Ja, får man ens säga så? Att man känner sorg över att man inte fick en dotter?
Jag skrev i alla fall detta i min frågestund på Instagram och kommentarerna i dm lät inte vänta på sig. Många skrev ”tack, jag känner samma men vågar inte säga det”. En del skrev rätt skuldbeläggande att jag minsann ska vara glad över de tre pojkar jag har och att det finns många par som inte ens har möjlighet att få barn. Några andra skrev mer tröstande, peppigt och lösningsorienterat. Någon skrev att hen blev provocerad och ledsen för hennes trauma var större och ”kan detta ens räknas som sorg”?
Det var intressant. Vi har pratat om detta förut – min man och jag. Vissa ämnen är så känsliga så det är bäst man kniper för annars blir man ifrågasatt. Som med klimatet – du kan inte prata om hållbara grejer du gör för att inspirera andra om du sedan sätter dig på ett flyg som tar dig till ett annat land. Då är alla dina hållbara försök i livet förgäves och räknas inte alls enligt många. En helt annan sak än att bära på sorg såklart – men ändå, ni fattar vad jag menar?
Kan man värdera sorg? Kan man inte få känna en sorg över något så banalt som att det inte blivit som man tänkt sig även om man har sjutusen värre saker att sörja i livet? Ni som följt mig länge vet ju att jag lever med både ptsd över mina år med våld, att jag har ett sjukt barn, att döden kom till oss också och att mitt medberoende håller på och förgöra mig stundtals. Och det är klart jag älskar mina tre barn och inte går och tänker på dottern jag aldrig fick.
Men frågar du – så ja, jag trodde jag skulle bli mamma till en dotter, så blev det inte och det känns faktiskt sorgligt. Punkt. jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och jag förväntar mig att andra kan det också.
Man kan inte tävla i smärta, sorg och kärlek. Ingen har det värst eller bäst. Det är känslor och alla har rätt att känna dem även om det finns människor som har det värre. Visst kan man behöva lite hjälp med perspektiv på saker och ting om man går ner i källaren och har svårt att ta sig därifrån men mest behöver man en en klapp på axeln, någon som lyssnar och bekräftar. Inte dömer, kommer med lösningar och förringar det man känner. När min son är helt bedrövad över att han behöver gå till skolan där han har utmaningar så blir det inte jättemycket bättre av att jag säger att det finns barn i krigshärjade länder som inte ens kan gå till skolan. Då ska han upp i den jobbiga känslan – känna skuld också alltså?
Jag har ett exempel då min mellankille hellre ville vara hemma med sina vänner än att vara med oss i Frankrike och jag blev så provocerad av hans inställning där och då så jag började prata om alla ungdomar som levde runt gängkriminalitet och hade sämre förutsättningar än honom – hur lyckligt lottad han var. Han tittade på mig och sa lugnt och stilla ”för min skull så får du gärna sälja det här stället och ge pengarna till de barnen istället”. Där satte han punkt och jag insåg att jag valt helt fel tillfälle – jag kidnappade hans känsla och förringade den istället för att lyssna och bekräfta. Jag vet att han är medveten om att han är priviligerad och är tacksam över möjligheten att lära känna ett nytt kand, han vet att det finns människor som har det sämre också… Men just där och då saknade han sina kompisar och hade all rätt i världen att få äga den känslan – varför skulle jag skamma och skuldbelägga honom då?
Ibland kväver oh tystar vi verkligen varandra i vår vilja att uppfostra varandra och lägga värderingar i saker och ting. Tre andetag och zooma ut lite när man blir provocerad känns som win win för alla.
Men vart drar man gränsen? Om min granne säger att han känner ett sådant kvinnoförakt så han vill slå sin fru om fredagarna så anser jag att det är brottsligt att inte reagera. Eller om han säger att känner att hans liv är piss på grund av alla invandrare – då kan det verkligen vara på plats att ta en dialog kring hur det kommer sig och försöka ändra perspektivet. Eller jag vet inte… Uppenbarligen har vi olika gränser i när det är på plats att ifrågasätta någon annans känslor. Hur känner ni?
