Åskan mullrar i fjärran då jag går upp om morgonen. Den kryper närmre och närmre medan jag brygger kaffe, tänder ljus och så plötsligt brister det ut et härligt sommarregn som får oss att springa runt och ta in madrasser och kuddar. Jag slår mig ner i den rosa fåtöljen i vardagsrummet med kaffet bredvid och beklagar mig över den dåliga uppkopplingen – än en gång. Det går så långsamt.
Men jag antar att det är ödet som spelar mig rakt i händerna här. Det är inte meningen att något ska gå fort här.
Min minsta fyllde tretton och jag köpte en tårta med frukt och bär. Det är speciellt att ha så stora barn – de är egna små vuxna och dialogen är viktigare än någonsin. Man får locka och vara smart för att de ska vilja vara med oss – de ser rakt igenom en om man är fejk eller inte och köper inte vad som helst. Jag gillar det. Barnen är ärliga och jag ser mig själv för vad jag är i deras ögon.
Det är lite som att lagt kort ligger. Så här blev det och så håller man tummarna för att allt bär vägen. Ibland känner jag att jag vill ha en ny chans. Göra om, vara bättre.
Men det går inte spola tillbaka och göra om och det ska gudarna veta att jag inte saknar småbarnsåren alls faktiskt. Inte för att jag inte gillade det när jag var där. Tror jag.
Jag gillar det här nu när man kan snacka med varandra om större saker, hur de resonerar och är självständiga. Inte små pirater som rusar rakt ut i vägar och försvinner på stranden. I år har jag varit mamma i 24 år och jag var själv ett barn när jag blev förälder. Vi har dealat md NPF, sjukdom och andra utmaningar genom åren. Föräldraskapet är den tuffaste och häftigaste uppgiften man tar sig an i livet. Tre pojkar blev det.
Jag har sannerligen gjort så gott jag kunnat efter de förutsättningar och förmågor jag haft och ibland funderar jag om jag hade varit en bättre förälder om jag väntat tills jag var runt 30. Kanske. Det kommer alltid finnas “om jag hade gjort så” kring alla delar av livet inom mig tänker jag men jag landar ändå in att det bir väl. Att allt har en mening.
Jag har planterat om små kaktusar i nya krukor och funnit fyra vackra gamla stolar på Emmaus.
Har inte lyckats bli fångad av någon bok än men det känns som det finns oceaner av tid för både det ena och det andra denna semester. Så skönt.
Idag ska vi på utflykt och det blir vandring eller kajak. Barnen får bestämma när de vaknar.
Kära lilla franska hus. Tycker så mycket om att vara här och landa i ett par veckor.
Vilket fint inlägg. Ser på mina barn (tre bio och en bonus) mellan 10-23 år) att vi nog totalt sett gjort ett bra jobb. Men några barn utmanar mer, behöver mer och som du skriver, märker direkt att man inte är helt där, helt ärlig, helt närvarande. Då finns det stunder när jag känner att jag inte räckte till, inte lyckades vara den där bästa mamma jag vill vara.
Just nu har vår äldsta, min bonus, valt att gå en väg dit vi inte kunde följa… Det värker i hjärtat och vi önskar allt gott och all kärlek, men just nu kan vi inte stötta henne i de val hon gör… Så svårt…
Tack för din text, den fick mig att reflektera.
Tack för dina ord om barnen. Har en trettonåring här hemma och det är inte lätt att få med honom längre. 😅 knappt att han ”orkar” vara med kompisar.
Känner så väl igen mig i dina tankar om föräldraskapet. Jag har två pojkar på 13 och 16 år. De vill fortfarande umgås än så länge, och jag är tacksam över varje stund med dem. Man kan dela mycket mer nu, tankar, upplevelser och samtal. Så fint att se dem utvecklas och bli självständiga. Något som kändes ofattbart tidigare, men som känns mer naturligt ju äldre de blir. Att släppa taget mer och mer. Samtidigt får man mer tid för sig själv, och kan utveckla andra delar av sitt egna liv.
