För några veckor sedan var jag i Brygge på jobb och nu ska jag ta mig ner till södra Frankrike. Denna gång kör jag och vi har funnit en liten by i Tyskland vi ska övernatta i.
Längtar som tusan efter några franska dagar.
Jag tar mig alltid in i gamla kyrkor och kloster då jag reser. Det är de vackraste platserna om du frågar mig. Så mycket att titta på, ett lugn som råder och i den sakrala miljön sänker sig lugnet i bröstet. Jag brukar skänka en peng och tända ett litet ljus, tänka på anhöriga jag önska att de ska må bra och få tröst.
Jag läste en intressant text av Sara Rönne som jag funderat på i några dagar. Hon problematiserar hur ordet destination har letat sig ut från besöksnäringens språk och in i vårt eget och vad som händer med vår blick på en plats när en stad, by eller ö börjar beskrivas som något vi ska konsumera.
Hennes resonemang fick mig att börja fundera på mitt eget sätt att resa. Och också på hur jag berättar.
När jag tänker tillbaka på mina dagar i Brygge så funderar jag lite över detta nu. Det var fantastiskt på så många sätt men samtidigt märktes det tydligt hur mycket av staden som anpassats efter oss turister. Jag smög gärna ut i arla morgonstund för att få uppleva de vackra gränderna och kanalerna innan köerna ringlade långa och turisterna fyllde gatorna. Det var då jag tyckte allra mest om staden och jag kan tänka mig att många av dem som faktiskt bor här håller med…
Som i min egna hemstad i juli. Jag lämnar knappt mitt hem denna månad och tar morgondoppet vid 06 i havet…
Turismen är såklart otroligt viktig för många platsers ekonomi. Men det behöver ju finnas en balans där vardagen som faktiskt pågår får fortsätta ta plats och vi som kommer på besök anpassar oss lite mer efter den. Vi kanske behöver resa lite mindre som kunder och lite mer som gäster.
Läs hela Saras text här>>
Egen reflektion. Vi reser mer, recenserar mer, betygsätter hotell, restauranger, stränder och hela städer. Vi förväntar oss öppettider, service, tillgänglighet, Instagramvänliga miljöer och valuta för pengarna. Samtidigt vill vi gärna uppleva det ”autentiska”. Där finns en stor motsättning. Vi söker det lokala livet samtidigt som vår egen närvaro verkligen förändrar det.
Kanske därför jag får skäll av vissa varbergare då jag tipsar om mina badplatser.
Från det ena till det andra. Här kommer just ett sådant tips…
Adornesdomein & Jeruzalemkapel var en av de där lite mer undangömda pärlorna i Brygge som jag verkligen tyckte om. Adornesdomein är en historisk egendom från 1400-talet som har tillhört familjen Adornes i generationer. Otroligt nog förvaltas egendomen fortfarande av samma familj som idag är av den 17:e generationen.
Det allra mest speciella är Jeruzalemkapel som är familjens egen kyrka. Det första kapellet invigdes 1429 och fick senare sitt speciella utseende inspirerat av Heliga gravens kyrka i Jerusalem efter familjens resor till det heliga landet. Här finns fortfarande målningar, reliker, krypta och Anselm Adornes och hans hustru Margaretas gravmonument. Det var verkligen häftigt att uppleva detta på plats och vi var dessutom helt själva, inte en enda turist i sikte.
Anselm själv mördades faktiskt i Skottland och hans kropp begravdes där läste jag. Men hans hjärta fördes tillbaka till Brygge sägs det. Vilken historia!
En liten tur i kvarteren. Adornesdomein ligger i Sint-Annakvarteren, Brygges gamla arbetarkvarter och en betydligt lugnare del av staden. Här finns smala kullerstensgator, små gamla arbetar- och hantverkarhus och betydligt färre turister än kring de stora torgen. Mitt bland allt detta ligger den märkliga och vackra Jeruzalemkapel nästan lite undangömd från resten av staden. Jag tänker lite på tidigare reflektion om plats kontra destination. Här kommer man lite närmare Brygge som stad och inte bara som turistmål.