Vad skönt att man inte är ensam att känna så. Väntar nu mitt sjätte barn och drömmen om en dotter har funnits sedan barn två. Idag på ul så fick vi veta att det blir en sjätte pojke. Helt frisk men ändå kände jag en sorg, att det inte va en flicka. Skämdes av tanken. Älskar ju mina barn oavsett kön, och trodde jag var ensam att känna en sort sorg att inte få en dotter.
Sen alla omkring en som hela tiden kommenterar ”dax för en tjej nu va”, ”men en pojke igen, va tråkigt” det tynger ner mig extremt.
Gjorde abort för flera år sedan då jag var alldeles för ung för att bli mamma och även där får jag kommentarer att ”ja du straffas nu för det var säkert en flicka så nu får du bara pojkar” osv. Värst av alla är faktiskt min egna mamma emot mig, att jag inte lyckas få en dotter. Och att varför ska jag skaffa fler barn då jag ändå bara får pojkar.
Brutit kontakten stundvis med henne pga av hennes beteende.
Varför ska folk ens kommentera om könet på ens väntande barn?.
Tack för att du delar med dig.
Hej!
Tycker det är lättande och hjälpande att du skriver om sorgen över att inte fått en dotter. Man har rätt till all slags sorg. Jag har ett barn, en dotter och är så otroligt tacksam. Speciellt när jag ser de som inte har en. Klart man e tacksam för barn överhuvudtaget och könsidentitet kan ändras och allt det där men… Min sorg är att det inte blev fler. Kan känna en otrolig bitterhet mot män som art som bara kan yngla av sig med en yngre förmåga. Tyvärr för gammal för att göra det själv. Bra skrivet!
Så bra skrivet! Det här borde ALLA läsa innan de kommenterar någons blogginlägg. Det är nästan som att man förlorar tron på (med)mänsklighet(en) när man läser vissa kommentarstrådar.
Jag verkligen älskar din blogg. Få ställen känns så tillåtande, intressanta, eftertänksamma och icke-dömande som här. Du är så modig, det inspirerar mig!
Fantastiskt bra skrivet! Jag känner igen mig så – både vad gäller dottersaknad och hur lätt det är att förringa andras känslor. Styrkekram till dig! /mamma till 3 underbara OCH utmattande söner
Jag förlorade ett barn som föddes för tidigt och inte klarade sig.
Har alltid sett honom i tankarna liksom, han är nu ung vuxen, lång, ljushårig och spelar basket. Har en tjej och fått jobb efter studierna. En lugn kille, det är skönt att det gått bra för honom i livet tänker jag .
Låter såklart jättekonstigt, men han är på något sätt med mig och lever sitt liv, fast inte i denna världen.
Önskar att han fanns här, en stor sorg men man lär sig leva med detta också.
Och den sorgen är inte mindre eller större än din eller någon annans.
Klart att du har rätt att känna sorg!
En person uttryckte en gång att om det hade hänt honom så hade han inte tyckt att livet var värt att leva. Han förstod inte att jag kunde känna lycka och sa det på ett anklagande sätt. Det gjorde ont att höra.
Så bra och viktigt inlägg!
Har följt dig ett bra tag. Du resonerar så klokt och vågar ta upp ämnen som inte många vågar ta upp. Tack🙏🏼
Sätter fingret rätt på och förklarar så bra❤️ Man har rätt till sina känslor.
Man ska vara sann mot sig själv. Tack för allt du ger❣️🙏🏼
Så otroligt bra skrivet och jag kan inte annat är instämma på varenda ord. Idag är det nästan farligt att tycka och tänka, i alla forum. Jag vågar knappt längre uttrycka mig i vissa sammanhang för att bli påhoppad eller attackerad eller få ord lagda i min mun som inte alls stämde in på varken det jag sa ett menade.
Klimatet i dagens samhälle är uruselt och rent ut sagt lite farligt. Vart ska dialogen, åsikter och uttryck ta vägen om alla till slut inte vågar yttra sig pga. påhopp. Vart tog det där fina vägen; att lyssna och lära, ta in och bli inspirerad, eller att förstå en ny tanke eller nytt perspektiv. Växa genom andras tankar och funderingar. Så sorgligt allting.
Kram till dig och att du fortsätter tycka och tänka. Uppskattar varenda bokstav. Låt ingen tysta dig!!
