Krickelins

Jag har så många inlägg att posta. Mängder av bilder och idéer men just nu känns det inte som det finns utrymme för det här.

Tänker så mycket på självkärlek. Det är inte samma som att göra sitt bästa och också veta att man gör det. Det ligger inte i prestationer och framgångar. Det ligger inte i hur många människor man älskar och hur mycket de älskar en tillbaka. Att vara nöjd, stolt och glad är en sak men att älska sig själv och alla sina fantastiska egenskaper tillsammans med sina svagheter är så svårt. Speciellt då man går igenom tunga perioder i livet.
Jag känner mycket skuld och skam när livet visar sig från sin mörkaste sida – även fast jag vet att jag gör så gott jag kan efter min  egna förmåga.

Denna vecka har det handlat om att läka. Självläka från en lång tids plågsamma slag mot mig själv. Jag är en trasig figur och kommer med största sannolikhet alltid vara det. Den sortens människor är ofta de mest intressanta också tycker jag själv –  men jag måste dock kunna bära mig själv.
Jag måste älska det här. Hela alltet.

Så jag har:

– Bokat in mig på behandlingar för kropp och ansikte.
– Sprungit mig svettig.
– Suttit i bastun med en bok med vägledning i ”Lycka”.
– Tagit kalla dopp
– Dragit ut min onda tand.
– Mött en andlig vägledare som sa att universum jobbar för mig.
– Varit med mig själv så mycket jag bara kan.
– Låtit läggningen med barnen ta en evighet för att det är så mysigt.
– Börjat att äta mer och bättre.
– Gått runt Subbe Fyr i storm och med favoritlåt i öronen.
– Jag har också varit på en klass i Breath Work med Michelle.

Vad som slog mig då vi satt i en ring och delade våra tankar bland levande ljus och dämpad musik var att jag inte var själv i min vilsenhet. Alla i ringen var i behov av självläkning och självkärlek.

Visst är ni många som slår på er själva?
På ett sätt som ni aldrig skulle göra mot någon annan som stod er nära kan jag tro…

Denna vecka har jag också lyssnat väldigt mycket på musik. Markus Krunegårds ”Ben Kött och Känsler”, ”Limits” med Arctic Lake och Det Brinner med ”Jag lovar dig”.

Jag är en sådan som lyssnar på all text och tycker så mycket om introt i ”Jag lovar dig”:

”Hon vill inte ha någon spegelbild längre, ville bara få va ifred. Försökte hitta en plats där hon kunde få vara men allting blev bara svårare. Ju mer hon fick syn på hur spelet skulle spelas – hon vill inte vara med.  Det blev för tungt att andas, fanns bara en väg ut. Hon vill inte finnas mer,”

Och kanske att jag älskar mig själv lite mer idag än i för fyra dagar sedan. Till och med mina sönderbitna fingertoppar med avskavt nagellack, mina högar med ”viktigheter” i alla hörn, även fast jag slänger alla kläder på golvet och att det växer svarta hårstrån på min haka, trots min osorterade och obesvarade mailkorg och mina långa röriga listor.

Är du förresten också en sådan som skriver upp punkter på grejer du redan gjort på din lista med ”to do’s” för att det är så tillfredställande att dra ett streck över uppgiften?

Vill mest säga att du som kikar in förtjänar all kärlek i världen och att älska sig själv är viktigt. Självplågeri tar så mycket energi och den kan man lägga på annat.

kram.