Vardag

Självsamhet – kanske det bästa jag vet

 

Så jag lyssnar på de sista sidorna ur de böcker jag börjat läsa och är nästan bara med mig själv. Varje dag.

Ja, barnen och min man passerar såklart här i huset och i min vardag – det skjutsas runt, lagas mat till tonåringar med vänner, samtal över fladdrande ljus och om kvällarna kryper vi upp i soffan tillsammans med Netflix på skärmen framför. Jag åker till källsorteringen, lägger mig på yogamattan och tar hand om mailen. Dagarna går.

Jag tänker att det finns nog få som älskar att vara med sig själv så mycket som jag. Men vad vet jag. Vi kanske är många där ute.

Fallfrukt plockas och kokas med riven ingefära och mald kanel. Läggs i burkar och in i kylen, sedan på gröten och i filen. Varmt tips.

Kaffekoppar byts ut mot matcha under dagen och jag städar till och med en låda. Förra året var jag i Frankrike hela oktober och skrev en bok. Det var en stress inför och likaså efter. Slås av att det är väldigt vilsamt att landa i den vanliga vardagen i hemstaden under oktober. Frågor om att åka till Stockholm för poddar och jobb passerar och jag duckar snyggt – nä, jag vill sitta här under min korkek som Ferdinand.

Men jag ska faktiskt på jobb till Danmark i två dagar med start denna onsdag. Så då måste jag ta mig ut ur min bubbla vare sig jag vill det eller inte. Det bir bra tror jag. Är du nyfiken så häng med mig på Instagram.

Malma Station. Har du läst?
Den drabbar mig. Mycket bra. Det är något med hur Alex Schulman väver in historierna i varandra som fascinerar mig – hur generationer och öden formar och jag kan inte hjälpa det men jag kikar på hur ödet vävt sin väv för mig och mina anhöriga. Hur trauman upprepar sig i olika generationer och hur vi bär vidare vårt arv på ett så jävla pissigt sätt i mångt och mycket – aldrig läker det variga såret. Familjer är komplexa.

Vardag

Mina måsten

Vi når söndagens eftermiddag. Regnet har bytt av solen denna märkliga dag och jag har tillbringat den med alla mina killar. Hjärtat är fullt.
Nu har jag satt på bastun och förberett en gryta på spisen. Tänker på alla äpplen jag inte lyckats ta om hand och grämer mig. Det kickar även igång en rad andra ”måsten” jag inte lyckats ta tag i utan bara prokrastinerat bort. Här är några av dem.

-min kopparspiral har jag haft i mig så länge nu så jag är livrädd att den växt fast och får opereras ut. Sist jag var där och bytte så svimmade jag på gatan efteråt så jag antar att jag duckar detta så länge jag inte får märkbara problem i underlivet. Eller vad kan egentligen hända om man har spiralen inne åtta år – hjälp! Jag är inte klok.
-vår källare har vi planerat att rensa och städa i fyra års tid nu. Trappsteget har nu blivit så högt så jag drömmer om att flytta från huset istället. Men antar att man måste tömma källaren när man säljer va…?
-jag borde tömma våra kattvindar från alla lådor med leksaker och spel. Barnen är nu 12, 16 och 23… de kommer inte öppna dessa garderober och sätta sig med lego och kaplastavar på golvet igen. Jag lovar.
-jag måste gå igenom alla abbonenemang och avsluta de flesta. Kanske jag till och med har två hos Viaplay. Här finns pengar att spara. Så sjukt att det bara rullar på och att jag har dålig koll. Skäms. Måste också bestämma mig för om jag ska fortsätta med gymmet – jag har ju helt slutat gå dit.
-städa bilen. Slänga allt skräp och ta hand om resten. Den är en soptipp. Förut hängde också däckbyte över min axel men nu är det ju snart vinter igen så…
Alltså jag har allround på vintern och sommardäck på sommaren, jag har inte haft dubbdäck eller så på under sommaren. Då hade nog min man blivit förbannad på mig –  jag hade inte pallat och fått prioritera det.

Alla dessa grejer skjuter jag bara framför mig som en stor lorthög och det får mig känna mig som en usel människa. Nu är det jag som gör en lista och börjar beta av.
Snälla – säg att ni har några liknande punkter som tynger er i er vardag. Dela gärna med er i mitt kommentarsfält så slipper jag känna mig ensam i denna soppan.

