Sömnen och om att kunna ta emot komplimanger

Jag vaknar, ligger och skruvar mig, går upp och kissar och försöker sedan blunda igen. Det är svårt. Jag tänker på mina listor och leveranser. Sedan tänker jag på träning. Därefter tänker jag på att jag inte får bli sjuk och på att alla runt om som är sjuka. Hur ska jag värja mig?
Räknar på fingrarna. Hur många timmars sömn har jag fått egentligen?

Klockan är fem när jag ger upp, stiger upp ur sängen, dra på varm tröja och smyger nerför trappan mot dagens första kaffe. Utanför kör plogbilen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ännu mer snö. Jag jobbar en stund.
Sedan läser jag Andrev Waldens krönika om att ta emot komplimanger. Den gör mig varm och jag hör mig själv skratta högt och förnöjsamt med stängd mun. Får gå och fylla på min kaffekopp efter halva krönikan så upplevelsen blir ännu härligare. Älskar Walden så mycket.
Enda anledningen till att jag har en prenumeration hos Dagens Nyheter.

”Något ovanligt hände men låt mig börja med det vanliga så att det ovanliga får sina kanter.
Jag har emellanåt lekt med tanken på hur det skulle vara om män gick omkring och gav andra och helt främmande män komplimanger, så där som kvinnor går omkring och ger andra och helt främmande kvinnor komplimanger. För det gör de ju. Det är det som är det vanliga.
Jag har sett sambon stoppas på gatan av både unga och äldre kvinnor som vill berätta att hon har en otrolig kappa på sig och jag har känt en försiktig avundsjuka mot det besynnerliga systerskap som tycks trumfa skammen. Ibland vill de inte ens veta var hon har köpt kappan (eller klänningen) (eller luggen), de vill bara säga att den är otrolig. Och ibland handlar det inte ens om enskilda komponenter utan något omätbart och överväldigande.
En kväll, vi skulle på middag hos vänner och var väl lite fint klädda, var det en dam på bussen som pep till vid åsynen av min sambo innan hon lutade sig fram och väste: ”Vad läcker du är. Hela du.”
Hon var gränslös och lite groggblöt i rösten men det fanns ingenting olustigt eller hotfullt där. Inga (skönjbara) sexuella ambitioner. Bara som en hemlig blinkning mellan två medlemmar av det internationella ordenssällskapet kvinnorna.
Det händer aldrig mig.
Men nu kommer vi till det ovanliga för plötsligt händer det.” läs hela krönikan av Andrev Walden här.

Efteråt tar jag upp min lista och stirrar på det som är viktigast. Ska jag beta av några innan jag fortsätter redigera gårdagens bilder?
Jag bestämmer mig för att ja, det ska jag. Det gör mig lugnare inombords och kanske att jag kan sova längre än till fem morgonen efter om jag gör det.

Ni kanske tror det är jag på fotot? Men nej, det är en Emma som jag fotade igår för KLco vintersläpp. Ska visa er när jag fyllt mina mappar med färdigt material. Är det snö hos er också? Sådan otrolig stämning man kommer i – måste hänga upp mina stjärnor i alla fönster idag. Kanske värma glögg till kvällen. Ha en fin dag nu.
Stor kram från mig.