Igår deltog jag i ett samtal om jämställdhet och våld i nära relationer i samband med Internationella kvinnodagen, som uppmärksammas idag den 8 mars. Jag var inbjuden för att berätta om mina egna erfarenheter av våld. I panelen satt politiker från flera partier och både Kvinnojouren och Ungdomsjouren deltog.
När jag var liten drömde jag om att bli författare eller att arbeta i butik och slå in vackra paket. Jag älskade att försvinna in i böcker och att skapa fint runt mig. Berättandet har alltid funnits där och på sätt och vis lever jag min barndomsdröm idag. Jag arbetar som storyteller i olika format och driver mitt eget varumärke med en liten butik, där jag slår in ett och annat fint paket.
Eftersom skrivandet kom naturligt för mig har jag högar av dagböcker från uppväxten. Ibland har jag tänkt att jag borde bränna dem, som en ritual för att lämna historien bakom mig och rikta blicken framåt. Men jag har inte gjort det.
Jag slutade skriva dagbok sommaren mellan nian och gymnasiet. Jag blev kär i en kille som var fem år äldre. Han tvingade mig att visa mina dagböcker och rev ut sidorna där jag skrivit om mina barndomsförälskelser.
Det var sommaren 1995 & jag hade träffat min första riktiga pojkvän. Jag visste egentligen inte hur en relation skulle vara. Jag tänkte mest att det var jag som gjorde fel eftersom jag gång på gång verkade väcka ett raseri hos honom.
Att berätta om det idag är en del av varför dagar som den här fortfarande behövs. För varje berättelse som delas blir det svårare för våldet att fortsätta i tystnad.
Det är egentligen inte något jag brukar göra, att föreläsa om det privata och sårbara. När jag föreläser pratar jag oftast om inredning, färg och form, mode, sociala medier och strategier. Jag brukar ha med mig presentationer fyllda av inspiration kring att skapa ett vackert hem och ett lustfyllt liv.
Därför har jag verkligen funderat över varför jag ändå väljer att berätta om hur jag en gång levde.
Jag landade i tre anledningar.
För det första:
Kvinnor som utsätts för våld framställs ofta som svaga, som personer utan integritet eller förmåga att säga ifrån. Jag är allt annat än det, fråga min familj och mina vänner. Ni som följer mig vet också vem jag är. Jag vill ge ett ansikte åt hur ett offer kan se ut, och visa att det går att ta sig vidare. Att man kan få trygga relationer, ordnad ekonomi och ett gott liv, utan skam, bitterhet eller ilska. Och rädslan går att lära sig hantera.
För det andra:
Jag vill dela mina erfarenheter från när jag var ung för att bidra till att ungdomar tidigare får stöd i vad en sund och respektfull relation faktiskt är, både tjejer och killar. Det är inte självklart när man är tonåring. Man är fortfarande, på många sätt, ett barn som försöker navigera i vuxenvärlden.
För det tredje:
Jag vill bidra till ett samhälle med större civilkurage. Ett samhälle där vi vågar lägga oss i när vi misstänker att någon far illa. Där vi vågar knacka på, ringa polisen och agera.
Det finns många fördomar om kvinnor som utsätts för våld.
De gör stor skada eftersom de flyttar fokus från förövarens ansvar till den som blir utsatt.
Att prata om detta, öppet, sakligt och utan skuldbeläggning, är ett av de viktigaste stegen för att förändra normer och förebygga våld.
1. “Hon kunde ju bara lämna.”
Det är en av de vanligaste fördomarna. Den bortser från rädsla, hot, ekonomiskt beroende, barn och den psykiska nedbrytning som ofta pågår under lång tid. Dessutom vet vi att risken för allvarligt våld ofta ökar vid en separation.
Själv var jag livrädd för att lämna. Jag trodde att han skulle skada mina föräldrar, min syster eller mina vänner.
2. “Det måste ha funnits varningssignaler.”
Våld börjar sällan med slag. Det kan börja med kontroll, isolering, svartsjuka och subtil nedvärdering. För många kvinnor sker processen gradvis. Den smyger sig på och både den som lever i relationen och omgivningen kan ha svårt att se det i början.
3. “Hon är svag.”
Kanske den mest felaktiga fördomen av alla. Att leva i en våldsam relation handlar inte om svaghet. Tvärtom kräver det ofta enorma överlevnadsstrategier, anpassning och styrka. Men våldet bryter steg för steg ner självkänslan.
4. “Det händer bara i vissa samhällsgrupper.”
Våld i nära relationer finns i alla samhällsskikt, oavsett utbildning, ekonomi, kultur eller yrke. Skillnaden är bara hur synligt det är.
5. “Om det var så farligt skulle hon ha berättat.”
