Jag vaknar vid 05.25 av mig själv, kroppen är otroligt trött och det känns som hela jag är ett stort blåmärke. Men hjärnan har börjat snurra och jag måste gå upp för de gånger jag försöker ligga kvar och vila får jag sådan ångest så det är inte värt det.
Kaffedoften sprider sig i köket, jag skakar paketet med havremjölk och därefter nästan ritualiskt häller upp i min kopp innan jag bär den mot soffan. En helig stund – så tacksam över att ha doft och smak tillbaka…

Jag tänker berätta om mitt Covid-år.
Först hade jag tänkt att lämna det utanför bloggen men det verkar bli en segdragen historia som påverkar mig mer än jag hoppats på så jag ändrar mig. Tänker också att ni är många som förlorat något detta året – relationen, hälsan, jobbet, drömmarna…
Jag vet inte, det enda jag vet är att det påverkar oss alla och vi går igenom ett skitår tillsammans. Jag tänker framförallt på barnen och på den psykiska ohälsan, på folk som redan innan detta lider och blir ännu mer utsatta och sjuka av den här isoleringen.

Berätta gärna om ditt år för mig – för oss. Vi har försökt att vara tappra, positiva och glada så länge nu. Det är okej att lyfta på locket och låta sorgen välla ut ibland också. Inget blev som vi tänkt och hoppats. Året har dock öppnat helt nya dörrar och givit andra perspektiv – så som det ofta gör i kriser. Jag är tacksam för många insikter.

Januari 2020 – Min familj kom hem från Sri Lanka och jag hade en ny affärsidé innanför bröstet. Så redo att skapa en egen verksamhet med alla drömmar och visioner som målats upp i mitt inre. Jag ville ta allt det jag brann för och knyta ihop mina verksamheter på en och samma plats. Det blev mycket arbete där i början av året och samtidigt började det rapporteras på nyheterna om ett virus som spreds i Asien. Vår yngsta var orolig och jag minns att jag sa att det inte var någon fara “det kommer inte komma hit”…
I februari skrev jag på hyreskontrakt på en ny lokal och hade flera produktioner igång för att skapa sortimentet för min nya verksamhet. Sportlovet kom och därefter var det överallt – i alla samtal, på nyheterna och i min feed  “viruset sprids i Europa”, mest i Italien och strax därefter gick det fort – det första dödsfallet i Sverige ägde rum 11 mars och samtidigt konstaterades det att en pandemi spred sig i Sverige.

Jag blev livrädd och slukade alla nyheter maniskt. Presskonferens vid 15 varje dag och nya restriktioner. Jag var egentligen inte så rädd för smittan och för att vi skulle bli sjuka – men jag blev vettskrämd över att samhället skulle kollapsa. Människor bunkrade konserver och toapapper. Nyheterna fylldes av rädsla.  Jag blev av med jättemånga inbokade jobb och allt ställdes in. Jag såg vänner inom kultur- och restaurangbranschen gå på knäna. Hur skulle de klara det här? Hur skulle vi alla klara det här?

All produktion jag hade på Sri Lanka gled mig ur fingrarna och hela ön stängdes ner. Jag hade lagt företagets ekonomi och all energi i en och samma korg och det fanns ingen återvändo. Våren var tuff och orolig men vi försökte vara positiva och satsa så mycket vi kunde. Vi fick hitta andra leverantörer och jag tackade min lyckliga stjärna över att jag valt att producera alla linneprodukter i Europa samt smycken och keramik i Sverige.
Lokalen stod klar i maj och jag planerade öppna i juni.

Min man blev sjuk i covid i början av juni och vi väntade bara på att jag också skulle bli sängliggandes och här var ångesten rätt stor om man säger så…
Han var sjuk i fyra dagar och i karantän enligt rekommendationer och på något mirakulöst vis klarade vi andra oss från att bli smittade och jag var nog rätt naiv – trodde jag kanske hade haft det ändå men varit symptomfri eller inbillade mig att vi var immuna för att vi hade en annan blodgrupp…

Den 27 juni öppnade jag min nya verksamhet och Varberg fylldes av semesterfirande turister – det var otroligt mycket folk, de stora arrangemangen anordnades inte men stränderna, restaurangerna, hotellen och butikerna var öppna. Alla gjorde så gott de kunde och försökte anpassa sig till rådande läge – det blev en fantastisk sommar.
Vi lyckades till och med genomföra en hel del utbildningar i lokalen. Vi var så tacksamma och glada. Men phu, jag hade jobbat så mycket och var nog helt slut – men gick fortfarande med gasen i botten på adrenalin, vilja och lust. Men jag behövde anställa för att räcka till och Theoni började på halvtid för att hjälpa mig i alla verksamheter.

Under sensommaren började det rapporteras om en andra våg och alla blev mer försiktiga. Det påverkade såklart besöken i butiken och vi försökte vara så kreativa vi bara kunde digitalt för att fortsätta driva verksamheterna genom den här. Alla kämpade verkligen. Att vara egenföretagare genom en pandemi har varit en resa – jag ser på min man som är en av delägarna i ett börsnoterat företag. Det har varit många långa kvällar med arbete för oss båda om man säger så.

Men hur har vi haft det privat? Jo, vår familj är inte så sociala utan vi hänger oftast med varandra på fritiden så våra kvällar och helger har egentligen sett ut som de alltid gjort. Vi lever med adhd och add – all hemundervisning har passat oss bättre än den vanliga skolgången.
Vi är hemma väldigt mycket så det skiljer sig inte mycket på hur vi levde innan. Året har varit tufft för vår stora kille dock. Alla dessa unga vuxna är de stora förlorarna i denna pandemi tycker jag – konsekvenserna av denna nedstängning av samhället är skrämmande på så många plan. Jag är väldigt orolig.

