Tre skålar på köksön – en fylls med mjölk och cornflakes, en annan med soygurt och rostade hasselnötter, den tredje med grekisk yoghurt och musli med russin. Alla får färska jordgubbar och blommor på.
Är det något de ska minnas av mig så är det mamman som alltid gjorde fina och goda frukostar, som dukade fram smör i små blommiga skålar istället för i paketet och pyntade glasen med bär, hällde över mjölken i kannor och tände ljus. Skämt å sido. Ingen bryr sig – de tycker det är fint men skulle lika gärna kunna vara utan. Men jag gör det. Jag älskar ritualen med att göra det vackert inför en måltid och en stund tillsammans.
Och serverar jag frukost på sängen så bir det en blomma på mackan där också…
Tänker att de kanske uppskattar det då de blir vuxna själva och för vidare till sin partner och sina egna barn.
Idag är det söndag och jag landar i kroppen efter en ledig lördag. Den var så mjuk och fin och jag känner mig tacksam. Fredagens deppiga gråtattack av trötthet i växthuset är glömd nu.
Nu står vila på schemat och resten för vänta. Jag kan inte både jobba fullt, ha semester samtidigt och vara social med middagar och därtill sköta om min trädgård.
Skräll! Det visste ju både du och jag men det är så tokigt för jag försöker alltid ändå. Man vill ju vara positiv och pepp på sommaren.
Har ni förresten också en tonåring som man måste ha koll på fram till småtimmarna när de ramlar in? Vakna föräldrar med ammande och skrikande småbarn om nätterna – släng er i väggen, tonårstiden blir man fan knäpp av…hahahaha!
Det blir alltså ingen fjärde skål med bär och blommor – den stora kommer vakna utvilad någon gång vid ett och äta lunch. Jag ska svepa mitt kaffe, dra ner till havet för ett dopp och städa min garderob med en bok i öronen.
Ni minns att vi fotade vår kollektion hos Hobykulle Herrgård i Blekinge, eller hur? Jag redigerade lite bilder från omgivningarna häromdagen och tänkte bjuda på ett litet bildsvep. Håll till godo.
I den stora matsalen har en fantastisk tapet satts upp på väggar och i tak. Ena väggen är täckt i speglar och skapar ett fantastiskt djup i rummet.
Så här ser det ut åt andra hållet. Ett gult rum med tygtapeter på väggarna och därefter ett grönt med handtryckta flugor på tapeten.
I tallriksrummet tronar denna vackra blå servis upp över väggarna och skapar en fantastisk miljö.
Orangeriet är bra magiskt här och jag tror man kan åka hit och både fika och äta lunch om somrarna i deras sommarcafé – man behöver alltså inte boka rum för att kunna besöka detta. Kolla på deras hemsida så de har öppet just när ni kom mer bara.
Vi fotade i ett av uthusen som man kan boka för en större familj eller kompisgänget – perfekt ju!
Här går det ett tema i blått känner jag.
Eler hur?
I den här serveringsgången finner man dörren in till köket och den leder dig också till rummet Linné.
Här inne är det tapetserat med en mängd växtprint av Linné. Otroligt fint och helt i min smak.
Jag bodde i herrgården sist jag var här och efter dagens fotografering gick solen ner utanför fönstret och lämnade ett gyllene ljus in i rummet – nästan som om det brann utanför.
Vi kikar ut – wow! Så vackert!
Tack till er Hobykulle Herrgård – verkligen en ynnest att få ha er som vänner och få fota i era vackra miljöer.
Nu har vi bilat ner till södra Franrike ganska många gånger och jag tänkte dela lite av vad jag tagit med mig under dessa år så att det förhoppningsvis kan vara till hjälp för er som planerar detsamma.
2020 köpte vi ett litet hus I Languedoc och ett par gånger per år kör vi ner – både för att dra ner på våra flygresor och för att kunna ha vår egna bil under semestern. Jag tänker att allt är individuellt med bilkörning och att sitta länge i bil – vi har en familj med barn på 12 och 16 år som brukar ladda ner serier och filmer som de tittar på under resan ner. Vi båda föräldrar tycker om att köra bil långt och den som sitter i passagerarsätet brukar passa på att jobba när den andra kör. Vår hund har heller inga problem med att åka långt i bil. Så vi har alltså bra förutsättningar för en smidig resa ner.
