När eftermiddagssolen leker över väggarna i detta rum får jag alltid en lust att dokumentera och bevara stunden för alltid – att plocka fram då och då under mörka dagar i november.

I denna soffa sätter jag mig alltid vid 05.20 om morgnarna med en kaffekopp och datorn i knät. Snart därefter går solen upp bakom mig,  skiner varmt  in över rummet och efter ett tag får jag packa ihop mig för att hjälpa resten av familjen att möta dagen.
Den där stunden under tidig morgon är guld för mig. Då får jag mycket gjort, är skarp och snabb i tanken. Redigerar, skriver, mailar, fakturerar…
Tur – för sen blir jag så splittrad av alla intryck resten av dagen, telefon som ringer, videomöten, familjemedlemmar som pockar på uppmärksamhet, hund och gud vet allt. Då får jag svårt med koncentrationen och behöver göra praktiska saker. Fota, packa, jobba i trädgården och andra projekt där jag rör mig.

20.54 går solen ner över hustaken och över vår trädgård – på andra sidan av huset. Jag står och borstar tänderna med öppet fönster och ser himlen färgas rosa över en gyllengul solnedgång – tröttnar aldrig på denna syn.
Jag ska lägga mig – somna med lillebror nära och sova bort det tunga trycket över bröstet. Jag går igenom något jag inte kan skriva om – men det gör mig sjuk inom.
Det är en infekterad varig böld som växer inåt och sipprar in i varendaste lilla cell. Enda anledningen att jag skriver om att jag inte mår bra är för att ni ska veta att vi alla går igenom tunga saker – det spelar ingen roll hur fint det ser ut på Instagram, livet kan vara piss ändå.
Var rädda om er.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Solens väg genom min dag

  1. Kramar till dig! Jag hoppas att du snart får känna en lättnad i trycket över bröstet. Allt gott! ❤️

  2. Men gulle dig… så bra skrivit (de sista 2 meningarna). Det helt perfekta livet finns inte. Men kreativitet och estetik gör det lite härligare ändå. Tack för att du orkar dela med dig. Stor, varm, mjuk kram, Kristin. Du är SÅ bra.

  3. Hoppas det pissiga snart har borta och att livet kan fyllas mer lite mer fint istället!
    Vet precis hur det kan vara. Ibland känns det som om ödet vill att just jag ska gå igenom Dantes alla helveten och infernon, och då undrar jag : är det ens värt det? Men det är det ju, till slut❤️