Skam, skuld, lojalitet, rädsla för att inte bli trodd och rädsla för konsekvenser gör att många tiger, ibland i åratal. Vissa berättar aldrig för någon.
6. “Det är ett privat problem.”
Det här är helt enkelt fel. Våld i nära relationer är inte en privat angelägenhet. Det är ett allvarligt samhällsproblem med stora konsekvenser för individer, barn och hela samhällsekonomin.
Jag bodde i fem olika hem under åren med min förövare.
I alla hem fanns knytnävslag i väggar och dörrar. Knivhugg i köksluckor.
Inte en enda gång ringde en granne på dörren. Inte en enda gång kom polisen.
Varför?
Jag vet att det kan kännas obehagligt att lägga sig i. Man kanske inte vet vad man ska göra. Men man kan alltid agera.
Man kan ringa polisen om man inte vågar ringa på själv. Man kan gå ihop flera grannar.
Och till anhöriga, vänner och kollegor, ge inte upp. Det räcker inte att fråga en gång. Fråga igen. Berätta att du finns där.
Mitt viktigaste råd till den som misstänker att någon utsätts för våld är att erbjuda en flyktplan.
Hon kanske inte tar den direkt. Men när dagen kommer behöver hon veta vem hon kan ringa. Någon som svarar. Någon som hämtar. Någon som hjälper till i allt det praktiska runt omkring. Ta reda på nummer till stödorganisationer. Hjälp till med kontakter. Ta reda på vad som händer med barnen. Var ett stöd.
Män lyssnar ofta på andra män. Därför behövs ni i den här frågan. Visa att våld mot kvinnor aldrig är acceptabelt. Säg ifrån. Var förebilder. För om vi inte bryter mönstren nu riskerar de bara att upprepas, generation efter generation.
Jag levde med fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld från att jag var sexton tills jag lämnade när jag var tjugoett. Eftervåldet och hoten fortsatte i ungefär fem år. Det sista dödshotet fick jag för sex år sedan.
Under de här åren hann jag bli mamma, flytta till andra sidan landet och tappa nästan all kontakt med min omgivning. Mot slutet eskalerade våldet och till slut ringde jag min mamma och bad om hjälp. Det var första och enda gången jag gjorde det.
Tillsammans med socialtjänsten och polisen tog de fram en flyktplan för mig och mitt barn. Jag packade en väska, skrev ett långt brev och lämnade när han var på jobbet. Vi flyttade till ett skyddat boende i Göteborg.
Jag minns att jag kände mig både rädd och samtidigt fri. Jag kände också skuld och skam över att jag lämnade. Mina vänner hade under de här åren utbildat sig, rest och byggt sina liv. Jag hade fått en helt annan sorts livserfarenhet. På boendet mötte jag andra kvinnor. En kvinna i 40-årsåldern med fyra barn som gömt sig i åratal från en man som ville döda henne. En 18-årig tjej med en nyfödd som gömde sig från en hel släkt.
Så småningom flyttade jag till en liten lägenhet med skyddad adress i Varberg och fick jobb på restaurang. Under perioder när hoten var som värst mötte polisen mig utanför jobbet och följde mig hem.
På den tiden såg lagstiftningen annorlunda ut kring umgänge av barn och det gjorde det väldigt krångligt att driva rättsprocesser. Till slut valde jag att lägga ner mina anmälningar. Mitt barn var ändå tvunget att träffa sin pappa, och barnet användes i den psykiska misshandeln. Jag ville bara att våldet skulle ta slut och att vi skulle få möjlighet att gå vidare.
Idag närmar jag mig 50. Jag driver företag, bor i mitt drömhus i en vacker och trygg liten sommarstad där jag kan simma i havet året om. Men rädslan kan fortfarande skölja över mig ibland. Det gör mig ödmjuk. Jag tar inget för givet och jag är väldigt tacksam över livet jag har idag.
För mig började allt med några utrivna sidor ur en dagbok.
Det slutade med flera års misshandel, en flykt genom landet och ett liv på skyddat boende.
Om jag får önska att ni tar med er något från min berättelse så är det detta:
Var uppmärksamma på de små signalerna. Våld i nära relationer finns överallt, i alla samhällsklasser, kulturer och miljöer.
Och vi måste våga prata om det.
Det går att bryta våld. Det går att få hjälp. Och det går att förebygga.
Fler samtal i skolor. Mer kunskap till föräldrar. Och mycket mer civilkurage i samhället.
Tack för att ni tog er tid och läste min berättelse.
Misstänker du att någon lever med våld eller själv blir utsatt. Ring er lokala kvinnojour för stöd och vägledning.
Få mer stöd, information och kunskap här –>
