Nu är det inte många veckor kvar tills jag ska springa halvmaran i Lyon. Min bråkiga ryggskada har verkligen ställt till det för kroppen, och varje gång jag försökt gå till gymmet har jag fått ont igen. Det har mest blivit långa promenader och rehabövningar som fungerat. På morgnarna har jag gjort några rörelseövningar för lymfan också, men det hjälper ju knappast vare sig konditionen eller löpsteget.
I fredags sa min man: “Nu knyter vi på löparskorna och testar lite lugnt runt kvarteret.”
Sagt och gjort. Det slutade med 3,5 kilometer utan smärta, och igår vågade jag mig ut igen – den här gången sprang jag drygt en halvmil längs havet.
Men egentligen var det inte själva löpningen jag ville berätta om, utan en upplevelse jag hade längs vägen.
Jag sprang i lugnt tempo och blev omsprungen av en barnfamilj: föräldrar i funktionskläder med pannlampor, två små barn på cyklar, kanske fyra och sex år gamla., och en liten i sportvagn som pappan sköt framför sig. Först blev jag imponerad. Vilken fantastisk prioritering! Jag började tänka på vilka positiva konsekvenser det måste ha för familjen – vilken guldstjärna i föräldraskapet!
Men snart smög sig en annan känsla på. Jag började känna mig värdelös. En slags svartsjuka, nästan.
Jag har tänkt mycket på föräldraskap den senaste tiden, och självkänslan är inte direkt på topp. Att vara tonårsförälder ger ingen egoboost. Det är snarare som att gå sömnlös i ett brinnande hus emellanåt. Jag har aldrig sovit så lite, haft så många katastroftankar eller känt mig så maktlös som under den här perioden i livet.
När jag kom hem från löpturen berättade jag för min man om min ilska och avund mot de där ”perfekta” föräldrarna som var ute och motionerade med sina barn. Jag grämde mig över vårt eget föräldraskap och undrade varför inte vi gör så.
Han stoppade mig direkt.
Han sa att jag måste sluta säga att vi är dåliga föräldrar – att vi ju gjort allt det där som jag nu tror att vi saknar. Motion, naturupplevelser, bakning, måleri, kultur, resor, äventyr – allt. Vi har haft en fin, närvarande vardag. Vi har alltid varit där för våra barn och prioriterat dem.
Nu är de bara i en fas där de behöver hitta sig själva och bryta sig loss. Det är så det ska vara. Vi måste bara acceptera det. Punkt.
Jag vet att han har rätt. Jag vet. Jag har gjort så gott jag kunnat – men jag kan inte låta bli att vilja göra om och göra ännu bättre. Skärmtiderna. Idrotten. Rutinerna kring skolan. Ansvar för hemmet och ekonomin. Jag hade velat vara den där ännu lite smartare föräldern som lyckas bygga både trygghet och självständighet på samma gång.
Men innerst inne vet jag också att alla föräldrar gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar. Gudarna ska veta att jag inte alltid tyckt att mina egna föräldrar tagit de klokaste besluten – men jag vet att de älskar mig, tror på mig och har gjort sitt bästa.
Så nu ska jag försöka plocka fram alla minnen, bilder och glimtar från vår lyckliga, glada familj och luta mig mot dem.
För vi gör alla så gott vi kan.
Både vuxna och barn.
Och det är faktiskt nog.
Har ni också känt er vilsna och osäkra ibland, när barnen blivit tonåringar och unga vuxna?
Hej!
Är inte ännu där i tånårstiden med mina barn, men jag arbetar med väldigt duktiga familjepedagoger som förordar denna bok:
Koden till tonårshjärnan : konsten att förstå sig på tonåringen och få en bättre relation och dialog
Författare: Lena Skogholm
Kanske kan var ett tips till någon annan här? Lena har dessutom skrivit många andra bra böcker och berättar på ett lättsamt sätt, även följtips på Insta!
Tack för en fin och givande blogg Kristin, återkommer varje vecka men lämnar tyvärr sällan avtryck, ska bli bättre på det. Allt gott.
