K. LAGERQVIST, Vardag

Status just nu

Jag ser mig omkring i butiken jag bygger upp och känner både att jag vill nypa mig själv i armen och falla ut i gråt. För hur ska det gå?

Fastighetsägaren skickar ut besparingstips för elen och jag har precis utökat med en dubbelt så stor lokal när vi går in i både inflation och andra oroligheter. Jag har varit här förut hinner jag tänka och det vet vi ju – KLco startades precis då pandemin lamslog planeten och det var sannerligen en utmaning. Nu står vi här igen – en satsning mitt i en kris och jag håller tummar och tår för att det ska landa mjukt trots omständigheterna.

Jag har bokstavligen lagt all min energi och min ekonomi i att bygga KLco så bra som möjligt.

Denna vecka har jag varit i butiken för att möblera om, städa bort sensommaren och göra ordning för det nya. Vi planerar en sample sale på lördag här i Varberg och det har varit lite att pilla med.

Jag spelade in en film om hur man gör matcha latte. Älskar denna gröna goda dryck och vispar mig själv en om dagen.

Ser verkligen fram emot att lansera min nya satsning och jobbar mycket med både utveckling, känsla och uttryck just nu. Det måste kännas överraskande och inspirerande.

Hemma händer det också grejer. Jag satte ett skåp på ett annat skåp i mitt gula kök och kände att det blev så himla mysigt. Nu ska jag städa min ljuslåda och fylla upp med honungsgula ljus. Gult är bannemej en favorit.

Avslutar dagens blogginlägg med ett tips. Jag har plockat falläpplen i trädgården och kokat med lite vatten, riven ingefära och citroncezt. När krämen var klar rörde jag ner en stor sked honung. Åt med havremjölk och hackad mandel. Mums!
Och lätt som en plätt.

Nästa blogginlägg jag postar kommer handla om varför vi ska eller vill sälja vårt franska hus. Så kika in här imorgon igen.

Vardag

Dagen efter

Hela den här dagen har ett mörker krupit sig upp över axlarna och in i kroppen. Jag har gjort mitt absolut bästa för att acceptera och tänka positivt men nu känner jag mig helt tom.
”Uppgivenhet är vår främsta fiende” – någon använde Anna Lindhs citat idag och ja, jag håller med. Jag känner mig naiv och dum – jag trodde på ett annat Sverige. Jag hade hopp om ett annat Sverige.

Jag vill inte vara en del av det här och jag känner mig ledsen. Och det kan jag väl få vara även om ni är många som är inne här hos mig som inte håller med?

Jag läste ett så bra inlägg hos Linnea Claesson och det gav mig lite tröst så jag lämnar er med hennes ord här idag.

”Oavsett om du tycker det här valet verkar ha gått till din fördel, nackdel eller helt åt helvete så skulle jag vilja påminna om en grej. Det är inte politiker som bestämmer över hur vi ska ha det i det här landet. Det är vi.

Det är inte politikerna som bestämmer vilka vi är. Vad Sverige är. Eller kan bli. Det är folket och inte politikerna som skapar samhället. Det är helt vanliga människor som är dem som i mötet med andra människor varje dag bestämmer vilket folk vi vill vara och vilket land vi vill ha.

Det är dessutom folket som väljer politikerna. Oaktat ens åsikt om det politiska samtalet just nu finns det givetvis bra politiker som brinner för det dem gör. Demokrati är ingen åskådarsport. Det är upp till medborgarna i ett samhälle att bidra och bygga vårt land och den framtid vi vill ha.

Så som det står på den här bilden som jag fann på gården i Astrid Lindgrens barndomshem: Politik är alldeles för viktigt för att överlämna till politiker. Det här är allas värld och allas ansvar. Vi tillsammans är vad som kan skapa det samhälle vi vill ha. Byt ut uppgivenhet mot uppvaknande. Hopp är styrka i tider som dessa. Jag vet att en annan värld är möjlig. En värld där vi inte behöver känna oss så ensamma. Vi måste bara samla mod att, med kärlek och respekt, skapa den.

Jag vet att det är många som just nu är oroliga. Till just dig vill jag säga att du är aldrig ensam. Det finns någon som bryr sig om dina utmaningar och hur du har det. Någon som önskar dig mer och som kommer vilja finnas där för dig.
Du kommer alltid ha en vän i mig. Alltid.

Med det här ville jag också bara checka in med er för att se hur ni mår och försäkra er om att oavsett vad som händer och vad som väntar oss i framtiden så är vi många som som kommer fortsätta kämpa för en klokare, snällare, modigare värld.