Vi har tagit oss till 2021 och levt ett år med en pandemi. I början av februari satt jag med datorn i knät och förberedda morgonens arbete då jag kände att livet bara rann ur mig – bokstavligen. Som att något steg in i kroppen och satte stop. Gå och lägg dig sa min man.

På natten vaknade både jag och mellanbror med feber, vansinnig huvudvärk och ont i vrister, knän och höfter.
“Nu har vi fått det” kände jag direkt och vi bokade test kommande morgon. Positivt. Lillebror testade sig också även fast han var symptomfri och han visade sig också positiv och vi satte oss alla i karantän. Mellanbror var bara sjuk i tre dagar men jag låg i tolv dagar –  jag sov mest och jobbade så mycket jag klarade vid datorn. Alla bokade jobb var som tur var förberedda och jag kunde sköta allt digitalt samtidigt som Theoni skötte driften.
Efter 5 dagar kröp viruset upp i bihålorna och jag tappade jag smak och doft. Hade också ett stort tryck över skuldrorna mot lungorna, som att någon stod och tryckte in mig i en vägg. Allt började smaka bränt bröd – värken i kroppen hängde kvar länge men febern bara några dagar.
På fjortonde dagen gick jag till jobbet och efter ungefär tjugo dagar fick jag tillbaka doft och smak.

Vad jag har förstått så är det inte helt ovanligt att en enorm trötthet hänger kvar i flera veckor eller till och med månader. Det är nog därför jag väljer att berätta.
Jag märker att detta påverkar mitt arbete väldigt mycket och det påverkar i sin tur er.

Vissa dagar får jag gå och lägga mig febrig och bara ligga still efter jag jobbat i några timmar och jag är helt grötig i hjärnan. Jag gjorde en föreläsning häromdagen och fick sedan ligga hela dagen och sedan sova tio timmar. Jag brukar ha väldigt mycket energi och hinna mycket men nu klarar jag inte det. Ni får ha överseende med mig helt enkelt tills detta går över. phu, hoppas det gör det…
Längtar tills jag kan börja träna igen, få tillbaka energin och vara klar i skallen.

Jag fattar dock att vi klarat oss lindrigt. Vi har båda våra jobb kvar, vi är relativt friska, vi har varandra och stöttar upp i relationen mer än någonsin.
Är så jäkla ödmjuk inför livet just nu. Man vet aldrig vad som ska hända så passa på och lev det bästa liv du kan här och nu.

Här eller i sängen ligger jag typ dygnet runt – men så fort jag orkar är jag på jobbet,  jag har också börjat gå längre promenader och börjat kallbada igen.
Jag försöker vara positiv.

Berätta om du vill – hur har ditt år varit?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Mitt Covid-år

  1. Bodde i Stockholm i mars 2020 med sambo och en tremånaders dotter. Jag fick panik av nyheterna, hur skulle viruset kunna drabba min dotter, medan min sambo avfärdade mig som en ”foliehatt”. Några dagar senare köpte vi en bil, packade den full och åkte 100 mil till vår hemort där viruset ännu inte fått fäste. Vi stannade kvar ett halvår, boendes i ett gästrum hos mina föräldrar. När vi väl flyttade tillbaka till Stockholm kom andra vågen och bilen packades en gång till. Vi sålde lägenheten och flyttade till norr istället för en månad sen, för att vår dotter ska kunna vara ute utan rädsla för smitta. Här finns tillräckliga ytor. Sörjer att jag inte ens fick säga hejdå till min älskade lägenhet. Men vi har klarat oss från smittan än så länge och jag hoppas innerligt det fortsätter så.

  2. Mitt 2020 blev oerhört ensamt. Bor ensam, och när jobbet blev endast hemifrån och kontakten med kollegorna sköttes via video så blev det väldigt ensamt ett tag.
    När våren kom så började jag äta lunch en gång i veckan, med två kompisar som bor i närheten av mig. Vi tog med oss lunchlåda och sågs utomhus. Började att ringa videosamtal med mina vänner utomlands, och med familj som bor på annan ort. Har också försökt att gå promenader tillsammans med vänner och familj för att få träffas på riktigt och inte bara via video. Lärde mig att schemalägga dessa olika umgängesaktiviteter så att något kul händer i alla fall en gång/vecka. Annars hade jag nog blivit helknäpp.
    Hade covid i april 2020 men det var lindrigt så det gjorde eg ingen skillnad på livet. Jag var ju ändå hemma hela tiden. Det blev en månad av total karantän bara.
    Måste erkänna att jag nu verkligen längtar efter att få ha en middagsbjudning, att få äta på restaurang med en massa kompisar, och sist men inte minst, att få kramas igen. Att få krama mina föräldrar igen, det längtar jag nog mest efter.

  3. Det sämsta med det här senaste året har varit stulen tid med den delen av familjen som bor i en annan del av landet. Ännu en påsk får nu firas utan familjen, då vaccinet dröjt (lite bitter, ursäkta).
    Men är såklart tacksam att över huvud taget vara vid liv.
    Jobbar inom psykiatrin och ser också hur den här situationen gör att många människor försämras i sitt mående.

    Önskar hopp, ljus och en god hälsa till alla här.

    Det är ju i alla fall vår nu 💛

  4. Det värsta med det här året, förutom att inte träffa vår familj, min pappa, mamma, svärföräldrar, vänner på avstånd osv är att hela tiden göra sina barn ledsna. De förstår men det är inte lätt när alla kompisar sover över hos varandra, leker, går på stan, åker till fjällen och lever på i princip som vanligt. Jo, man skulle ju egentligen inte…. hör jag ständigt. Andra föräldrar sätter oss i knipa helt enkelt. Det gör mig förbannad.