Och jag inser såklart ironin i att jag själv är en av turisterna jag försöker komma undan från. Jag vill också resa, upptäcka vackra platser, äta på restauranger och fotografera de där kullerstensgränderna. Samtidigt vet jag precis hur det känns från andra hållet eftersom jag bor i en stad som fullkomligt exploderar av besökare varje juli.
Hur känner ni kring detta? Tänker ni på er själva som gäster när ni reser och märker ni skillnad på platser där turismen fått ta väldigt stor plats?
Reaktionen du beskriver när du tipsar om lokala badplatser i Varberg sätter verkligen fingret på dilemmat. När vi jagar det genuina och vill recensera allt riskerar vi att nöta ner just det vi söker. För egen del har jag börjat resa mer sällan och i stället ramat in en vacker vintageaffisch med ett klassiskt resemotiv på väggen, som en påminnelse om att bevara minnet i stället för att konsumera nya platser. Hur tänker du själv kring balansen mellan att dela med dig och att skydda dina egna smultronställen?
Jag skyddar mina egna smultronställen och de jag vet att andra rår om också, både i Languedoc och i Varberg. Jag brukar mest svävande prata om att man ska ta sig ut på klipporna från stranden i min hemstad – och därefter får man själv vara kreativ och handlingskraftig. 🙂
Just det där att kräva lite handlingskraft och kreativitet är nog bästa filtret. De smultronställen man själv får leta sig fram till på klipporna brukar man också vara betydligt mer rädd om.
Jag bor i Paris, har bott här i över 30 år. Av ”mitt” Paris från 1990-talet finns ingenting kvar!
Naturligtvis förstår jag att turismen är livsviktig för staden, men jag sörjer också lite det som inte finns längre.
Här är det dessutom turistsäsong varje dag 365 dagar om året. Jag håller mig borta från de ”värsta” stråken men ibland måste man in i smeten.
Jag försöker själv ”smälta in” när jag besöker en plats. Respekt för lokala seder och traditioner är viktigt. Det förväntar jag mig också av andra även om jag inser att vi människor är väldigt olika…
Emily in Paris har gjort många platser fullkomligt omöjliga att besöka, tråkigt men sant.
Fy bubblan. Fattar det! Verkligen baksidan med media och sociala medier.
Mina mest minnesvärda resor har varit till norra Island. Ingen annan stans har jag upplevt ett så säreget och vackert landskap men långt bort från massturism. I en by finns bara en restaurang som är öppen på sommaren och ett fantastiskt utebad med infinitypool med utsikt över norra ishavet. Efter dessa resor har jag tröttnad på resmål som för länge sedan är överexploaterade och med bilder som ofta blir en besvikelse i verkligheten.
Så spännande och stor fråga, och så fint att du delar dina tankar. Jag har sedan jag skrev texten också funderat mycket på HUR man ens diskuterar i sociala medier. Jättesvårt bara det.
Och det är i sig inget fel att vara gäst på ett ställe eller en by. Bara den insikten kommer göra skillnad.
När man hälsar på byar och mindre samhällen så kan en konkret sak vara att faktiskt handla där man är, istället för att handla allt på ett storköp hemma innan man anländer den lilla fjällbyn/kustbyn. Sådana vardagliga saker man inte tänker på gör skillnad. Man behöver inte svära över att parkeringar även i mindre orter kostar pengar. Någon ska bekosta vägarna som förmodligen inte är statliga utan drivs av vägföreningar.
Det finns så många sidospår i detta. Men att vara gäst tror jag är den allra viktigaste ändå.
Jag insåg när jag läste din text och sedan funderingarna här ovan att jag har valt bort orter som beskriver sig som destinationer utan att tänka på det. Det känns inte som det är för mig. Som att det genuina då är borta. Jag vill vara gäst på något vardagligt ställe om jag får välja semester. Det är bara lite svårare att hitta och välja då det helt plötsligt kan vara alla byar i ett land 🙂