Det är ju helt absurt som det blivit.. Finns inte en grupp på FB som jag varit med i som kan hålla en god ton, har gått ur de flesta nu. När t o m gruppen Husmorstips går åt skogen i vart och vartannat inlägg med människor som hackar på varandra om allt och inget får man väl inse att det inte går att göra något åt det där mer än att hålla sig ifrån sådana sammanhang.
Bästa du skrivit på länge, tack! Sorg ska icke värderas, vi är alla olika, känner olika, har olika bagage. Älskar för övrigt själv att få kloka kommentarer av mina söner, kommentarer som får fäste, och som gör att jag omvärderar.
Håller med någon som skrev här att nätet har exploderat. Kanske inte av hat, som jag tycker att oliktänkandet ofta beskrivs som, utan mer av att ”rätta in dig i ledet”. Att det verkar finnas någon mall över vad som är ”rätt”. Kan vi få tycka och känna helt olika om situationer i livet? Det finns inget facit! Alla gör sina val och ibland väljer livet åt en. Att du Kristin väljer att berätta om hur du känner är skönt men inget angrepp på den som inte känner så. Som sagt ha flera tankar parallellt vidgar vyerna. Vissa ämnen är svåra som det här med barn eller inte. Har en väldigt god vän som blir ifrågasatt hela tiden varför hon inte har barn. Har också en god vän som inte fått något eget barn men väl en bonusson och nu är hon farmor! För den biologiska farmorn dog. Livet ändå. Som någon klok sagt; det levs framåt men förstås bakåt. Tack för din öppenhjärtighet!
Så klokt och fint skrivet. ❤️
reaktionen till din son känns ju som en typisk trauma respons, även om man har ’läkt’ från trauman, eller rättare sagt vet hur man bryta traumacykeln, eller hantera sin ptsd, så bryta det ut emellanåt att man inte reflektera i den heta stunden…..men det är viktigt att göra det efteråt!
att förneka andras känslor bara för att de passar inte in i egens tänkande är ju det värsta gaslighting!
Kanske handlar det också om lite takt och ton i situationer? Var sak har sin tid
Skulle någon först fråga eller ifrågasätta att jag inte har barn alls (en sorg så stor att jag inte ens har ord) och i samma stund säga att hen sörjer ett 2,3 eller 4 barn och förvänta sig empati då skulle jag nog ha svårt att ta det och kanske säga att hen borde vara glad för de hen faktiskt har. Handlar inte om att hen inte får ha sorg utan om att perspektivet blir skevt i stunden
Jag har satt min närmsta vän på paus delvis på grund av detta. Hon sa jag var hjärtlös för att jag inte ville se hur svårt det är för mammor som stannat kvar i destruktiva relationer utan att ens reflektera över att jag inte får barn alls på grund av min fd partner. När man jämför så… när en sorg och en smärta anses större för att en reproduserat sig… när ett brutalt våld inte räknas för att man inte har barn…
Sorg är sorg, smärta är smärta – känslor såväl som livssituationer måste inte alltid viktas de kan få exsistera hos respektive och dess intensitet vet bara bäraren om
Jag vill bara berömma dig för du skriver så fint! Som om dina känslor blir något jag delar, som om vi fikat tillsammans och du hade pratat på om det där livet, det där tunga, kämpiga och stundtals vackra i livet. Du delar så mjukt och varmt med dig men är ändå så tydligt mån om att dra gränser, på ett respektfullt sätt gentemot dina nära. Om ämnet i sig måste du få uttrycka din saknad och sorg, för min sorg blir inte större eller djupare, istället får du medkänning och en nick i samförstånd. Allt gott!
Kunne ikke sagt det bedre. Sorg er så individuelt. Respekten for hverandres opplevelse av et savn, mens vi snakker sammen over en kopp kaffe💚
Åh- jag fick senast idag höra hur lycklig jag är ( och det ÄR jag) – har fyra döttrar 28-16 år, men saknar den femte som inte klarade förlossningen så det ff värker efter 17 år.
DET är oxå tabu- att det barnen femte nånstans.
Att jag hör mig själv säger ” de har superfina pojkvänner o killkompisar” så jag får det med.
Vad vill jag säga? Att många avundas?
Inte så, men jag älskar ihjäl dem det gör jag- och hade varit den stoltaste mamman åt killar eller en blandning.