Så otroligt stor igenkänning! Det alla sa (som jag bara trodde var förnekelse och glömska)små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer är ju så otroligt sant.. Och det där dåliga samvetet över allt man kunde och borde gjort bättre gör ju inte saker lättare.. Fasen vad tufft det är att vara tonårsförälder!
Vilken lättnad att läsa att jag inte är ensam om såna här tankar och känslor, tack ❤️
Blev gråtfärdig pga igenkänning. Har bankat så på mig själv på senaste av precis samma anledningar. Tack. Ska verkligen tänka på allt fint vi gjort. Det är en svår period. Tack igen. <3
Är mamma till två pojkar 18 och 15 år gamla. Jag kan se tillbaka och ångra vissa saker som jag gjorde när de var små, tex all stress på morgonen för att jag själv skulle komma i tid till jobbet. Så mycket tjafs och konflikter. Jag var så arg på dem, och mer eller mindre släpade dem till dagis varje dag. Hade jämt ångest, men det enda som fanns i mitt huvudet var att jag måste sköta mitt jobb och komma i tid. Kan bli ledsen när jag tänker tillbaka på denna tid.
Jag kan också bli ledsen och nästan gråta när jag ser tillbaka på bilder när de var små. Hur kan tiden ha gått så fort? Det är tid som man aldrig någonsin får igen. Hur luktade de? Hur kändes det att bära dem, trösta dem, ligga och krama dem i sängen om kvällarna? Är det någon annan som känner likadant? Jag har jättesvårt att hantera dessa känslor av förlorad tid och avsaknad.
Men mina pojkar har vuxit upp till fantastiska individer. De är väldigt kärvänliga och omtänksamma om mig. Jag får dagligen pussar och kramar, och de vill fortfarande hänga även om det inte blir lika ofta som förr. Den äldsta har ett eget liv nu, med kompisar och flickvän. Jag är väldigt glad för hans skull, men samtidigt lite jobbigt att acceptera. Men har bara barnen till låns c:a 25% av deras liv, sedan ska de klara sig själva i stort sätt. Jag har inte haft några jobbiga tonårsår med barnen än så länge. De har inte varit ute och härjat i någon större utsträckning, så jag har inte legat sömnlös om nätterna mer än ett par fåtal gånger.
Jag själv hade en jättejobbig tonårstid och fullkomligt hatade mina föräldrar, skolan och allt. Jag var så rädd för min pappa så jag ljög och smusslade med det mesta. Kände mig inte älskad eller förstådd. Jag har inte velat att mina barn ska växa upp på ett liknande sätt, så jag har gjort allt vad jag kunnat för att överösa dem med kärlek, och försöka vara så öppen som möjligt med allt. Idag har jag och mina föräldrar en jättefin relation, så det går att komma tillbaka. Deras relation med mina barn är också den allra bästa.
Jag kan verkligen relatera till tankarna kring att vilja göra om och göra rätt. Att tänka alldeles för många negativa tankar. Försöker tänka att jag verkligen gjort så gott jag kunnat. Ingen kan göra mer än sitt bästa.
Åh !! jag upplever exakt samma som tonårsmamma till en dotter som snart är 14 år, hon är väldigt smart, kreativ och kraftfull och vill klara sig själv i allt. Som över en natt förändrades hon i somras på ett sätt som vi inte hade kunnat föreställa oss, nu har hon dock lugnat ner sig lite tack och lov 🙏
Jag längtar tillbaks tills när vi fick natta henne, krama henne och skydda henne. Det har varit en jätte stor omställning för mig som mamma och stor oro, maktlöshet. Helt klart den jobbigaste perioden i vårt föräldraskap hittills. Jag har tagit hjälp för min egen del genom samtalskontakt för att inte tappa bort mig helt i denna nya roll/tid i livet.
Känner verkligen igen känslan av att alla andra är så lyckade och bra föräldrar med döttrar som är skötsamma och duktiga. Men innerst inne vet jag att vi har gjort allt och gör allt för henne. Vi är en vanlig familj och hon är uppväxt under väldigt goda och trygga förhållanden. Det tror jag att hon också vet fast hon kan inte visa det just nu. Vi kämpar på och jag försöker verkligen att inte glömma bort mig själv och min hälsa. Jag vill stå i min kraft så att hon kan se sin mammas kraft ❤️🙏
Tycker jag känner mig som en urusel förälder till mina tonåringar, och känner att jag har gjort massor med fel och att alla deras ”fel och problem” (tolka mig inte bokstavligt) beror på vad vi gjort fel. Hjälper inte om jag fattar att det är en frigörelse, känner mig bara misslyckad.
