Nu är det inte många veckor kvar tills jag ska springa halvmaran i Lyon. Min bråkiga ryggskada har verkligen ställt till det för kroppen, och varje gång jag försökt gå till gymmet har jag fått ont igen. Det har mest blivit långa promenader och rehabövningar som fungerat. På morgnarna har jag gjort några rörelseövningar för lymfan också, men det hjälper ju knappast vare sig konditionen eller löpsteget.
I fredags sa min man: “Nu knyter vi på löparskorna och testar lite lugnt runt kvarteret.”
Sagt och gjort. Det slutade med 3,5 kilometer utan smärta, och igår vågade jag mig ut igen – den här gången sprang jag drygt en halvmil längs havet.
Men egentligen var det inte själva löpningen jag ville berätta om, utan en upplevelse jag hade längs vägen.
Jag sprang i lugnt tempo och blev omsprungen av en barnfamilj: föräldrar i funktionskläder med pannlampor, två små barn på cyklar, kanske fyra och sex år gamla., och en liten i sportvagn som pappan sköt framför sig. Först blev jag imponerad. Vilken fantastisk prioritering! Jag började tänka på vilka positiva konsekvenser det måste ha för familjen – vilken guldstjärna i föräldraskapet!
Men snart smög sig en annan känsla på. Jag började känna mig värdelös. En slags svartsjuka, nästan.
Jag har tänkt mycket på föräldraskap den senaste tiden, och självkänslan är inte direkt på topp. Att vara tonårsförälder ger ingen egoboost. Det är snarare som att gå sömnlös i ett brinnande hus emellanåt. Jag har aldrig sovit så lite, haft så många katastroftankar eller känt mig så maktlös som under den här perioden i livet.
När jag kom hem från löpturen berättade jag för min man om min ilska och avund mot de där ”perfekta” föräldrarna som var ute och motionerade med sina barn. Jag grämde mig över vårt eget föräldraskap och undrade varför inte vi gör så.
Han stoppade mig direkt.
Han sa att jag måste sluta säga att vi är dåliga föräldrar – att vi ju gjort allt det där som jag nu tror att vi saknar. Motion, naturupplevelser, bakning, måleri, kultur, resor, äventyr – allt. Vi har haft en fin, närvarande vardag. Vi har alltid varit där för våra barn och prioriterat dem.
Nu är de bara i en fas där de behöver hitta sig själva och bryta sig loss. Det är så det ska vara. Vi måste bara acceptera det. Punkt.
Jag vet att han har rätt. Jag vet. Jag har gjort så gott jag kunnat – men jag kan inte låta bli att vilja göra om och göra ännu bättre. Skärmtiderna. Idrotten. Rutinerna kring skolan. Ansvar för hemmet och ekonomin. Jag hade velat vara den där ännu lite smartare föräldern som lyckas bygga både trygghet och självständighet på samma gång.
Men innerst inne vet jag också att alla föräldrar gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar. Gudarna ska veta att jag inte alltid tyckt att mina egna föräldrar tagit de klokaste besluten – men jag vet att de älskar mig, tror på mig och har gjort sitt bästa.
Så nu ska jag försöka plocka fram alla minnen, bilder och glimtar från vår lyckliga, glada familj och luta mig mot dem.
För vi gör alla så gott vi kan.
Både vuxna och barn.
Och det är faktiskt nog.
Har ni också känt er vilsna och osäkra ibland, när barnen blivit tonåringar och unga vuxna?
Exakt så känner jag också. Det är helt eliminerande att vara tonårsförälder. Man längtar så mkt tillbaka. Och tönker på allt man borde gjort annorlunda. Och undrar så mkt om det är som alla säger att de kommer tillbaka. Just nu skulle jag skära av min lillfinger för ett enda liten fika på ett café.
Det är inte lätt att vara småbarnsförälder och inte blir det lättare när barnen plötsligt är unga vuxna…
Det är väldigt lätt att man, när man tittar på de vuxna barnen och deras kanske lite sämre sidor eller bekymmer, tänker ”vad har vi gjort för fel?” , ”vad kunde vi gjort bättre?”, ”verkar inte grannbarnen arta sig lite bättre?”
Det är lätt att glömma att man faktiskt inte kan, hur gärna man än vill, forma barnen till sin egen ”skapelse” som uppfyller alla ens önskemål på hur ett barn ska vara. Det finns inga ”drömbarn”. Skrapar man på ytan finns det alltid något på minussidan.
Man får väl helt enkelt vara trygg i att man gjort det bästa man kunde och fokusera på allt det härliga (och ibland oförutsedda) som man får uppleva som förälder!
Jag tror alla föräldrar någon gång (eller fler!😀) känner sig som världens sämsta dito. Det är inte lätt, och man kan inte tillgodose alla behöv och önskningar. Det viktigaste tror jag dock är kommunikation, och att den bibehålls. Våra (nu vuxna med egna barn och partners) barn kommer fortfarande till oss och bollar frågor i livet, stora som små. Det känns ändå som att man då inte har gjort allt fel i alla fall. Å andra sidan upplever jag att cancelling; just av föräldrar, verkar gå så snabbt nu, och ofta utan någon särskild anledning.
Angående din halvmara; jag antar att du bollat det med din fysio och läkare, och vet hur din kropp känner sig. Jag sprang en halvmara med ligamentskada i knät (bara för att jag blev så besviken att all förberedelse var bortspilld tid) och det var ingen bra ide, det tog sin tid att komma tillbaka. Om du springer önskar jag dig lycka till, det ÄR en häftig upplevelse!..
.