Fick ju aldrig en biologisk son
Jag tänker också på att många måste tycka och tänka i allt. Om du känner så, fine! Det är din känsla så varför måste någon lägga sina värderingar och synpunkter i det?
Visst sjutton har klimatet på nätet bara exploderat med hat de senaste månaderna? Jag har fått gå ur i princip alla forum jag varit med i och läser numer inte kommentarer på tex facebook längre.
Skulle vi inte få klaga på något där någon annan kan ”ha det värre” så får ju INGEN klaga på något någonsin? Och det är väl klart att man kan vara ledsen över skitsaker eller klaga över att man fått nackspärr igen fast någon annan fått amputera ett ben och har cancer?
Jag säger som du, vi måste kunna ha två saker i huvudet samtidigt, annars kan vi lika gärna lägga ner allt vad internet heter….
Men som svar på din ”ursprungliga fråga” – jag kan absolut känna detsamma. Jag har tre (friska) pojkar som jag fick kämpa för att få, och jag kan också känna en liten sorg över att jag inte också fått en tjej ibland. Mest är det nog mamma-dotter relationen jag kan sakna (inte för att den alltid är bra eller problemfri) och kanske också möjligheten att få bli någons mormor? Men det hänger kanske ihop med att min egen mormor var så viktig för mig och min farmor var det inte… Så ja, jag fattar precis vad du menar, och håller den känslan i huvudet samtidigt som jag älskar mina 3 pojkar och aldrig skulle byta bort dem (ok, i ärlighetens namn finns det stunder jag vill det med, men det är en helt annan diskussion och inte en som går ta utan ett långt försvarstal först på nätet). Kram på dig, i vilket fall!
Jag håller helt med dig. Du måste få ha de känslorna som du har och sörja det du sörjer. Inget konstigt i det. Jag tror att du har det lite svårare på så sätt att du bloggar och är en offentligare person än vi som inte är det. Men det gör inte att vi därför har rätt att klaga på dig för hur du hanterar dina sorger. Att bli provocerad över saker som bloggare eller influencers skriver har jag lite förståelse för faktiskt.
Jag sörjer att mitt barn aldrig fick eller kommer att få ett syskon. Att jag då istället inte ska få sörja för att andra inte alls kan få barn kan jag inte alls se någon logik i. Det är deras sorg och jag har min.
Så många kloka kommentarer här & så jäkla bra skrivet av dig, håller så mycket med Magdalena som skrev- Tack för att du delar det riktiga livet..också…
Jag har två pojkar, och har alltid känt mig som en pojkmamma. Visste redan innan jag skaffade barn att jag kommer få pojkar. Jag har en väldigt fin och nära relation med mina barn, och har aldrig riktigt sörjt att inte ha en dotter. Det enda som kan oroa mig lite är inför framtiden, när sönerna träffar flickvänner och skaffar egna familjer. Att man inte kommer överens med flickvännerna, eller att ens framtida barnbarn kommer ha mer kontakt med mormor. Har fått för mig att döttrar och mammor har mer kontakt i det avseendet, när det gäller barnbarn. Å andra sidan så hade jag själv mycket närmre kontakt med min farmor än med min mormor, så det kanske är olika? Så det är nog det ända jag gruvar mig lite förr, hur framtiden blir med eventuella barnbarn?
Sen håller jag med dig fullt ut, att man måste få äga sina känslor. Du gav så bra exempel på det här ovan, som gav mig en tankeställare om hur jkag själv hanterar liknande situationer, så tack för det.
Jag har varit i samma situation, två pojkar som jag har fin relation med. Att få en fin relation med svärdöttrarna berodde till mer än femtio procent på mig själv, det gick bra. Jag har nu även två barnbarn som är tjejer, jag fick allt jag kunde drömma om, så tacksam.
Jag vill tro att jag förstår hur du menar. Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt och det ena behöver inte ta ut det andra. Det borde vara självklart. Jag har alltid haft en tanke om många barn , eller flera i alla fall. Det blev en son. Som jag älskar innerligt. Men jag var ledsen , kände skuld och precis som du fick jag ta emot andra människors värderingar och tankar om hur jag borde känna. Fick man vara ledsen när man precis fått barn , för att man fick slängt i ansiktet när man lämnade BB ” Du kan nog inte få fler” Precis, förlossningen gick inte riktigt som det var tänkt. När man dessutom bara ( ??) har ett barn får man utstå en del frågor på det också. Det är många år sedan och jag tror att det var meningen såhär. Elsa Billgrens inlägg
https://elsa.elle.se/ni-som-laser/ett-barn-sorgligt-eller-tryggt/ kom precis när jag behövde det som mest. Men att andra människor tar sig rätten att tycka och trycka när det kommer till andra människors känslor gör mig provocerad. Vad hände med att sköta sin egen business?
