Det här blir ett ganska långt och personligt inlägg om NPF. (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
Jag kämpar verkligen med höga toppar och djupa dalar i mitt liv.
& hjärnan är sannerligen en märklig och fantastisk muskel.
Jag har så mycket i mitt liv att tacka för hur min hjärna fungerar. Den är snabb och full av kreativitet, beslutsamhet, mod & drömmar.
Men jag har också så mycket jag förbannar med den – den är ett enda kaos av olika tankar och idéer samt i ständig konflikt. Den gör mig totalt utmattad.
Låt mig förklara en vanlig vardaglig situation:
Jag är på restaurang med min familj och ska äta lunch. För att vi ska kunna vara tillsammans, fördriva tiden ihop innan maten kommer och för att ingen ska bli uttråkad och söka sig till en mobiltelefon så spelar vi kort. Det är en mysig stund. Jag älskar denna stund. Vi är ihop och är lyckliga. Jag vill ha total närvaro och njuta av detta.
Samtidigt noterar jag hur personalen jobbar, om de tagit upp beställning på borden bredvid, vad de har på sig och hur de inrett stället. Läser citat på väggarna, lyssnar på vad bordet bredvid pratar om, funderar på om det är en härlig stämning i dialogen, om damen vid ett annat bord är mamma till en i servisen, vad de valt för typsnitt på menyn, om man kanske ska försöka finna ett liknande mönster till vår verksamhet som en annan gäst har och vad det är för blommor på stället. Folk kommer och går – jag missar inget. Fan också. Blir så arg och besviken på hur tankarna vandrar iväg och hur jag tappar fokus. Känner mig som en dålig människa och skäms. Försöker samla mig.
Detta kan ofta vara ett stort problem för mig i sociala sammanhang och på jobbet. Det tar energi att hålla mig fokuserad!
Kärnproblem vid ADHD handlar just om problem att fokusera på exempelvis det som sägs under ett möte. Har man då svårt att fokusera eftersom man distraheras av intryck eller egna tankar som svävar iväg – ja, då går det åt mer energi att ständigt behöva upprätthålla fokus på ”rätt” sak dvs en arbetsuppgift, vad chefen säger under mötet eller kollegan som pratar om något ointressant!
En annan situation:
Jag är själv utan yttre distraktioner. Jag sitter och redigerar bilder, skickar iväg en deadline, svarar på alla mail, bygger upp en presentation jag ska ha om tre dagar, skriver två blogginlägg. Totalt fokus och närvaro i fyra timmar. När jag är klar så märker jag att jag är både kissnödig och jättehungrig. Känner mig som en jävla kung.
Ha! Satan vad snabb och grym jag är.
En odiagnostiserad person med ADHD löper större risk att någon gång drabbas av depression, utmattning och sjukskrivning från arbetet än en person med diagnostiserad ADHD. ADHD finns hos vuxna i arbetslivet, inte bara hos barn i skolan.
Om ADHD – Ostoppbar vilja, passion och idérikedom. Men också glömska, passivitet och depression. Adhd är en åkomma med många ansikten.
Jag har två barn med add och adhd samt en förälder med adhd. Funderar ibland på om jag bör gå och göra en utredning… Är det viktigt?
Eftersom jag inte vill äta medicin så måste jag kanske bara acceptera hur min hjärna fungerar och använda de verktyg jag har. Motion, bra kost samt tid för komma ikapp och vara själv i naturen.
Jag vet precis vad jag ska göra och vad jag bör skapa för förutsättningar i livet för att kunna fungera optimalt. Det är ju dock inte alltid det funkar. Livet är, som du vet, en berg och dalbana. Saker man inte rår över kommer ens väg – ibland blir det förbannat snårigt.
Hade jag varit barn idag så hade jag haft det väldigt jobbigt. Kanske hade jag gått under.
Med all yttre distraktion och alla krav från samhället förstår jag att barn med NPF inte fixar skolan. Jag tror inte att det blir fler och fler människor som har dessa svårigheter i vårt samhälle utan det är livet vi lever som gör omöjligt för alla att klara av vardagen och att dessa då utmärker sig mer än förr.
Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år.
Får barn med NPF rätt förutsättningar kan de bygga sin egna farkost och flyga till månen, programmera det coolaste spelet eller skriva en spänninsgroman på en vecka.
Jag har tur som får leka med ”min flock” av likasinnade nu som vuxen. Fota, skriva och skapa.
Idag föreläser jag om mitt arbete och tro det eller ej men jag får ofta mail från kvinnor som har mig som förebild och ber mig om råd kring hur man når framgång.
Framgång är förresten ett knepigt ord – jag känner mig inte framgångsrik. Vad är ens det? Vem mäter det?
Jag känner mig orimligt kass alldeles för många gånger ska jag avslöja.
Skolan var skit från 3an och upp för mig. Då fick jag inte leka längre och var tvungen att sitta still och göra tråkiga saker som någon annan bestämde att jag skulle göra. Flera timmar om dagen.
Skulle så gärna vilja ge alla barn med NPF som har det tufft i skolan en ”push fast forward”-knapp och ett signerat kontrakt på att allt kommer lösa sig.
Du hittar din flock – försök stå ut några år till och gör ditt bästa med att inte gå helt vilse i mörkret på vägen. Du är unik och älskad för den du är.