  5. Tack för att du delar med dig.
    Precis som hos er hade en av våra familjemedlemmar covid först och ingen blev smittad. Trodde vi var immuna eller att vi hade haft det tidigare. Så var det dock inte, blev sjuk en lördag, trodde någon hade försökt rycka av mig mina armar, låter jätte konstigt, men det var så det kändes. Var samtidigt förkyld och tänkte direkt detta är Covid. Jag var sjuk och hemma tre veckor, förlorade lukt och smak. Detta har ännu inte kommit tillbaka. Känner jag någon gång en doft blir jag så otroligt glad. Det jag tycker är lite svårt är att jag känner smaken salt, inget annat. Det gör att all mat blir så salt, jag känner inget annat. Lite knasigt. Samtidigt är jag så glad att det gått så här bra.

    1. Känner igen mig så i din beskrivning, jag har fortfarande ingen smak eller lukt. Det tär för man blir påmind av Coronan och känner sig inte frisk…hur länge hade/har du haft smak och luktbortfall?

  6. Jag jobbar som tandsköterska och är rent ut sagt i munnen på människor varje dag! 😅 var permiterad 2 dagar i veckan i våras men i juli började vi jobba heltid igen. Och jag har klarat mig från Coronan!!! Tackar mina patienter för det, för att de ringer återbud vid minsta lilla symtom! Annars vad gäller det sociala så är det inte jättestor skillnad för mig…vi umgås i vanliga fall inte mycket med människor och min stora familj har vi träffat tusen gånger utomhus. Mamma och pappa har vi faktiskt träffat inomhus, hos varandra någon gång.känner inte många i min närhet som varit sjuka, och hoppas vi alla klarar oss! Undrar bara när man blir vaccinerad…? Mest längtar jag efter att boka resa till medelhavet. Kram

  7. Tack återigen för att du delar med dig.
    Just nu har vår yngsta dotter fått positivt svar och hon smsade just att idag kände hon inte smaken på morgonkaffet..
    Jag har flera arbeten och har kunnat fortsätta som “vanligt” med dessa hela året. Min man är brandman och där har det såklart inte varit tal om att stänga ner/jobba hemifrån. Dock har de dåliga och otydliga restriktionerna från ledningen på hans jobb oroat oss båda då de är så många som ses och arbetar nära varandra, och alla de privatpersoner som de träffar på larm.
    Det har ändå funnits något skönt i att vi båda haft arbetsrutinerna att hålla fast vid. Att vi behövt kliva upp, duscha, klä oss och passa tider. Jag saknar ihjäl mig efter andra dottern som bor i Köpenhamn och höll på att gå under då gränserna stängdes.
    Sommaren blev väldigt fin då vi har ett hus på en ö i skärgården där vi kunde spendera all ledig tid. Vi odlade, byggde och fixade tillsammans från tidig vår till sen på hösten. Det blev en otroligt värdefull tid för oss och snart börjar den säsongen igen.
    Jag är väldigt lycklig att leva i en fin och kärleksfull relation, så att spendera enormt mycket tid tillsammans under denna tid har varit värdefullt för oss och vi har kommit varandra ännu närmare. Jag har läst alla kommentarer i inlägget och vill önska all lycka och återhämtning till er alla som drabbats hårt av pandemin. Stor kram

  8. Har själv haft ett år präglat av rädsla, eftersom jag arbetar som förskollärare! Inget smittskydd att tala om i vår sektor…Ingen pardon där. Arbeta på men helst utan att skydda dig är det jag mötts av. Vi förskollärare har burit samhället under Covid19….gjort det möjligt för alla att arbeta hemifrån och skydda sig själva, att samhället ändå fungerat någorlunda. Ja i sanning ett riktigt skitår!!!
    Känns futtigt att i sammanhanget fråga men var är din fina tröja ifrån? Allt gott till dig och din familj ❤️

  9. Det har/är ett verkligen skitår för mig. Begravt min mor och en nära släkting. Den processen är hemsk, och jag lever ju själv. Att sörja själv, att inte kunna krama de nära, när sorgen är så tung. Prata, trösta i telefon javisst, men inte alltid det räcker. Promenera tillsammans ja, men att känna att jag inte räcker till för dem, och de för mig. Har ett jobb, är frisk, det har hjälpt. Börjat teckna igen, det är positivt. Men det är så mycket glädje som jag tappat.

  10. Covid vevar armar med full kraft och tar till alla möjliga sorters fulknep. Hoppas att du snart mår bra igen!

    För oss var 2020 det stora feståret. Eller, det var ju så vi hade tänkt det. Makens 50-årsdag, äldsta dotterns bröllop (120 personer på Skansen blev 12 i vår lada som fick snabbrenoveras för detta tillfälle), yngsta dotterns student, min 50-årsdag och yngsta dotterns 20-årsdag. Jomendåsåatte… Inget blev som planerat och ändå har vi haft ett fantastiskt år. Vi lever, klarar ekonomin, mår själsligt bra och jag ser med tillförsikt fram emot att få krama folk och sjunga med min kör på riktigt, inte via Zoom.

  11. Tak for en fint indlæg, søde Kristin.

    Jeg havde Covid i marts 2020, og mit sygdomsforløb var præcis ligesom dit.

    Jeg var syg i 18 dage med trykken for brystet, værk i hele kroppen, feber, min lugtesans og smagssans var væk, og jeg havde en forfærdelig tør hoste, mens min mand havde et mildt forløb med fire dages sygdom.

    Jeg kæmpede med træthed og hjärndimma og ømhed i brystkassen i mange uger bagefter.

