mer om att jag ändå hade lite koordination efter en del dansande och ridsport. Jag gick in i väggen 2018, inte ens 30 fyllda. Min läkare sa åt mig att läsa boken hjärnstark och ville att jag skulle börja i den änden. Vid den här tiden gick jag minst en mil om dagen – det var det som gjorde att jag överhuvudtaget klarade av att överleva när min hjärna inte gick att lita på, så jag blev väldigt förnärmad. Men jag litade på honom och såg löpningen som min rehab. Efter ett halvår började jag tycka det var kul att springa. Nu älskar jag att springa. Ofta förknippar folk det med snabba människor men det är jag verkligen inte. Jag är en snigel men en glad och uthållig sådan. Tränar inför ett ultramarathonlopp och det känns så kul! 🐌
Älskar att höra om träningsresor och se skillnader och likheter! Skolgympan var mitt värsta ämne, på universitetet gick jag på spinning för att man skulle träna, sen var jag yogini några år men det blev för stora krav på att vara spirituell och sen tränade jag inte alls i några år – och då lade kroppen ner och jag hade ont överallt. För snart 10 år sedan testade jag styrketräning för första gången – och första halvåret-året tränade jag enbart på envishet för jag kände att kroppen mådde bra av det. Och sen lossnade det och blev så kul!
Idag kan jag inte tänka mig en vardag utan regelbunden styrketräning. Dels för att det gör mig stark och säker i kroppen, men också för att det gör mig stark mentalt. Att arbeta med kroppen flyttar fokus från mitt huvud, och jag är säker på att det är styrketräningen som gjort mig frisk från det som tidigare var återkommande depressioner.
Hade någon sagt till mig för 15 år sedan att jag skulle ha gymmet som mitt happy place och vara personlig tränare hade jag skrattat högt. Nu är det bara självklart.
Vill du läsa mer om min träningsresa i detalj finns det på min blogg: https://www.stinap.com/blogg/2021/min-traningsresa
Äntligen! Var min tanke när jag såg dagens inlägg! Så peppande och kan känna igen mig så även om jag nu är igång med träning! Dock jobbar jag på att hamna där du är i känsla- men jag kämpar!
Tack för en väldigt fin och inspirerande blogg❤️
Tack för inspiration – själv har jag ett träningskort i plånboken och nya kläder – nu är det bara steget – lever med en skadad man så min träning har sats åt sidan – men nu är det dax – återigen tack för pepp o fin blogg – samt allt du delar med dig. Värdefullt!
”Move your body and your mind will folow”
Crossfit har varit ”lösningen” för mig sedan 2012. Svårt dock att göra det ”lagom” när man är en tävlingsmänniska och 2018 skadade jag mig dessvärre. Flyttade till Varberg frt två år sedan och varit sugen på att börja igen, fast utan tävlingsdemonen hängandes över mig. Hade varit kul att höra mer om boxen du är på och hur deras värderingar är. CF är ju lite som en religion 😉
…och givetvis kommenterade jag på fel ställe, utsäkta!