Jag tar några andetag och TACK KRISTIN för att du delar livet. Det riktiga livet.
Din sorg blir inte mindre för att nån annans är större. Din kärlek till dina barn blir inte mindre för att du ex önskar att du OCKSÅ hade haft en dotter. Det är självklart att man kan sakna o sörja vissa saker som man kanske hade tänkt sig el önskat att man skulle ha fått uppleva
Själv har jag alltid drömt om att få söner o länge trott att jag bara skulle få söner. Fick en son o två döttrar, senare visade det sig att min son identifierar sig som flicka så nu har jag tre döttrar. Jag ÄLSKAR dem mer än nåt, jag stöttar mina barn i allt de gör, de är superfina tjejer alla tre o jag önskar inte att de var annorlunda. Men en del av mig kan ibland sörja att jag inte (också) fått en son, bara för att jag alltid trott det. Jag skulle i nuläget aldrig säga detta iom att jag har en transflicka o hon skulle kunna tro att det handlar om henne o det gör det absolut inte. Det handlar om att jag hade önskat att jag också hade fått en son men känner att jag inte orkar med fyra barn
Jag håller helt med om att man måste få äga sina egna känslor, och att inget är svart eller vitt. Sen kan jag ju också förstå att det kan kännas provocerande om man kämpar med att ens bli gravid.
Lite kan jag sörja det fjärde barnet som inte blev, helt enkelt för att min kropp inte klarade en graviditet till. Det var en stark längtan som aldrig blev, men självklart är jag ju glad över de tre jag har. Som sagt, inget är svart eller vitt, eller varken rätt eller fel. Bara individuellt, tänker jag.
You are a wise woman Kristin. And I think you put it very beautifully.
Could it be that the difference with the situation with the neighbor is that that is not only a feeling but also very much an opinion that comes through. An opinion that clashes with your values.
You have made me think. Thank you for that.
Have a great day!
Esther X
Jag är helt med dig på detta. Självklart är det bra, jätteviktigt, att hela tiden ha perspektiv. Självklart finns det alltid den som har det värre. Men det betyder ju inte att man inte har rätt att äga sina egna känslor, rätt att våga känna efter. Man jag vara tacksam ändå över det man har som är fint. Eller ha medkänsla för den som har det värre.
Själv förbereda jag en massa saker, kanske mest av allt det barn jag aldrig fick med mitt livs kärlek, att vi träffades när vi var ”färdiga med barn”. Att jag gjorde abort när jag av en slump blev gravid ett halvår in i vårt förhållande. Det barnet kommer jag sörja resten av mitt liv. Hon har till och med ett namn i mitt huvud (sjukt, jag vet, men lika sant för det), och ibland fantiserar jag med en tyngd i bröstet om hur hon skulle se ut, hur gammal hon skulle vara nu (fyra och ett halvt).
Men jag älskar de barn jag har och jag älskar min sambo och vårt liv ändå.
Förbereda= sörjer*😅
Tack för din kommentar Kristin – jag menar också det – att vi måste få känna saker och ha rätt till detta även fast det finns de som har det sämre. kram
❤️
Åh vad jag känner igen mig. Jag blev gravid redan 3 månader efter att jag träffat min sambo. Valde att göra abort då allt var så nytt, och vi redan har två barn var sedan tidigare. Men idag kan jag också sörja det. Tänka på hur gammalt barnet skulle vara idag osv. Sörjer det ännu mer då min sambos barn sedan ett par år tillbaka valt att inte bo med oss längre. Nu är jag 45 och tycker det är alldeles för sent för att skaffa barn. Ibland kan jag dock drömma om en liten bebis, att jag ammar och så. Vi valde att skaffa en gemensam hund istället, och hon är vår lilla bebis idag. Tröstar mig med att vi också kan skaffa en till valp senare i livet.