Är det så att barnen är mindre och att man har jobbigt med längre resor så tycker jag man ska planera in jättemånga stopp längs vägen och kanske till och med lägga in två övernattningar.
Vi har testat olika sätt att resa ner. En gång tog vi nattfärjan över för att sova lite på båten så vi skulle kunna köra i et sträck resten av vägen ner – men jag tycker verkligen inte om att sova på båt så det gör vi aldrig igen.
Oftast bilar vi ner till Danmark och tar färjan på 40 minuter över till Tyskland. Här är det perfekt att langa upp lunchen – pastasallad, mackor, morotsstavar, kokta ägg, frukt, nötter… Ja, vi brukar packa hur mycket mat som helst för att vi inte ska behöva stanna och köpa – maten längs vägen är ofta skit och rätt dyr. Jag undviker att stoppa ner godis och kakor och tar hellre chips, melon, frukter och grönsaker som snacks. Onödigt med sockertoppar och illamående i bilen.
I Tyskland kör man på Autobahn och när vi pratar om detta så är det många som säger att de är rädda för att köra dessa vägar och att det är därför de helst inte bilar ner. Jag upplever Autobahn som vilken motorväg som helst i Sverige och det är klart att i vänstra filen ligger det ju en del bilar som drar på ordentligt eftersom det inte finns någon fartgräns men det betyder oftast inte att ni behöver göra det. Jag brukar ligga i någon av mittenfilerna där det känns tryggt och i lagom fart.
Det finns ställen att tanka på överallt längs vägen och helt okej mackar att kissa på. Vi har kört både bensin- och elbil ner. Mackar finns som sagt överallt att tanka på och det finns också laddstationer – men man behöver helt klart lite mer planering då man kör elbil. Vi sätter in en rutt som indikerar när det är dags att ladda och vart – följer sedan kartan på skärmen.
Vi har en Tesla och de har byggt upp ”super- chargers” runt om i Europa som gör att man kan fylla upp batteriet på bara 20 minuter. Andra laddstationer tar flera timmar att ladda på och det är inte speciellt hållbart om man ska åka långt. Med Teslan kör vi 2,5 timmar, sedan laddar – då kan man få ut vår hund på en liten promenad och alla i familjen kan sträcka på benen. Vi får lägga till ungefär 4-5 timmar på vår resväg med elbilen.
Vid flera tillfällen har vi övernattat i Tyskland. Man kan stanna tidigt, boka en bra restaurang och strosa runt i en mysig liten tysk by för att få en härlig upplevelse på nedresan men oftast har vi bara bokat i farten på ett Holiday Inn Express när klockan närmar sig 21. Då vet vi att vi kommer köra ungefär ett par timmar till och kollar vart ett passande hotell ligger. Jag tar barnen och går upp på rummet och lägger oss och Jonas parkerar och rastar hund. Vi sover bara några timmar och tar frukost så fort den öppnar, sätter oss i bilen igen och kör. Ofta har dessa hotell så man kan ta med take away i påsar och muggar – så det är toppen att få med sig någon macka eller något kokt ägg, lite juice och frukt.
Vi kör på och efter ett tag så ser man skyltarna mot Lyon och Paris och då börjar det alltid pirra lite i magen. Nu är det inte många timmar kvar.
Vi har haft vänner som stannat i Alsace på vägen upp och ner men vi brukar faktiskt alltid vilja både komma fram och hem så fort som möjligt så vi kör på men endast stop för att ladda och kissa. Ibland lyssnar vi på dokumentärer, sommarprat och poddar ihop hela familjen och ibland drar barnen fram ritblock för att måla – på det sättet får de lite variation. Min man brukar till och med ta digitala videomöten i bilen så det är verkligen inte så tokigt att försöka vara effektiv och beta av massa jobb då det ändå finns möjlighet. Bra om alla i familjen har med sig egna lurar såklart. Och kuddar när man vill ta en tupplur. Vi körde hela vägen utan övernattning hem sista och då fick vi turas om att sova – det gick jättebra.