Vi slutar inte när vi är trötta, vi slutar inte när vi är rädda
– vi slutar när vi är klara!” Linnea Claeson

K. LAGERQVIST, resor, Vardag

Paris Mon Amour

Jag sitter i en hotellsäng i Paris. Det tjuter utanför fönstren av dagens liv redan vid 07 och vid 05 var jag såklart vaken en lång stund på grund av nattens festlighet utanför på gatan. Den här stadens sover aldrig och är en otrolig kontrast till vad jag lämnat. I vår lilla by är det nästan knäpptyst dygnet runt. Klockan slår varje hel timme och när vinbarens uteservering fylls av gästers sorl bryter detta tystnaden på ett högst behagligt sätt.

Jag uppskattar inte storstadens puls. Jag får ångest av alla människor och känner att allt känns hopplöst av uteliggare på gator och av de trasiga kvarter vår taxi tar oss genom på vår väg från mässan. Blir ledsen och känner mig maktlös. Klyftorna ger mig illamående när jag sedan sätter mig på en restaurang och beställer sex ostron och chablis.

Om morgonen dricker jag kaffe jag hämtar i restaurangen. Jag beställer två starka med skummad mjölk. Jag vet att min vän inte dricker kaffe och tänker att jag dricker dem bägge själv och försöker väcka kroppen efter nattens oroliga sömn.

Vi åt här igår. På en anrik restaurang precis nära vårt hotell hotell Panache. Här är endast en kilometers avstånd till allt vi tycker om och jag har redan besökt Sezane och Merci.

Tänk att jag fick mina ostron på ett hav av rök från någon vätska som blandades. Detta hade barnen gillat!

Marina – snygg och cool som alltid. I dagarna öppnar hon upp en ny verksamhet och vi är båda här för att leta upp unika grejer som inte säljs i var och varannan butik i Sverige redan.

Jag tror inte direkt jag packade för en weekend i Paris – tänkte mest vandring och linnekläder när jag skulle bege mig. Går runt i ett par Birkenstock.

Men skit i det. Man bär upp allt bara man äger situationen och sträcker lite på ryggen sa vi båda.

Mässan var en dröm. Eller en mardröm. Beror på hur man ser det. Jag skulle inte vilja lägga en dag till på Maison & Objet men helt klart värt de timmar vi knatade runt bland de olika utställarna.

Jag köpte den här tjejen och två systrar. Min tanke är att jag ska ha överraskande vackra saker blandat med jordnära toner, tjusiga möbler, textilier, böcker och annat som mina besökare finner inspirerande och fina för sina egna hem.

Det blir ju mycket så här också. Former i vita och beiga kulörer..

Vi var på Merci. För att kolla exponering, dukningar och hyllplan för produkter. vad tycker ni om målad keramik?

Ja. Paris utbud är det inget fel. Intrycken och inspirationen har ett överflöd som brusar inom mig just nu.

Här är ju hotellet förresten. Vi sa att vi skulle sitta på vår balkong och dricka ett glas kallt någon dag men det har det inte funnits tid till. Idag ska vi till Astier Villatte och äta lunch hos Derrier. En sak som är säker är att den här klänningen funkar i både storstaden, Varberg och liten by i Frankrike.

Marina kollar politikerdebatter på mobilen när hon ska somna och då hon vaknar. Vi pratar politik hela tiden och det står mig nästan upp i halsen.

En sak jag landat i de sista dagarna. Inget blir bättre av att vi skammar, skäller på och hånar varandra. Oavsett vart man står i den här soppan. Med det sagt vill jag ändå tacka för ert engagemang i mitt förra inlägg där jag bjöd in till dialog. Tack för flera perspektiv.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan bege mig hit – till en ny parisisk frukost.

Hjärtefrågor, Vardag

Vart ligger hjärtat?

En nära anhörig sa att hen nog skulle rösta på SD. Jag satte mitt te i halsen och utbrast  ”Men herregud, det kan du ju inte göra! Menar du allvar?!”
Därefter fick jag svaret att Jimmie har ju rätt många bra saker att säga och den där rasismen var ju länge sedan nu och sedan var det inte mer med det. Vi båda blev nog så obekväma av hela alltet och jag satt i chock. Att någon som jag tycker så mycket om skulle lägga sin röst på SD skavde som tusan inne i bröstet och jag började direkt fundera på hur många som kände exakt som hen.
Eftersom jag visade min avsmak direkt så dog ju också dialogen ut – jag öppnade inte upp för samtal kring våra skilda åsikter utan det blev mest snack om väder och andra ytligheter.

Jag ångrar mig. Jag borde lyssnat in och varit mer nyfiken på vad hen grundade sitt beslut på. Jag borde inte snäst av och visat förakt. Det är när vi lyssnar på varandra vi kan komma framåt och fatta kloka beslut grundade på kunskap. Vi måste prata politik, precis som Sofia skriver  – det är jätteviktigt att vi pratar. Oavsett vart vårt hjärta ligger.
Viktigare än någonsin.

