

Första veckan här nere arbetade jag intensivt tillsammans med min kollega. Jag kände kreativitet, glädje, gemenskap och lust. Det fanns också en del press och stress, men det är något jag i och för sig är van vid efter många år som egen företagare.
Den andra veckan, när jag var helt själv, såg annorlunda ut. Den fylldes av ångest, självkritik och oro. Jag försökte arbeta så mycket jag kunde, nu när jag inte behövde ta hänsyn till någon annan. Samtidigt gick jag i bergen, la mig tidigt och försökte att inte fastna i tunga tankar. Jag hade absolut bra dagar, och jag gjorde verkligen allt jag kunde för att ta mig ur det destruktiva men kanske var det helt enkelt inte vad jag behövde just nu, att vara ensam. Klimakteriet påverkar mig fortfarande, även fast jag går under behandling. Jag känner inte igen mig själv. Kanske är det också något jag behöver lära mig att förhålla mig till, snarare än att kämpa emot. Att jag inte kommer komma tillbaka till det som var.
Den tredje veckan kom min familj och något i mig landade. Axlarna sjönk. Kanske för att det fanns ingen möjlighet att vara uppe i mitt eget huvud hela tiden och ägna mig åt märkligt navelskåderi. Jag började sova hela nätter, scrollade mindre, vilade mer och kände mindre oro. Vi har träffat vänner här nere, varit sociala och också fått tid tillsammans på ett sätt som är svårt att få till hemma, där vardagens distraktioner tar plats mer. Så mycket tid och liv. Underbart!
Det får mig att fundera över vad som egentligen är viktigt just nu och vad som får mig att må bra. Jag behöver sluta välja ensamheten som en lösning, när det i själva verket är människor jag behöver. Samtal, relationer, gemenskap. Det är där tryggheten och självkänslan växer.
Nu ska jag bege mig ut på en lång tur i bergen och sedan packa ihop all vintage jag ska ha med mig hem. På återseende.


















