Jag ligger kvar med andra koppen kaffe i sängen och jobbar halvsittandes. Det är fredag tidig morgon och det är fortfarande alldeles mörkt utanför i den lilla byn. Det är mycket jag ska hinna innan solen går upp och huset vaknar. En podd publiceras med text och ljudfil och jag skriver om den på rätt Instagramkonto, länkar, fixar bilder och sedan publicerar jag en film som visar en rundtur i det franska huset på ett annat konto och grejar med musik och text, samtidigt publiceras en annan podd jag är gäst i och jag skriver om den och följer upp trådar. KLco instgramkonto får minimalt med kärlek denna morgon tyvärr och jag lägger bara ut några bilder på Emily klänning och skriver en neutral text. Samtidigt lyssnar jag på de båda poddarna parallellt. Det ger mig sådant stresspåslag över att höra mig säga “liksom” 100 gånger de första fem minuterna av samtalet så jag stänger av och lägger telefonen åt sidan.
Tar upp datorn istället.
hej bloggen! Här känns tryggt och fint att vara – här blir jag varken dömd eller känner att jag behöver prestera stordåd. Det räcker med en bild på min frukost och några tankar rakt ur huvudet.
Eller?
Kanske inte. Men just idag blir det i alla fall så. Jag är fortfarande mätt efter gårdagens middag och jag undrar om våra gäster trivs bra i vårt hem här nere. Funderar på fruosten – ska göra smoothie bowl som jag älskar men också fixa bröd och ost. Kanske äggröra! Jag har helt slutat äta ost och gluten här på morgnarna – jag mår inget bra av det utan behöver hålla fast vid bra morgonrutiner. Fast senare under dagen så plockar jag fram både den mjuka goda osten och skivar upp levain.
Idag tänker jag att det blir fisk till lunch i och för sig – jag har bokat solbäddar på en av våra favoritstränder. Undrar varför jag känner att jag behöver planera så här…? Våra gäster behöver ju inte det och de har noll förväntningar. Så chill liksom.
Men det är jag – hatar när saker hänger i luften och jag inte vet vad som ska hända. Oerhört obehagligt blir det i kroppen då. Känns som att jag trots allt har ett ansvar att skapa en härlig vistelse för alla i huset… Precis som inte folk kan ta ansvar för sin egen upplevelse, vuxna människor, tänker jag sedan… jaja, så håller i alla fall min hjärna på och grejar. Funderar och resonerar med sig självt,
Men poddarna då? Jo, jag är gäst i Hemtrevligt med Cattis och Elin Lervik. Så fint samtal där vi pratar om vad som gör ett hem just hemtrevligt. Vi pratar också om min bakgrund med våld och hur det har hjälpt mig att skapa trygga och vackra rum både inne i skallen och i verkligheten. Ni kan lyssna på den här.
Ha en fin helg nu.
Jag gör också EXAKT så. Planerar massa, tänker tänker tänker på att alla ska ha det bra, curlar och funderar hur alla ska bli nöjda. För mig började det efter att jag fått barn och är mest när vi ses hela släkten med mina föräldrar och syskon. Jag har dock ingen historia av nån form av misshandel eller något dyl (och verkligen inget tolkningsföreträde där) Det jag försöker komma till är nog att det inte behöver bero på något sådant utan är ett beteende vi kan sluta med ändå. Jag tror att i mitt fall är det någon form av värdinnekomplex. Jag har sett min mamma, farmor och mormor bete sig på samma sätt under min uppväxt och har därför formats i den mallen. Min man gör aldrig sånt och ingen annan kräver det heller så på något sätt ligger det inom mig. Jag tror det ligger i in makt att sluta om jag jobbar lite på det. Säkert i er också om ni skulle vilja. HEJA OSS!
‘Men det är jag – hatar när saker hänger i luften och jag inte vet vad som ska hända. Oerhört obehagligt blir det i kroppen då…’
samma här, tror dock att det är pga trauman från narcissistsk abuse som jag fick erfara i långa år, då vet man aldrig hur situationen är, kan förändras inom en minut….