K. LAGERQVIST

På arbetsplatsen

Jag utvecklade och skapade utrymme för mer av det jag själv vill ha livet hos Klco. Vackra rum att landa i, där möten sker och kloka tankar utbyts. Ibland behöver det inte alls vara så klokt – vi kan bara vara ihop och prata väder och vind. Om det är något jag lärt mig av att gå igenom en pandemi så är det att det personliga mötet alltid är viktigt, att möta blickar, stå kvar och fylla dagarna med dem och det du mår bra av.

Jag samlade mina kollegor på en middag denna vecka. Tackade nej till PR-byråns inbjudan till influencerjippo med Mama Mia i Göteborg och valde det lilla intima som kändes bäst i magen för mig. Så tacksam för de valen jag gör –  att samla de människor som skänker mig mest värde i både yrkeslivet och även på det personliga planet, utan jämförelser och ängslighet. Inget kunde göra mig mer tacksam och stolt än att se min nya verksamhet genom mina kollegors blick. Så fin upplevelse.

Om du frågar mig så har vi har gjort ett strålande jobb med att fylla ytorna med finheter. Ödmjukt!? hahaha, ja, du måste väl tro på din vision och affärdsmodell. Om du inte tror på dig själv så kommer med all säkerhet ingen annan göra det heller.

Just nu väntar vi in vinterns kollektion och kikar efter locations att fota på. Jag tror vi kommer hålla oss i vårt kök och utomhus, men inget är spikat än. Älskade verkligen bilderna vi tog på Strömma och vill typ tillbaka till samma miljö igen – fast nu när det är kalt och kallt i november. Vi får se.

Dansk poppighet möter bohemiskt natur. Min vän Daniella sa att detta känns väldigt internationellt och det känns extra roligt då hon jobbat med inredning i många år.

Dessa kvinnohuvud förhöjer atmosfären. Handmålad italiensk keramik. Fann dem på mässan i Paris.

Har spridit ut dem i lokalen. Nä. Nu ska jag dricka upp min matcha och jobba vidare med mailutskick.
Önskar er en fin helg.

Hjärtefrågor

Efter surf, om att vara förälder och så.

Jag kommer hem från havet efter surf, drar av mig våtdräkten och tappar upp ett varmt bad. Det jobbigaste med surf i Sverige är att ta på och av våtdräkten – helt klart.
Jag bär med mig datorn och ställer på den lilla byrån bredvid mitt badkar. Eftersom jag tillbringade förra veckan och hela söndagen med att plöja varenda romantisk fånig film på Netflix så slår jag på Wahlgrens värld för att sväva bort en stund. Har absolut ingen plats i skallen för dokumentärer och tunga filmer just nu – ge mig lite flykt och värme i bröstet tack.
Jag får på avsnittet där familjen Wahlgren pratar om ätstörningar. Smärtsamt och igenkännande att se. Full av respekt för att de orkar dela det komplexa i att leva med den här sortens sjukdom till offentligheten. Det breddar verkligen kunskap och förståelse.

Jag vet inget om den familjen alls. Det enda jag vet är att jag beundrar deras talanger och drivkrafter.
Men jag kan verkligen relatera till hur det är att vara mamma till ett sjukt barn. Alla desperata samtal till vården och myndigheter. Och samtalen med barnet självt. Tippandet på tårna. Skräcken. Ångesten. Maktlösheten. Rädslan.

Vi har levt med en beroendesjukdom av narkotika i många år nu. De sista sex har varit en mardröm och jag har vandrat runt som en zombie många dagar – varit beredd på dödsbesked vid ytterdörren dygnet runt under vissa perioder och undrat vart mitt barn är. Jag har stålsatt mig och funderat över om jag kommer falla ihop och inte kunna andas eller bli mer handlingskraftig och börja styra upp. Det gör något med dig som förälder och människa. Att kastas mellan hopp, förtvivlan och vanmakt på det här sättet under många år. Jag vet hur det är att vara mamma till ett barn som utplånar sig själv och sakta tar livet av sig. Jag vet hur vidrig den här sortens sjukdom är och hur svårt det är att bli frisk.

