Krickelins

Jag skriver rubriken innan texten idag och jag funderar på om handlingsförlamad är rätt, kanske borde det stå att jag gått i ide…
Min vän skriver sms, hon vill bara gå i ide och sova bort alltihop. Jag sover inte. Om det är något jag inte gör under oktober så är det sova. Ide har jag inte gått i men jag har nog försvunnit bort bort ett tag. Dragit mig undan. Min kompis lämnade oss en måndag i början av oktober och jag kan fortfarande inte begripa hur hon ena dagen var där och den andra dagen inte fanns. Mina existentiella funderingar har tagit sig till en helt annan nivå samtidigt som mitt medberoende för en nära anhörig har blossat ut i orimlig ångest.

Navelskåderiet här på bloggen breder ut sig mer än vanligt medans pelargonerna vissnar i fönstren och en orm ålar sig upp genom en lampa på nyheterna. Det är som när man blev någorlunda vuxen att inse att föräldrar och lärare inte alls hade någon aning om vad de håller på med. Står med hakan i backen och tror inte mina ögon över utvecklingen runt om just nu. Jag har ett tappat förtroende och jag tror i ärlighetens namn att det är många med mig.

Mina vänner och jag planerar en begravning – det är en surrealistisk situation så jag fokuserar på de små grejerna för att palla – hur kommer äppelkakan till minnesminglet, vart ska gästerna börja ta från buffén, vilken spellista ska ljuda ut ur högtalarna och hur kyler vi ner drickan – ska jag köpa is? Jag har en lista på vad jag har kvar att handla och min vän säger att hon ska ta med sig sand från havet och lägga runt kistan – hon älskade ju havet så. Och att resa.

På morgonen sitter jag där med kaffet igen. Tänder ljus och väntar in dagen. Längtar efter kvällen då jag får gå och lägga mig.  Känner mig handlingsförlamad för energin är som bortblåst – får tvinga mig själv att utföra saker jag annars tycker om. Oktober kom med sina gyllene löv, skörhet och smärta. Jag tog mig igenom med hjälp av vandring i skog, lillebrors kramar och bastubad vid bryggan. Aldrig har jag varit mer medveten om att leva fullt ut och ta tillvara på dagarna jag får. Aldrig har det varit svårare att göra just det.

Vi skulle flytta runt i rummen, städa källaren och röja idag. Jag ser mig själv fly ifrån det hela med att gå ut med hund, laga mat, kissa väldigt länge och så vidare…
Finns inget som är jobbigare och det kryper i hela kroppen. Inte att jag har något emot att städa, nej, jag älskar att dammsuga, skura golv, städa toaletter och så, det är inga problem. Men det är när allt ska röjas fram och sorteras för att sedan slängas, skänkas eller komma tillbaka på dessa plats igen. Får panik. Tröttnar innan vi ens börjat och jag är världens sämsta teamplayer när det kommer till sådant här. Blä.
Kolla nu. Jag har flytt till min dator och sitter och bloggar istället. Det blir liksom för mycket tror jag och jag kan inte prioritera – det blir bara kaos i huvudet och jag flyttar runt på saker på ett osmart sätt. Har ni sett Pernilla i Wahlgrens Värld? Då hon ska sortera inför flytt? Det är jag.

Tråkigt att snacka om ens mindre smickrande sidor så vi skiftar fokus och kikar på vad jag sparat på Instagram den senaste veckan istället. Detta säger rätt mycket om mig också kanske. En otrolig blandning om jag får säga det själv. tack och hej. Nu får jag nog hjälpa till lite här ändå.

Hoppas ni har en fin söndag.

Jag har haft några dagars arbete i Århus; Vilken otrolig stad!
Min minsta son och man var med mig och det var fint att ha dem med på jobb. Vårt uppdrag var att dokumentera resan med färja Halmstad – Grenå och sedan ta en tur till Århus.

Jag har inte besökt staden som vuxen och blev positivt överraskad.

Ett extra varmt tips är att besöka  Moesgaard Museum och Aros Konstmuseum. Älskar verkligen att uppleva kultur med barnen.

Så coola miljöer och roligt att förundras ihop.

Naturen i Århus var också helt magisk. Hav och bokskog är grannar här vid Varna strand.

Vi har redan nått fredagen – det är disco på högstadiet, jag har städat ännu en låda och funderar över middagen. Oktober är en långsam månad för mig. Gör inte många knop utan låter dagarna maka sig fram. Vaknar som vanligt runt 05, går upp och väntar in dagen i mörkret med två koppar kaffe. Jag har mått rätt dåligt under en period och försöker vara snäll mot mig själv och läka ifrån ångest. Det ser så peppigt ut på sociala medier – jag vet. Och jag vill verkligen också vara ett ljus i den här skakiga samtiden vi lever i – dela inspiration och och livskraft. Men ändå bra att veta att mörkret lever här vid sidan av, eller hur. Du är inte ensam. Och inte jag heller.

Stor kram till oss alla.