Det tar 20 timmar från dörr till dörr med bensinbil och 24 timmar med elbil. På plats laddar vi bilen i husets el och det tar hela natten att ladda upp – då klarar vi oss på de utflykter vi har planerar in varje dag. Någon strand, en marknad, mysig by eller något annat äventyr.
En kortlek är alltid med.
Vi har absolut inga regler om skärmtid i bilen men ser gärna att alla skärmar plockas bort då vi umgås ihop, äter middag och är ute i naturen. Mitt tips är att försöka göra bilresan så smidig som möjligt och se till barn och vuxnas behov, plocka med det barnen behöver för att funka stilla under så lång tid och sänk kraven. Ha med en rejäl kylväska med det barnen tycker är gott och funkar det med godis och kakor i er familj så kör på det. Alla ska må bra. Se det som en möjlighet att vara tillsammans och få fina samtal under en lång period. Vi hade mycket bra snack efter vi lyssnat på Avicci dokumentären och sommarpratat om gängkriminalitet.
Inget är väl så jobbigt som när en familj är sura på varandra i en bil? Ingenstans att gå och ta några djupa andetag för att lugna ner sig ju…
Lycka till!!
Sommardagar rullar förbi i en rasande fart och jag har varit alltför optimistiskt. Som vanligt. Jag tänker att jag ska kunna jobba och ha typ semester samtidigt men det går ju aldrig, hahaha…
Men jag tycker det är någon form av semester när mailkorgen och uppdragen lugnar ner sig – nu kan jag endast fokusera på mitt egna och min egen verksamhet.
I butiken är det fullt tryck och många glada sommarkunder – staden skiner verkligen upp den här tiden på året. Stort tack till alla som kommer förbi.
Efter en dag här är jag helt slut och det finns inte mycket energi till varken sociala saker och trädgårdsarbete. Jag vill lägga mig i soffan, dricka te och titta på en film i min ensamhet men försöker ändå ta mig i kragen.
Jag plockar in buketter och binder upp blommor…
…& lagar en god sommarsallad med blommor på.
Här har jag varvat varmrökt lax med gårdagens kalla potatis, vattenmelon, hyvlad fänkål och en sås på grekisk yoghurt, mynta, citronzest, salt och peppar.
Gott!
Rosorna peakar i trädgården och här gäller det att njuta fullt ut. Ställa i vas och dokumentera.
Och ja, jag har beställt ny lera till min ateljé och nu är det dags att sätta igång på riktigt för säsongen här ute. Jag har kreativa planer och det ska bli skoj – det är bara tiden och energin som saknas dessvärre.
Lite spridda tankar om sommaren. Har ni några önskeinlägg för sommaren på bloggen? Hjälp mig med uppslag vetja så ökar jag takten hör inne. Önskar er en fin söndag.
Det är svårt att känna någon mening med någonting då en anhörig är sjuk. Livet pågår någonstans därute och det känns som du står på avstånd och tittar på de andra som bara fortsätter i sin vanliga vardag. I semestertider blir det ännu värre. Det är svårt att glädjas. Kan man ens glädjas mitt i mörkret och vad säger det i så fall om dig?
Kanske drar man sig undan och vill inte vara med. Jobbigt med människor som utstrålar att de är bekymmerslösa och även jobbigt med dem som också bär på ett mörker – man orkar inte höra deras smärta för man har nog med sin egen. Och de ”lyckliga” vill man bara undvika.
Man vill heller inte vara till last, dra ner stämningen så att säga.
Aldrig känner man väl sig så ensam som under sommaren då solen skiner, människor är glada och lediga.
Denna vår drabbades vår familj av sjukdom igen. Samma kroniska sjukdom som vi försökt hantera och leva med i tio år nu. Jag skriver inte om det i sociala medier av förståeliga skäl men har gjort den här poddinspelningen med tillstånd från berörd – det handlar om att vara mamma till ett barn som lider av en svår beroendesjukdom.
Jag tittade på en film som handlade om en tonåring med diagnosen Schizofreni. Pojken hallucinerade, gick in och ut ur psykoser, kände sig förföljd och människor drog sig undan och vara rädda för honom. Han och hans familj hade det svårt och de gjorde allt de kunde för att det skulle fungera i skola och i sociala sammanhang men denna psykiska sjukdom tog över hela deras liv och förstörde allt.
