Att låsa upp rosa dörren med den stora guldiga nyckeln ger något slags svindlande härligt pirr i magen. Älskar varje gång och det känns bara bättre och bättre ju mer vi gjort detta franska hem till vårt.
Vi flyttade in under påsklovet detta år och köpet stod klart några veckor tidigare efter en spännande och rätt så ansträngd tid då vi inte riktigt visste om vi kunde lösa det ekonomiskt eller inte. Många pusselbitar skulle falla på plats och det var ju ändå smått surrealistiskt att vi faktiskt skulle kunna köpa något sådant här innan vi ens fyllt 45. Vågade knappt tro på att vi skulle få allt i hamn.
Le Vigneron är ett gammalt hus byggt 1850 av en familj som var vinbönder. Hela vinproduktionen finns kvar i vår källare bakom den ljusblå porten här. Allt så när som på vinpressen som är borttagen. Men tre gigantiska ekfat, bassänger och tankar för jäsning samt uttrymme för lagring är fortfarande på plats. En dag kom faktiskt sonen Bruno förbi och berättade om sin uppväxt i huset som hans farmor en gång byggt.
Själva boendet är på våning två alltså och det finns även en tredje våning med två oinredda och råa rum för framtiden. Här behövs isolering och viss koll av elen innan vi får ihop något bra. Först vill vi nog göra ett krafttag i trädgården och så finns det ju som sagt en hel källare man kan bygga ett andra boende av – en studio eller en egen lägenhet med separat entré. Det är ett hus där en familj kan växa i alla fall och jag ser fram emot att tillbringa mycket tid med min man, barn och framtida barnbarn i detta hem.
Nyss hemkommen från en mindre resa hit då jag målade om vårt vardagsrum. Blev så nöjd med resultatet.
Nu känns det mer enhetligt och väggarna har fått ett mjukt och levande uttryck med hjälp av en varm beige kalkfärg.
Köket fick sig en blå strykning, både väggar och tak samtidigt som min man och son byggde denna tallrikshylla.
Ni är många som skriver till mig och säger att detta även är er dröm – att någon gång ha möjlighet att köpa ett boende i södra Frankrike. Ni frågar hur det går till och vad man ska tänka på. Därför har jag skrivit ner lite grejer som kan vara givande att läsa.
Just detta hus vi nu flyttade in i var redan möblerat – vi köpte det av en australiensare som hyrt ut huset på air bnb hela pandemin. I huset stod mycket av originalmöblerna blandat med IKEA. Vi började med att slänga ut det vi inte tyckte passade in i miljön – eller, det mesta skänkte vi faktiskt till EMMAUS och så slängde vi bara det som var trasigt. Köket bytte vill till ett helt och rent från IKEA och så investerade vi i nya vitvaror. Allt detta beställde vi online från franska butiker och valde leverans då vi var på plats.
Vi har ju haft ett annat hus i samma by ett par år och redan vid det köpet skapade vi en kontakt med en fransk bank och öppnade ett konto med euro. Där för vi över pengar så det alltid finns för betalning på autogiro för löpande kostnader – el, sophantering och annat som hör till.
Men när det kommer till det faktiska köpet av ett hus i Frankrike då?
Jo, processen är långsam jämfört med Sverige – mest på gott då ett lägre tempo gör att man hinner tänka och inte riskerar göra impulsköp, typ förhandsbud för att inte riskera att gå miste om chansen att få köpa.
En viktig skillnad är att utannonserat pris är acceptpris. Det vill säga att budgivningen alltid börjar under utgångspris, för den första budgivare som erbjuder begärt pris får alltid köpa för det priset.
Man anlitar sedan en notarie som ansvarar för att upprätta alla handlingar. Man skriver köpekontrakt och köpebrev precis som i Sverige. Här finns vissa notarier som är bättre än andra på engelska och vana vid utländska köpare. Första gången anlitade vi en som hade en svensk assistant, vilket gjorde det lätt att undvika missförstånd. Men generellt är processen inte särskilt invecklad.
Allt detta tog faktiskt min man hand om – han jobbar med pengar, dokument, är noggrann samt påläst och kan dessutom franska.
Hade jag tagit hand om detta själv så tror jag visst att jag hade tyckt det var rätt invecklat och legat som en gråtpöl på golvet och hulkat i vissa stunder. Men så tycker jag också det är jobbigt med all form av post, dokument och viktiga papper som har med pengar att göra. Det gäller sig att omge sig med människor som har koll på det man själv inte har eller läsa på och lära sig om du är som mig. Allt går.
Teknisk besiktning av fastigheten är obligatoriskt och bekostas av säljaren. I denna kontrolleras el, byggnadskonstruktion, skadedjur, risk för översvämning mm. Då många hus är gamla blir det ju ofta en hel del anmärkningar. Vanligast är (tror jag) att säljaren friskriver sig från dolda fel, så det är bra att ta hjälp av någon med att tolka och förstå besiktningsprotokollet.
Det går bra att upprätta fullmakt, så att notarien kan underteckna – bra om man inte kan vara på plats själv.
Efter att köpebrevet skrivits på tar det ca 2-3 mån där notarien kollar så att allt finns på plats vad gäller lagfart, inteckningar, förköp etc. Efter detta kan tillträdet ske.
Sammanlagt har skatter och avgifter för oss uppgått till 8-10% av fastighetsvärdet och sammantaget har processen känts mycket välordnad och trygg.
Vi sålde vårt gamla hus via en svensk mäklare som heter Karin Kloo. Hon är väldigt hjälpsam och säljer många hus i vår region. Ta en kik på hennes hemsida och kolla utbudet samt priser.
Vi kör helst och oftast ner med vår elbil genom Danmark och Tyskland. Här behöver man en bil för det är svårt att göra utflykter utanför byn om man inte har ett transportmedel. Man vill ju kunna handla på vintagemarknader och ta med sig det hem. Vi brukar handla mat på Super U vilket är en matkedja som har väldigt bra utbud. Byggvaruhuset vi åker till heter Bricomarche – detta ligger bara tio minuter bort och likadant med Jardiland där man köper stora olivträd för bara några svenska hundralappar.
Lokaltrafiken är inte detsamma som i Sverige men det går absolut att ta snabbtåget från Montpellier och Bezier både till Barcelona och Paris. Bättre än att ta bil och snurra runt i en storstad och leta parkeringar.
Ångrar inte en enda sekund att vi hade modet att hoppa på detta äventyr tidigare i livet än vi planerat och drömt om. Man vet ju aldrig – vi vet inte ens om vi lever imorgon så kan man uppleva det man drömmer om tidigare än beräknat så kör i vind säger jag.