    Jeg stod meget ensam – lægen ville ikke se mig. Jeg kunne ikke få en test. Jeg tror, mange omkring mig troede, jeg overdrev eller bare havde en forkølelse.

    Det betyder rigtig myckat for mig at læse dit indlæg og alle kommentarerne – så føler jeg mig ikke så ensam <3

  12. Jag har precis ”firat” min 1-årsdag med covid. Blev riktigt sjuk i 3 månader med värk, feber, trötthet, kognitiva problem och andningssvårigheter. Bl a. kunde jag inte säga mer än 2-3 ord i taget när det var som värst. Men så länge inte läpparna var blå fick man inte vård på sjukhus. Kämpade mig igenom sommaren och blev sakta lite bättre. Sept-dec har jag kämpat och jobbat 80% tack vare anpassningar av chef och kollegor.
    Återkommande skov med ca 4 veckors mellanrum då jag fått sjukskriva mig igen. I januari pallade inte kroppen mer och det återfallet befinner jag mig fortfarande i. Abnorm trötthet, värk, tungt med andningen och en puls som rusar till 130-150 av en dusch el kort promenad.
    Känner mig väldigt sviken av vården som verkligen inte tagit oss långtidssjuka på allvar. Just nu är jag diagnosticerad med utmattningssyndrom, vilket känns helt fel.
    Lever i en ovisshet och kämpar varje dag med att ha lite energi till att göra ngt roligt med barnen. Frustrationen över att kroppen inte orkar det hjärnan vill växer sig just nu allt starkare.

  13. 2020 var året da jeg ble 90 % frisk fra langvarig utmattelse/CFS, så for meg har det på mange måter vært et veldig bra år. Kjennes rart ut å si det, men.. Det har vært utrolig å få livet og energien tilbake. Strever fortsatt med å jobbe, men tenker at jeg tar ett steg om gangen og kommer dit en dag også.

    Om noen leser dette og har økonomien, kan jeg varmt anbefale akupunktur og naturmedisinsk behandling for å støtte og styrke kroppen etter et virus. Jeg gikk selv til en terapeut som gjorde en kombinasjon av øreakupunktur, eteriske oljer både utvendig og innvendig, fotsoneterapi og lymfemassasje. Dette var det første som virkelig kicket i gang kroppen og fikk meg i riktig retning.

    Ønsker dere alle god bedring <3

  14. Det har minst sagt varit ett annorlunda år, som följde ett tungt 2019 där min sambo blev sjuk och sjukskrevs för utmattning. I januari 2020 fick vi vårat andra barn. Hon hade kolik, och pga sambons utmattning klarade han inte av att ta hand om henne så det landade helt på mig. Han tog hand om det äldre barnet och en stor del av hemmet trots utmattningen. Men jag kände mig liksom ensam i att ha fått ett till barn, som att vi inte delade det svåra med koliken, men inte heller det roliga. Jag var helt oförberedd på känslan att kväll efter kväll bära på ett barn som inte låter sig tröstas. Barnet grät och jag grät och allt kändes så förjävligt.

    Runt om oss spreds en pandemi och samhället stängdes ner. Jag hade sett framför mig en mammaledighet där jag avslappnad åkte runt med min bebis på höften och hälsade på kompisar runt om i stan, lunchade med kollegor och träffade andra nyblivna mammor på öppna förskolan. Men inget sånt blev av och jag kände mig mer ensam. Det kanske är banalt, men så var det för mig.

    Sambon började jobba igen, eller så var det tänkt i alla fall men några dagar efter att han skulle börjat blev han permitterad. Och senare arbetslös. Alla i företaget, och hela branschen, blev av med jobbet. Och de har fortfarande inte kunnat starta upp (flygbranschen).

    Livet fortskred, vi tärde på varandra hemma i trång lägenhet med 2 små barn. Men saker blev sakta bättre, vår bebis blev stor och min sambo blev frisk. Den ofrivilliga arbetslösheten blev den andningspaus han behövde efter år av stress och skiftjobb.

    Idag är han frisk, vi får äntligen sova (de flesta) nätterna igenom. Barnet ska börja förskolan trots alla alla förskoleplatser var fulla fick hon mirakulöst nog plats, och min sambo ska börja med helt nytt jobb i ny bransch. Vi och alla våra närmsta har lyckligtvis alla klarat oss från Corona. Vaccinet är påväg och det ljusnar.

    Vet inte varför jag skriver så långt om detta? Handlar mitt år ens om Corona? Tror jag behövde skriva av mig iaf. Och om någon som läser detta har en partner som just nu går igenom en utmattning; det blir bättre! Det kommer komma en dag då din partner går upp med barnen så att du får sova ut på morgonen. Det kommer ett liv efter.

  15. Jag tycker ni småföretagare är fantastiska till att kämpa på. Att tänka om, att vara så extremt flexibel. Förstår stressen över situationen. Att sedan själv bli sjuk på det…❤ Tack för din berättelse.

  16. Jag har varit sjuk i covid i tre veckor nu. Trots att jag varit otroligt försiktig så blev jag tillslut smittad, jag också. Jag hoppas att jag är på bättringsvägen nu dock, de senaste dagarna har jag haft ork att gå ut på korta promenader. Om jag för ett år sedan hade vetat hur situationen skulle se ut nu hade jag sagt att jag aldrig hade klarat det – men jag fascineras nu över människans adaptionsförmåga och konstaterar att på något vis så går det ju. Jag är student, bor själv, i en lägenhet på 20 kvm, 100+ mil från min familj. Att vara isolerad är tufft för alla, det är jag övertygad om, men att vara isolerad i 1 rum helt ensam, det är ändå något annat. Under detta år har det gått månader mellan varje tillfälle en annan människa har vidrört mig. Man kramar inte längre sina vänner, och den sociala distanseringen gör att ingen inte ens av misstag snuddar vid en. Det här är en tid som med all säkerhet kommer stanna kvar för resten av livet, jag tänker mycket på vad den kommer göra med oss. Och på något vis så blir jag fascinerad, över hur mycket man faktiskt orkar med och klarar av.