Idag har jag och en annan vän  pratat politik hela dagen och vi har vänt och vridit i de olika frågorna. Mitt hjärta är rött och där har jag redan lagt min röst innan jag åkte iväg. Även om jag lever ”blått” i flera delar av mitt liv som egen företagare och med privatvård så tror jag på ett Sverige som är inkluderande och stöttar de svagaste i samhället.

Jag lämnar denna plats öppen för inlägg som har gett mig mycket de senaste dagarna och känns viktiga – klicka på länkarna och namnen för att komma dit. Underbaraclara, Kalle Zackari Whalström, polisen Nadim Ghazale och Sofia Wood. Jag ska inte tala om för er vad ni ska rösta på – det är helt upp till er. Men jag kan berätta hur jag röstar. Jag tror på solidaritet och jämlikhet. Jag vill leva i ett land där vi hjälper varandra och andra

Nadim Ghazale inlägg:
”Om en vecka är det val. Jag började jobba som polis 2006 och har harvat mig igenom en rad olika regeringar av diverse kulörer, ideologier och karaktär. Jag kan inte säga vilken av alla som egentligen gjort någon bestående skillnad för mig i mitt arbete. Trots att det alltid låter högt om polisen och tävlingen om vem som är tuffast mot gängen och vill satsa mest på polisen pågår intensivt mest hela tiden. Någon hundralapp hit, något längre straff dit.

Problemet för en verklig förändring är kortsiktigheten. Ett konstaterande utan värdering är att tyvärr går det som verkligen behövs stick i stäv med vårt demokratiska system. Vi har val vart fjärde år och väljarna vill på den tiden se snabba resultat. Politikerna som vill ha väljarnas förtroende måste verka handlingskraftiga på den tiden, för att vinna igen.

Men den kombinationen går helt enkelt inte ihop för att få en -verklig-, strukturell och bestående förändring över tid.

-500 nya poliser till Borås
-250.000 fler polisanställda
-Utvisa alla *********** så blir allt bra

Bla bla bla bla
Allt jag hör är babbel. Så länge som
tålamod saknas och verkliga satsningar på att förbättra människors livsvillkor inte förändras kommer kriminaliteten ändå alltid frodas. Oavsett om varannan person i landet är polis.

Jag önskar att väljarna kunde mer och krävde och fick mer! Mer -verklig- verkstad och satsningar på det -verkligen- spelar roll hellre än att sälja sig för uttjatade floskler, enkla knep, skrämselpropaganda och bullshit på repeat.

Jobb.
Utbildning.
Språk.
Inkludering.
Sammanhang.
Värde.

Om vi löser detta kommer resten lösa sig själv.

“The child who is not embraced by the village will burn it down” / Nadim Ghazale

 

Frankrike, Vardag

Vykort från Languedoc

Jag är i Frankrike. Sitter på min terass i skuggan, med datorn i knät och kallt med klirrande isbitar i glaset bredvid. Falkarna, duvorna och tornseglarna är kvar där jag lämnade dem i juni, på taknockarna sitter de och glor ut över vinplantagen i dalen och sedan tar de sats och kastar sig runt på en segeltur runt om byn för att sedan komma tillbaka igen. Klockan slår varje hel timme – dong dong dong… Första natten vaknade jag vid 4, 5 och 6…dong dong dong. Vi bor granne med kyrkan och sedan dess sover jag med balkongdörren stängd även fast det är så varmt så lakanen korvar sig fuktiga under min rastlösa kropp. Morgonkaffet bryggs i mörkt kök endast upplyst av stearinljus på matbordet. Sedan går solen upp, färgar himlen rosa och jag sträcker mig ut över utsikten på takterassen. Fyller upp inom. Storheten. Att få leva. Släppa taget om allt och landa en stund.

Inga appar stämmer. Det visar regn varje dag men det är strålande sol som avbyts av gråa moln som passerar ovanför.
En granne spelar på sin gitarr, en hund skäller och tornfåglarna blir inte tysta förrän mörkret faller.

Jag tycker att det är skönt att vara iväg och ta paus från prestation. Jag startade faktiskt min semestervila redan i Varberg. Halva augusti zoomade jag ut och tittade inåt – såg på serier, gick långa promenader, sov och såg till att jag fick minst två simturer i havet varje dag. Jag bäddade för en skön semester an man säga. På det sättet kom jag ner i puls bara jag steg in genom den violetta dörren här i vår lilla by. Mat, bad, mjuka samtal, vandring, bok, sömn. Sedan samma sak igen.
Jag stannar några dagar till och sedan tar jag mig vidare in i landet innan jag beger mig hem till Varberg igen.