Han sa vid ett tillfälle att en flicka han läst om fått cancer, svår cancer och skulle med stor sannolikhet inte klara sig. Människor hade flockats kring den sjuka flickan för att finnas där för henne, stötta och hjälpa henne uppleva sina sista önskningar. Pojken var sorgsen då han berättade om hennes historia och reflekterade över sin egen sjukdomshistoria – hur människor drog sig undan, tystade ner och inte visade någon som helst empati.
Människor dör av psykiska sjukdomar hela tiden och det är svårt att få hjälp av vården när man går in i destruktiva perioder. Ingen bryr sig. Ingen vill höra.
Men det kanske håller på att vända. Jag lyssnade på Avicci musikdokumentär i P1 – ( del 1 & del 2) den handlar om missbruk och psykisk ohälsa. Fler filmer och serier görs där man porträtterar människan bakom sjukdomen och inte bara det hemska som blir konsekvensen av den. Förhoppningsvis sprids större kunskap och förståelse för dessa sjukdomar. Kanske blir vården bättre och det är lättare att få hjälp.
Igår fick jag ett sms av en tjej som skrev ”som du vet så ser jag en person bakom sjukdomen och bryr mig genuint och kommer förmodligen alltid göra det”
Så tacksam för dessa rader. Det är en ensamhetens sjukdom och samhällets syn på den är oftast ”bristande uppfostran”. Som om man någonsin hade ifrågasatt föräldrar till barn med cancer om hur mycket tillsatser och cancerframkallande situationer de utsatt sitt barn för…
Jag vill, utan att blotta vår egen situation, göra mitt bästa för att förbättra samhället för familjer och sjuka som lider av detta. Det gynnar oss alla. Om du inte bryr dig om människan så kan vi kika på hur mycket det kostar samhället då dessa familjer inte får rätt sorts hjälp och vård.
På HBO Max finner du en serie som heter Euphoria – den porträtterar en ung tjej och beskriver vilken oerhörd ångestfull avgrund det är att leva med detta och hur familjen står maktlösa inför sjukdomen. Beautiful Boy är en film som spelades in 2018 med Timothee Chalamet i huvudrollen – filmen är en verklighetsbaserad historia om journalisten David som har alltid har försökt ge sin älskade son allt han behöver men vare sig David eller Nics mamma Vicki kan hindra sonen från att börja experimentera med droger. Finns på Viaplay.
Här kan du läsa ett inlägg från 2020: Det känns som jag har vigt större delen av mitt liv till att försöka att rädda människor från detta helvete – jag har jagat, bönat och bett fulgråtandes, har försökt vara listig, försökt tala samma språk, gömt undan, låst in, letat överallt, bett om hjälp, kört runt runt runt, fått panik och allt det där andra som hör medberoende till. Lägg till djup ångest, självhat och sömnlöshet.
Känslan av att inte kunna rädda den man älskar mest, om den inte vill bli räddad själv, är förlamande. Till slut måste du rädda dig själv.
Jag blir så ledsen när jag skriver om det här – sjukdomen är otroligt stigmatiserad i samhället – så jag väljer mina ord med stor omsorg här.
Jag önskar så att jag skulle kunna skriva mer om mina erfarenheter i ämnet men det är svårt när det gäller anhöriga.
En dag i framtiden kanske.
Min man Jonas och jag har förts samman i livet, vi delar smärtan – vi sitter ihop i den och vi bär varandra. Upp och ner. Men vi går framåt. Jag har fått lov att berätta om David. Jonas lillebror. Jag vill att hans minne ska vara ljust och leva vidare genom oss som blev kvar efter den där dagen i april.
Och jag vill också att vi lyfter blicken och ser familjerna bakom dessa öden. Det drabbar vem som helst och det är inte en viss sorts familj eller ett visst föräldraskap som leder till missbruk.
Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln. Oftast är det umgänge i tonårstiden och olyckliga omständigheter som gör att sjukdomen eskalerar och blir ohanterbar – man tappar kontrollen och det går snett.
Här kommer en intervju med min man som förlorade sin 24-åriga lillebror efter flera års sjukdom. Läs mer här…