  17. Vår äldste, 17 år, är en av de som drabbats av psykisk ohälsa. Ångest, depression och ätstörning. Han gillade sina distansstudier från början, men det blev för mycket. Nu lider jag med att se honom tunn och grå, han vill äta men allt är äckligt och står honom upp i halsen. Vill bara se honom skratta. Det var länge sedan.

    1. ❤️ jag hoppas han snart blir bättre! Här är en annan mamma som kämpar med barn i distans-gymnasiet ! This too shall pass!💪🏻

  18. Tack för att du delar med dig.

    Året började med en frustration när dom första nyheterna om covid spred sig runt om världen dag för dag. Alla frågor och oron som fanns runt om oss och dom tomma svaren vi fick gjorde mig ännu mer frustrerad för oron fanns för min familj och att vi väntade vårt andra barn. Under våren blev min man sjuk, riktigt dålig men han nekades test. Hans oro och rädsla över att något skulle påverka sitt barn och mig som gravid växte speciellt när vården tillalade och minimerade situationen gjorde oss alla rädda. Rädslan att inte ha sin partner på förlossningen och eftervård skrämde oss, tack och lov fick vi en vacker förlossning som vi fick uppleva tillsammans. Men så kom bakslaget, jag blev sjuk i covid. Jag har skött mig hela året, knappt rört mig i samhället, hållt avstånd men blev sjuk ändå. Ett år med rädsla, frustration, isolering, ångest blev bara värre efter att jag insjuknat i covid. Men jag är tacksam att vi klarade oss helt okej. Jag är fortfarande trött, orkeslös en del dagar men allt kunde varit värre. Nu blickar jag framåt, mot ljusare tider och ett år av att läka och känna glädje,positivtet,öppenhet.

  19. Hej!
    Tack för att du berättar. Du ger mig massor med inspiration och kraft när jag har svårt att hitta den själv. Har levt i många år (ca 20) i ett slags karantän, så att läsa bloggar är mitt sätt att vara en del av systerskap, resesällskap fast jag sitter hemma.
    Min make har varit sjuk i över 20 år i vad vi tror är resterna av en virusinfektion, det hittas ingenting på prover och de säger bara – vi har inga svar, eller – det är stress. Senaste året har han fått en uteslutningsdiagnos men det finns ingen bot och den ger ingen hjälp i kontakt med Försäkringskassan (mer tvärtom). Han älskar sitt arbete men har de senaste åren knappt orkat mer är ca 50% och varje dag är en kamp för att kunna arbeta nästa dag. Det blir långsamt sämre och sämre. Får influensasymptom +hjärndimma vilket ger sängläge 1-2 dygn så fort ansträngningen är lite för mycket (vilket han inte vet förrän efteråt).
    Detta är helt kortfattat och jag vill inte skrämma upp någon, berättar för vårt år blev lite annorlunda. Helt plötsligt är det inte bara vi som tvättar händerna/spritar stupalöst, och det ifrågasätts inte att man bör stanna hemma med symptom. Folk håller avstånd och vi har mindre dåligt samvete när vi inte deltar (behöver inte hitta på vita lögner). Vi är ju ständigt rädda för att få någon smitta som gör att han blir ännu sämre.
    Det är fruktansvärt med Covid och det drabbar hela familjer/samhällen och kommer få konsekvenser långt fram i tiden, men någonstans inom mig gror ett litet hopp om att långtidscovid måste lösas (forskas på) och då kanske de hittar svaret på min älskade makes sjukdom och vi skulle kunna leva som “normala”. Det är min högsta och enda dröm just nu, att vi får vara friska och kunna arbeta båda två utan rädslan för bakslag, slippa att ha med Försäkringskassan att göra, slippa leta svar, slippa att alltid ha en reservplan. “Bara” leva helt vanligt, arbeta, träffa vänner/familj och våga ha planer, drömmar och hopp.

    1. Hej Hilda! Har ni uteslutit / undersökt långtidsborrelia? Det låter annars som väldigt liknande symtom. Svenska sjukvården har inte riktigt erkänt detta, och testar inte heller därefter (kan bara påvisa ny/pågående infektion), men övriga Europa (t ex Tyskland, Polen, Schweiz) kan man ta andra sorters tester, samt även i USA. Går under benämningen “PTLDS” på engelska. Tänkte iaf att det kunde vara ngt att undersöka.

    2. Hej! Vilken tuff vardag ni har. Har sjukvården undersökt om det kan vara ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom)? Jag har en släkting som fått denna diagnos och symtomen du beskriver låter likvärdiga. De tror att detta kan ha utlösts av en virusinfektion tidigare i livet. Styrka till er att orka kämpa på!