Men, jag blir ofta sentimental när jag ser tillbaka på bilder när de var små. Så mycket man glömt bort. Hur de luktade, hur det kändes att amma, att bära dem, hålla dem i sin famn, trösta och plåstra om. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att den tiden är förbi och aldrig kommer igen. Är jag ensam om att känna så här, eller är ni fler som kan känna igen er? Jag tänker också att jag skulle vilja vrida tillbaks tiden, göra om och göra rätt. Jag var deprimerad när de var små, och led av ätstörningar. Separerade så småningom från deras pappa. Idag lever jag i en ny relation och mår mycket bättre. Men ändå är det så mycket jag hade velat göra annorlunda med facit i hand. Det är som en skärva i mitt hjärta som aldrig kommer läka känns det som. Jag är dock tacksam över att mina pojkar har utvecklas till väldigt fina individer, och att de inte verkar ha tagit någon skada. Jag och deras pappa har alltid haft en hyfsat bra relation, så det har nog hjälpt väldigt mycket.
Du är inte ensam om dessa tankar och känslor! ❤️ Känner precis som du.
Tack för svar ❤️ Skönt att känna att man inte är ensam om dessa tankar. Det är sällan någon pratar om det.
❤️
Tack ❤️
Jag tänker att det som varit tufft för barnen att möta, i vårt fall sjukdomar, har ändå gjort dem ödmjuka och att inget är gratis i livet. Jag tror också att har man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer. Att vara efterklok är sällan fruktbart. Om du inte mådde bra hade du förmodligen inte orkat annorlunda.
Mina barn är vuxna men när alla tre hade flyttat hemifrån så kände jag mig tom och halv. Saknade så mycket. Idag har jag tre barnbarn och vet du, jag har fått uppleva allt igen. Kramarna, att leva helt i nuet och den här gången njuter jag ännu mer. Vår son höjer på ögonbrynen ibland och säger att jag aldrig hade gått med på vissa av sakerna när han var liten men med hans son går det bra 😍 Min guru sa en gång apropå barnbarn; now you become the parent you were supposed to be but couldn’t be until now. Kanske låter kryptiskt men det är så det känns. ( Och för att ingen ska gå igång på barnbarn så kan man absolut leva ett fullgott liv utan. Men det har ökat kvaliteten i mitt .)
Fint citat, det gillade jag. Ser samma sak mellan mina föräldrar och mina barn. De har en väldigt fin relation.
Tack för ditt svar ❤️
Hej Maria
Dina barn har utvecklats till fina individer skriver du. Jag tänker på att vi mammor ofta dömmer oss själva onödigt hårt. Orättvisa bedömningar av oss som föräldrar görs – av oss själva. Vi är självkritiska ibland (ofta), och inte bara när det kommer till förmågan att vara den mamma man önskar vara.
Du är en bra person, det läser man, bara detta att du reflekterar,
men att du gör det så bra också.
De tyngande känslor du beskriver om att den tiden aldrig kommer igen känner jag mycket väl igen mig i! Allra värst malde de tankarna i skedet när våra barn flyttade hemifrån, men jag vill ge dig hopp; när det sedan gått ett tag, med dem boendes i andra hem, klingade de tankemönstren efter hand av och nu när hemmabanden är permanent klippta och vi har en annan relation är även det dåliga samvetet (mitt) lättat.
Vi är nog många som gjort vårt absolut bästa efter de förutsättningar vi hade!
Stor kram till dig Maria
Mysigt och klokt inlägg som vanligt☀️
Här hemma går livet på i en kvävande sommarvärmelunk, samtidigt som massor av nytt och okänt står för dörren. En del bra saker, som en lägenhet åt min äldsta som nu flyttar ur boet (vilket genererar varsitt stort rum åt de två yngre), nytt jobb åt mig efter masterexamen. Men också läskiga saker, som ett våldsamt ex som fortsätter med hot och trakasserier, oro för hur det kommer påverka barnen.
Livet är väl både plus och minus antar jag, man tar en dag i sänder och så vips har man levt klart😅
Jag tror inte att du är ensam om att ha de tankarna om föräldraskapet. Kunde jag ha gjort mer? Bättre? Men jag är säker på att dina pojkar redan, eller längre fram, kommer att bekräfta att du har varit den allra bästa mamman för dem. <3
Du är så generös med att dela med dig av dina personliga tankar och funderingar. Det är modigt, och det inspirerar och bidrar till givande reflektion för dina läsare. Tack! 💜