Dessa stigmatiserade sjukdomar finns det oerhört lite förståelse för i samhället. Den allmänna uppfattningen tycks vara ”men ni får väl säga till, ställ krav!”
Som anhörig står du oerhört ensam i din sorg och får kämpa för att få hjälp för den sjuka i vården – om den sjuka ens vill ha hjälp, det är verkligen inte alltid så. Den sjuka bollas runt bland instanser och hamnar utanför samhällets snäva regelverk.
Jag skriver inte om denna del av mitt liv här på bloggen – det är snårigt med integriteten och jag har nog med självhat för mig själv som förälder.  Jag vill skydda mig från dömande främlingar som inte känner till helheten.

Har du ett barn som lider av ätstörningar, missbruk eller annat självskadebeteende ska du veta att detta kan vara en följdsjukdom till oupptäckt och obehandlad adhd. Att söka hjälp för adhd behöver inte betyda medicinering – det kan betyda ett ändrat sätt och verktyg för att möta ditt barn där det är och inte falla för samhällets normer om hur barnuppfostran ser ut. Dessa barn behöver ett lågaffektivt bemötande, förståelse och extra stöd för att kunna klara saker i vardagen som andra tar för givet.

Alla familjer kämpar med sitt egna öde. Det finns inga barn som vill vara sjuka och skada sig själva. Och det finns inga föräldrar som inte gör sitt yttersta för att rädda dem från det.

Här kan du lyssna på en podd där jag medverkar som förälder till ett beroendesjukt barn och här kan du ta del av ett inlägg som handlar om när min mans lillebror lämnade oss  efter flera års kämpande mot beroendesjukdomen.

Sjukdomar tar inte semester - hur är det som anhörig?

Mamma i 23 år nu
Vardag

05.30 och framåt…

Hej,
Det är tisdag och vinden viner utanför fönstret. Jag har krupit upp i soffan med en kopp kaffe och klockan är strax efter halv sex. Jag förbereder ett arbete jag ska lägga ut med Stiftelsen Friends på Instagram. Det handlar om mobbing och jag har  uppdrag att sprida Kunskapsbanken. Hemsidan är skapad för att fungera som ett verktyg för att prata med barn om mobbning. Du klickar dig lätt runt i Kunskapsbanken som förälder, lärare, farfar till den utsatta eller den som utsätter. Det är alla vuxnas ansvar att ha kunskap inom detta och regelbundet prata med barnen  tycker jag – stämma av, lägga sig i, sprida förståelse och visa intresse. Att Alltid Agera!

Det tycker jag är det finaste med mitt jobb  – att jag kan nå ut med viktiga budskap och kunskap till många samtidigt. Att jag har en möjlighet att påverka och göra skillnad för andra.

Idag funderar jag på om jag ska arbeta eller följa med mina vänner på vågsurf. Kanske kan jag kombinera de båda och låta de byta av varandra. Det var länge sedan jag var ute med brädan nu och jag känner mig svag och otränad. Kroppen känner sig mest sugen på vandring i skog och berg om jag ska vara ärlig men jag behöver nog ta mig i kragen och träna lite armar och rygg också,

Vi bytte ut det långa träbordet mot ett kvadratiskt i sten. Det andra flyttade till mitt jobb och tanken är också att jag ska sälja dessa kvadratiska i butiken – måste bara klura ut hur jag gör med frakten innan. Allt med logistik måste funka innan man lanserar något – vis av erfarenhet och en mängd missar genom åren.

Fyller på kaffe och jobbar med Insta en stund. Texter och taggar ska dit, länkar…

Så där ja. Nu är klockan 07.13 och jag är tillbaka vid tangenterna på datorn igen. Barnen börjar senare på tisdagar så jag väntar med att väcka. Vinden tar i och jag drar filten om axlarna.

Jag är inne i en fas av förändring. Känns som om hela världen står och balanserar längst ut på en klippsats. Jag vet inte vilket håll vi kommer tippa – det suger i hela magen och jag vill ha kontroll. Men det går inte. Man kan inte råda över sjukdom, liv och död. Man kan inte kontrollera allt – hur mycket man än vill.

Skapa dig en fin dag. Jag ska verkligen försöka göra detsamma.