  20. Mitt år började i stor oro; det var som att jag visste att detta, tvärt emot vad alla sa då i början, skulle drabba oss alla hårt. Kollade hemnet-annonser på villor på landsbygden dit vi kunde fly och bli självförsörjande eh. Men insåg att detta inte skulle gå att genomföra eftersom jag skulle behöva sjukhusvård den sommaren, och föda vårt andra barn. Kände mig väldigt mycket som i riskgrupp som gravid, hade enormt mycket katastroftankar om att hamna i respirator med min stora mage. Kunde inte sova alls och eftersom jag nyligen kommit åter i arbete efter sjukskrivning för utmattning så var det risker i det också, och jag blev sjukskriven igen. Mådde otroligt dåligt under hela våren, både i graviditeten och i oro. Vi isolerade oss så mycket det bara gick och jag kunde heller inte gå pga foglossning, så tiden kändes så lång och instängd. Men jag är glad i efterhand att jag gick hem, eftersom det nu visat sig att jag hade rätt i att jag var riskgrupp som gravid. Vår son föddes i juli och sen blev det ju lättare några månader, men med hösten kom isolering åter och nu bär jag en sån sorg över att all vår familj missar vår bebis. De som bor nära oss är i riskgrupp och vi har bara träffats korta stunder utomhus, det är inte många som ens har hållt vår son i sina armar. Och nu är han redan åtta månader. De har missat hans bebistid för evigt och vi har missat alla chanser till avlastning i vad som har varit en enormt belastad kris-period. Vi håller på att gå under rent ut sagt. Men håller oss väl uppe tack vare tankar på våren och vaccinet.

  21. Tack för att du delar din erfarenhet. Ditt år. Så välreflekterat. Som alltid.
    Det var precis nu innan julafton som min man blev sjuk i covid (drog hem det från vårt yngsta barn, och dagis, kan vi i efterhand konstatera). Fem dagar senare kände även jag influensasymptom, frossa, med ont i kroppen (väldigt mycket i ryggen!?) och bakom ögonen. Sedan kom hostan, nästäppa, lukten som försvann 100%. Ett tryck över bröstet (känslan av ett barn sittandes på ens bröst) var oroväckande och jag blev väldigt nojjig och medveten om min andning, som var tung och svår. Jag kunde kunde inte prata. Kunde få fram ljud och ord egentligen, men det var tydligt att kroppen alltså inte orkade skapa och bilda ord. Så därför lät jag bli. Efter knappt två veckor sängliggandes mådde jag rätt bra igen. Jag kände verkligen livet komma tillbaka till mig (detta kan jag ifrågasätta än idag..??) Började jobba hemifrån igen. Efter knappt 1,5 dag var det som att Coronan, med full jäkla kraft, var åter. Värre än första omgången. Med alla symptom tillbaka, men ännu tydligare. Ännu jävligare. Jag blev nu orolig och mörbultad på riktigt. Vad ÄR detta!?!
    Jag har nu vart sjukskriven i 3 månader. Totalt sängliggande i 5 veckor, men sedan mestadels hemmavid och i soffan. Sakta, sakta har det gått framåt. Men med stora bakslag av dess rang. Så fort jag känner mig bättre så är det som att covid är där för att med en käftsmäll göra sig påmind. Orkar gå små sakta promenader, orkar prata mer. Och då, innan sjukdomen, var jag ändå en ganska fysiskt stark, vältränad morsa till tre.
    Nu är jag tillbaka på jobbet (hemifrån) på 25% sedan 1 vecka. Och det TÄR så mycket!!!!
    Ovissheten är ångenstfylld. Bristen på kunskap om viruset är oroväckande. Vetskapen om att det slår SÅ olika, är rent ut sagt obehaglig.
    Men en dag i taget.
    Krya på dig Kristin, och ni andra ❤️

  22. Vilket fint inlägg! Jag har helt missat att du fått covid och hoppas så att du snart återhämtar dig! Mitt år har såklart också varit annorlunda som alla andras, men för mig har det varit ett av de bästa åren i mitt liv. Vi flyttade till villa i slutet av mars 2020 och kunde njuta av hela våren och sommaren utomhus. Vi gifte oss utomhus på midsommardagen och serverade köpetårta och bubbel innan vi drog på spa och drack drinkar i utomhuspool hela eftermiddagen. På sensommaren blev jag gravid med barn nummer två och fick tidigt foglossning och blev sjukskriven från v.21 då jag jobbar tungt. Så sedan slutet av november har jag varit hemma, men njutit av det. Hela julen med min dotter och man, startade upp massor av sådder i januari och februari och swish så lider mars mot sitt slut.. alla tillställningar har varit små men de absolut närmsta i min familj har klarat sig från covid. Nu har jag fyra veckor kvar i min graviditet och jag njuter av vårsolen, plantera om, så lite i växthuset och inspireras inför kommande säsong. Jag känner mig nykär i livet nu när våren kommer och är så glad för att vara föräldraledig och slippa känna att jag måste till jobbet där jag är väldigt utsatt. Så för mig personligen har det varit 85% positivitet. Självklart har foglossningen varit extrem jobbig, jag har mått illa, varit slut av att skapa en bebis och haft konstant halsbränna, men det har varit ett så fint år på många andra plan att jag inte vill lägga energi på dom delarna när mitt år ska summeras. Så tack för att du öppnade upp dig om ditt år och för att vi får skriva om vårt!

  23. Jag blev sjuk i slutet av november, först nu har jag klarat att börja jobba 50%. Ingen vet vad som egentligen är fel, kanske hjärtat har tagit stryk? Jag är jätterädd att aldrig bli som vanligt igen. Oftast är jag hoppfull, men just nu är det tufft. Yogan har som vanligt för mig varit den stora räddningen mentalt. Röra sig försiktigt och andas hjälper. Innan var jag så säker på att jag skulle drabbas lindrigt om jag blev smittad, jag var ju så ung och frisk! Vältränad med superbra immunförsvar! Så trött på mig själv, den jag var då, så obekymrad för egen del. Var förstås ändå väldigt försiktig och följde alla regler och har ingen aning om hur jag blev smittad. Mina föräldrar är vaccinerade i alla fall äntligen och jag ska träffa dem i helgen för första gången på ett halvår! Det är det bästa som hänt på länge.

