Om jobbångest

Måndag morgon och första dagen i skola och på jobb för många. Lycka till!
jag börjar veckan med att ta tag i en av frågorna jag fick i mitt önskeinlägg häromdagen.

“Läser kommentarer på fb om mångas jobbångest nu när semestrarna lider mot sitt slut. Jag är inget undantag. Sommaren bara försvann och hösten känns tung och trist. Gjorde då en reflektion kring hur jag kände som barn. Längtade alltid till skolstart och kände mig taggad. Nu kör vi, lixom! Så känns det inte längre. Förstår att långt ifrån alla barn och unga längtar till skolstart, men många. Upplever att inte lika många vuxna känner så för jobbet. Vad beror det på? Vill gärna höra dina tankar kring detta. Är det lika ångestfyllt när en som du lever och arbetar med sina intressen och är sin egen ledare? Behöver vi längre ledigheter för att hinna längta? Eller är det jobbet som är problemet? Skulle vi bli lyckligare om vi följde hjärtat och inte plånbokens behov när vi väljer arbete och arbetsgivare?”

Jag kan endast tala för mig själv såklart men jag är ju helt pirrig i magen av att få jobba hela dagar igen. Det känns både skönt och roligt. Men precis som du skriver – jag anpassar mina dagar efter mina egna behov eftersom jag är min egen chef  – med det så kommer en oerhörd frihetskänsla.
Jag tror dock det är många ensamma företagare som har en stor klump i magen nu – det kanske beror på ekonomin i företaget, oro för pandemin och personalen eller att de helt enkelt inte tycker det är så skönt med det stora ansvaret längre och vill hellre ha trygga arbetstider med säkra pengar in på kontot varje månad.

För många år sedan så vet jag att jag sa till min man ” jag bryr mig inte om vad jag jobbar med bara alla på mitt jobb är snälla och att jag får känna mig trygg och må bra”.
Jag jobbade för att kunna leva och det är inget fel i det. Men jag kanske inte jublade sista söndagen på semestern i och för sig. Så ser det inte ut för mig längre och jag har ett arbete som jag längtar till under både semester och helger.
Allt har sin tid och man går igenom olika skeden i livet.

Jag tror dock att man har mycket att vinna på med att ha en positiv inställning. Om man är i rum av människor som klagar och tycker saker är besvärliga och tråkiga så blir man oftast likadan.
Reflektion – Skit i att läsa fb – varför skriver de att det är jobbigt att gå tillbaka till jobbet där? Uttrycker man detta också i hemmet så skapar man ju en negativ känsla inför barnen kring att arbeta.

Jag tror alltså det är väldigt individuellt hur man känner inför terminstarten men faktum kvartsår –  om du jobbar med något du brinner för så känns det knappt som att du jobbar. Det måste ju vara nyckeln till att slippa känna ångest inför sitt arbete. Vi skulle definitivt bli lyckligare om vi följde hjärtat och inte plånbokens behov när vi väljer arbete och arbetsgivare tror jag. 

Men den där lilla ångestklumpen då? Som ofta kommer vid förändring. Det är som med duschen då jag var barn tänker jag – åh, vad jobbigt, jag drog mig och tyckte det var oerhört besvärligt att hoppa in och tvätta mig men när jag väl stod där inne var det ju jätteskönt och kändes bara bra.
Så är det nog för många på arbetet också – man möter kollegorna, gör sina arbetsuppgifter, tar lunch… & förhoppningvis har  de jobbiga känslorna försvunnit då och man är tacksam för att vardagen är tillbaka.

Hoppas den nya terminen kickar igång mjukt och fint för er alla och att vardagen känns bra trots allt.

Min mamma brukar skicka citat och skärmdumpar till mig varje dag på dm – idag kom det:
“I slutändan är det inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år”

Passar ju bra idag till detta inlägg. Fint om man kan fylla åren med det som får hjärtat att pirra.

Kram till er.