
Jag är en nattvandrare. När klockan närmar sig fem på lördagsnatten känner jag nästan tacksamhet, det betyder att jag snart kan gå upp och brygga dagens första kopp.
När jag kastade en sista blick på klockan den här natten såg jag i min Aurora-app att det kanske skulle vara norrsken ute. Här i vår lilla by släcks allmänbelysningen vid midnatt, och mörkret blir totalt. Så när man går upp vid fem är det bara en ensam lampa hos grannen som lyser i stillheten och ovanför breder en himmel ut sig, fylld av miljarder stjärnor.

Det utlovade norrskenet uteblev, men jag stod kvar en stund i mörkret ändå. Lyssnade på en tupp som verkade lika otålig som jag på att natten skulle ta slut.
“Hallå, hallå, nu har vi sovit klart! Kan inte alla gå upp så dagen kan börja?!” gol han rakt ut i stillheten. Han gapade högljutt rakt in i den sena natten och vidare in i gryningen tills han fick sällskap av alla tornseglare som stämde in med sång och fågelkvitter.

Det är värst på helgerna. Fredagar och lördagar. Då jag vet att hemska saker kan hända, barnen är stora nu och rör sig fritt i sina egna liv.
Min egen tonårstid var en mardröm, och kroppen minns. Den glömmer inte alla faror som lurar i den där sårbara tiden i livet. På nätterna växer katastroftankarna sig stora, där i mörkret när allt är stilla och man bara längtar efter att det ska bli morgon. Oro som sätter sig som ett tryck i magen.
Jag brukar räkna mina andetag. Ibland mediterar jag. Oftast sätter jag på en ljudbok med en insomningstimer på 15 minuter. Hur många timmar ljudbok har jag egentligen lyssnat på i natt?
Jag har ett armband på mig dygnet runt som mäter min hälsa. Det håller koll på min sömn, och just den här natten var jag vaken i en och en halv timme. Jag är så korkad som håller på så här. Inga katastrofer har ägt rum mer än i min hjärna.

Vid fem gick jag upp. Fotade den stjärnklara himlen, lyssnade på tuppen och tystnaden. Stirrade ut i den mörka natten och malde sedan bönor för en hel termos.

Idag ska jag gå över bergen och sedan ta mig vidare till matmarknaden. Jag älskar det där myllret, alla människor, dofterna och de fantastiska råvarorna.
Vi brukar beställa tolv ostron och äta dem på stående fot på torget, mitt i byn. Sedan strosar man vidare, låter sig dras med bland allt det vackra. Kanske svänger man ner på gatan med alla vintagebutiker och kikar runt en stund.
Dagstemperaturen smyger sig upp mot tjugo grader nu, så i eftermiddag ska jag försöka slumra en stund i en solstol i trädgården.

Tänk om jag skull kunna koppla av såpass bra så jag kan försvinna bland sidorna i denna bok. Har ni läst Testamente av Nina Wähä?
”Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.
I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.
Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.
Testemente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.”
Ha en fin dag nu. kram K



