  24. Varken jag eller nån i min närmsta krets har varit sjuka i covid, men året har varit skit ändå.
    Vardagen är på sätt och vis inte så ändrad iom att jag och min man inte är så sociala av oss så ofta. Men- inser verkligen hur mycket man saknar de sociala kontakter man brukar ha! Att träffa vänner över en middag eller film ger så mycket även om det kanske bara är nån gång i månaden… och vi har liksom inte den kontakten att vi pratar i telefon och umgås på det sättet.
    Jag är dessutom arbetslös/ sjukskriven så har inte ens teamsmöten med kollegor utan har i princip bara ” träffat” min man och kontakter inom vården…
    så… kan inte se nåt positivt för egen del:/

  25. Tack för att du delar med dig! Själv sitter jag här med konstaterad covid för ANDRA gången inom loppet av mindre än tre månader! Jag som jobbat hemifrån i ett års tid. Jag som knappt besökt en affär. Värre symptom denna gången och jag är så less på detta! Dag 11 med sprängande huvudvärk och förlamande trötthet. Samtidigt så vet jag ju att jag kommit lindrigt undan och att många drabbats värre både av denna sjukdom och av pandemins spår. Tänker också på alla ungdomar där ute som på ett sätt förlorat halva sin gymnasietid. HALVA! Det är ju helt sjukt när man tänker på det..

  26. Åh! Kanske är det här en bra sida att pysa ut all besvikelse och oro❤️
    Både jag och min sambo är inte supersociala så året har inte påverkat sociala livet nämnvärt, men däremot enormt på andra plan. När smittan kom till Sverige gick jag min termin i osteoarkeologi, och från att sitta i labbet flyttades all undervisning till zoom. Istället för riktiga ben blev det bilder på ben. Besvikelsen var total. Och det var svårt, så svårt! Jag har adhd så själva konceptet plugga hemifrån funkar bra för mig, men att genomföra en praktisk utbildning på distans är helt värdelöst!
    Ännu värre blev det för min äldsta dotter, som kämpat som en galning i högstadiet (också adhd bland annat) för att få tillräckligt bra betyg för att komma på konstlinjen på drömgymnasiet, där det riktiga livet skulle börja. Hon hann gå en termin, sen stängdes skolan ner. För någon med hennes problematik har tiden med corona varit otroligt kämpig. Och det är nog det som gör mest ont i mig, att drömmen om gymnasiet blev såhär för henne. Jag hoppas så att hennes sista år som börjar efter sommaren kan få vara på plats i skolan!
    Ingen i familjen har haft viruset ännu, och det oroar mig också. För ingen går ju säker, rätt som det är så är vi sjuka, och vad ska hända då?

  27. Åh. Så trösterikt att få läsa om din historia. Tror den är rätt lik många andras.

    Mitt år började med att jag och min sambo likt er fick höra om viruset som spred sig i kina. Jag tänkte att det kanske på sin höjd var som fågelinfluensan eller svininfluensan. Därmed var jag absolut inte orolig. Helt oförberedd.
    Vi hade en resa inbokad där vi skulle åka från LA längs med highway one upp till San Fransisco och hälsa på en av min sambos bästa vänner.
    När vi kom ungefär till hälften av resan, och satt mitt i natten på ett regnigt hotell kom ett sms från LA goverment att vi borde isolera oss där vi var i 14 dagar. Vi trodde det var ett skämt?
    Åkte vidare och märkte stad efter stad stängas ner. Var på ett öde stanford universitet som stängts 2 timmar innan vi parkerade bilen. Hur mycket vi än försökte läsa nyheter både svenska och amerikanska så hann vi liksom inte med. Kunde inte greppa det.
    När vi kom upp till san fransisco kom beskedet att Trump införde total flightban. Då hade vi ca 20 timmar på oss att hitta nytt flyg, eller bli fast i 30 dagar. Mirakulöst så lyckades vi ta oss på sista planet från USA till Sverige. Men missade kopplingen i new york pga oväder. Och som tur var fanns det två platser kvar till oslo. Vilket var det sista planet från USA till Norden på 30 dagar enligt kaptenen.

    Väl hemma började ny verklighet med ångest och oro. Jag är en person som knappt tittar på nyheter för att jag alltid känner in för mycket så blev det rätt tunga månader psykiskt.
    Orolig för mitt bolag tog jag ingen semester, trots att jag även året innan inte tagit någon semester alls heller på grund av att min kollega varit mammaledig. Jag och min sambo isolerade oss i princip helt hemma i huset, men försökte njuta av de små sakerna i vardagen, laga mat, vandra, baka, musik.

    Precis innan andra vågen var vi på marsstrand. Under lågsäsong tänkte vi inte det borde va så illa. Och vi behövde verkligen ett par dagar ledigt efter så mycket slit och oro. En man hostade rakt ut i en korridor och jag misstänker att det var det som gjorde att vi båda insjuknade strax därefter. Min sambo klarade sig fint. Men jag fick andningssvårigheter, feber, förlorade doft och smak och den där enorma tröttheten.

    Jag är fortfarande trött. Men kan inte längre skilja på om det är hela årets sammantagna intryck som gör mig trött. Eller faktiskt Coronans långvariga symptom.

    Jag känner igen mig i allt du skriver Kristin, och är så galet imponerad över vad du har åstadkommit med ditt nya bolag detta året. Jag var ju inbokad på att komma till er workshop tillsammans med Sofia i höstas, och fick sjukdomen precis innan där. Är så ledsen över så många planer som grusats, så lite tid med min familj. Och så otroligt få vänner jag fått umgås med.

    Det som håller mig uppe är en tacksamhet mot solidariteten vi har sett att man visar människor. Hjältarna i sjukvården, omtanken från vänner som sluter upp och lämnar fika på farstun när man är sjuk, träningspass på zoom, allt det där extra fina gör mig så glad. Och jag hoppas att våren och sommaren ska te sig lite ljusare och gladare.

    Och hoppas att jag ska kunna hälsa på min sambos syster och hennes familj i Varberg, tillsammans med vår nya lilla valp (som kommer i övermorgon!!!) om ett par månader och att jag då även kan hinna smita in hos dig 💙

  28. Tack för din berättelse, jag är så imponerad av dig som person. Förutom att du tar fram ett företagskoncept som är så framåtsträvande, så bjuder du mycket på dina erfarenheter och reflektioner. Du skapar en varm känsla i detta märkliga klimat. Stort tack!<3 Ja, vad ska man säga om detta år… Själv har jag inte haft covid, men däremot har jag definitivt utvecklat hypokondri sen ett år tillbaks. "minsta lilla symtom" säger de, det har lett till att jag mer eller mindre ofrivilligt känner efter varje sekund. Halsbrännan blev påtaglig, oron och ångesten har legat som en blöt filt sen dess. På arbetsplatsen har vi fått tänka om och jobba på ett nytt sätt, mycket energi går åt till att möjliggöra tekniska lösningar. Jag försöker hushålla med energin men jag märker hur trött jag är, själsligt och kroppsligt. Jag är givetvis inte hårt drabbad, det finns så många där ute som har det tusen gånger värre. Som Linnéa Henriksson sjunger: det kommer en tid, efter denna tiden… <3

  29. Jag bor i Vietnam och vi är väldigt lyckligt lottade här med extremt få smittade vilket har gjort att livet i stort har kunnat pågå som vanligt sen sommaren 2020, de första månaderna hade vi striktare restrektioner. Men gränserna är stängda, jag har inte sett min familj eller varit i Europa på över 1,5år, min farmor dog i Covid och att inte kunna vara där var en stor sorg.
    En stor trötthet, försök att vara påsitiv, tacksamhet och extremt mycket saknad, kan nog samanfatta mitt år.

  30. Att vara människa 💚 Tack för att du delar, att vi visar varandra sårbarheten även i det offentliga rummet ger också andra tillåtelse 💚 jag hör din trötthet/oro men också din tacksamhet till den kärlek som finns i familjen, en kram till dig och alla som behöver en kram, tillsammans med kärlek i våra hjärtan är vi starkare 💚

  31. Jag började 2020 med att byta arbete och hann jobba i en månad innan pandemin började påverka oss.. Ytterligare en månad senare blev alla provanställa uppsagda, där jag då ingick. Fick gå tillbaka till mitt gamla jobb på halvtid under sommaren och blev återanställd till september på rätta jobbet. Men återigen, hann jobba en månad och sedan avbokades allt.. Så strax före jul blev jag uppsagd igen och nu är alla uppsagda den här gången, konferensbranschen är så hårt drabbad. Så sedan december har jag sökt jobb utan resultat och har nu istället börjat plugga lite för att ha något att fördriva dagarna med. På ett sätt tycker jag dock det har varit skönt, för det har tvingat mig att pausa livet lite och jag har återhämtat mig från alla år när jag arbetat alldeles för mycket istället. Jag känner mig mycket mer harmonisk som människa, även om jobbstressen alltid ligger över som en filt. Men nu räcker det, jag vill känna att jag presterat något på dagarna igen mer än att ha städat köksskåpen för 67:e gången…

  32. Att se hur ens elever inte fixar skolan på distans, tappa det där man bara kan ge hands on på lektioner och inte bakom en skärm, att föda en prematur bebis mitt i att ingen får vara med, hälsa på, barnvakta, att inte då träffas och fira sin 40års dag med dunder och brak att inte kunna åka till vänner i fjällen på ett år så många inte? Ser hur en hel generation tappar skola, det sociala livet, vård som skjuts på framtiden. Vilken framtid? Känner mer och mer att vi måste leva här och nu inte skjuta upp pga covid-19, livet med skola och vänner och planerade operationer måste finna ett sätt att fortgå, kram och jag själv Ja jag känner inte efter för då skulle ja inte ta mig ur sängen

  33. Tack för att du delar med dig ❤️
    Jag började nytt jobb i mars, hann jobba en vecka sedan fick jag vabba min son som har förkylningsastma pga restriktionerna i en månad. Ingen bra start. Arbetar på förskola, det har vart slitigt hela året med frånvaro hos personal pga restriktionerna som alla följer såklart. Hade covid själv i juni, hade feber fyra dagar bara men en enorm trötthet i flera veckor. Sommaren försvann mest i sömn. Längtar efter sociala tillställningar och att barnens farmor och farfar ska få vaccin så dom vågar träffas igen efter ett år isär trots att vi bor fem minuter ifrån varandra. Så märkligt år.

  34. Hoppas att dina krafter snart kommer tillbaka.

    Jag har själv inte haft covid men sett hur olika det kan drabba. Jag är distriktsläkare på en större vårdcentral i södra Sverige. På min arbetsplats har vi fått ställa om som en eka på öppet hav. Bara flyta med känns det som. Ny vecka, nya rutiner. Inget är som det har varit. Jag har länge känt mig stark i detta men nu är jag så trött. Både mentalt och i kroppen. Gråten finns nära, jag sover dåligt och börjar få symptom på allt det där jag kallar ”varningsklockor” när jag pratar med mina patienter. Semestern är hotad. Inget vet hur det ser ut då. Inget vet hur hösten blir. Jag är så trött.

  35. Tack För att du delar.
    Ja, vilket år alltså.
    Krya på dig kramar från Dalsland.
    Ber att du ska få komma tillbaka med full kraft. 🙏🏻
    💛