Ser på vår minsta, lite av en sladdis, och är så mån om att jag ska göra mer ”rätt” med honom, men kanske kommer jag känna likadant när han blir tonåring.
Hatar att vara tonårsförälder, och känner mig också hatad av tonåringarna som jag är förälder till, tycker det är orimligt svårt. Försöker komma ihåg att jag är nybörjare på att vara tonårsförälder, att det inte är samma som att vara förälder till mindre barn, men det är svårt.
Kram till dig i alla fall!
Vi hade ett liknande samtal här hemma igår, min man och jag. Mina barn är mellan 31 och 42 idag och jag känner fortfarande(!) behov av att kompensera och göra bättre även i detta vuxna sammanhang!
När jag gräver ner mig och mår uselt hjälper det inte så mycket att min man talar om att jag var en jättebra mamma och att ”barnen” och barnbarnen gärna vill vara här med oss. Då minns och känner jag bara det jag inte gjorde, och sånt jag kan skämmas över att jag prioriterade under deras uppväxt.
Känns både ledsamt och lite tröstande att höra att du också, även om dina barn är äldre, känner så ibland. Jag tänker att det är mänskligt – barnen är det viktigaste och finaste man har, och man vill självklart ge allt man kan och lite till. Man vill ju bara att de ska må bra, vara lyckliga, känna sig trygga och älskade.
Varje dag, Kristin! Med tva dottrar med diagnoser (en 18-aring och en 30-aring) sa undrar jag varje dag om det ar mitt fel. Om jag hade jobbat mindre, stressat mindre, varit mer talmodig och klok, kanske bada hade varit ”friska” nu. Samtidigt misstanker jag att bade jag och min man har detta i vara gener, och att vi mojligen har diagnoser sjalva som vi aldrig hade lyxen att utforska. Jag tror att det ar pressen vi kanner fran var omvarld om hur det ”ska vara” som far oss att ma daligt. Som du sager, vara foraldrar fattade verkligen inte de basta besluten, men de levde inte med samma press och ideal om foraldrarskapet heller. Och jag tanker att jag atminstone ar en battre foralder idag an de var nar jag var i mina dottrars alder. Jag tror varje generation blir lite battre, vi domer oss sjalva sa hart bara, och fokuserar mer pa vad vi misslyckas med an vad vi faktiskt lyckas med.
I feel you – vi har också diagnoser i vår familj och det medför helt klart tyngre utmaningar. Man måste fokusera på det som funkar bra och det man är stolt över som förälder. Det är viktigt!
Det ska nog vara vrångt och jobbigt med tonårsbarn. Ett bevis på att dom har en egen vilja och jobbar mot att bli självständiga. Själv tänkte jag att jag nog passat bäst till att vara en höna. Då skulle jag svepa in alla kycklingarna med mina vingar och bara ligga och ruva på dom. Full kontroll. Lugnt och tryggt.
hahaha! ja, det hade varit skönt att bara ruva och ha dem under sina vingar.
Exakt så känner jag också. Det är helt eliminerande att vara tonårsförälder. Man längtar så mkt tillbaka. Och tönker på allt man borde gjort annorlunda. Och undrar så mkt om det är som alla säger att de kommer tillbaka. Just nu skulle jag skära av min lillfinger för ett enda liten fika på ett café.
Dom kommer tillbaka! Jag fick höra det när jag undrade om jag alltid skulle vara så bortkopplad. Bara kompisar dom kunde prata med. Efter maten in i rummet och stängde dörren. Nu kan jag få höra ett ”lilla mamma” ibland. Det blir bra! Lovar!
Fina Sara – I feel you! De kommer tillbaka, så länge man står där med trygg och kärleksfull famn och är en peppande förebild så är det alltid hem de vänder oavsett vad livet bjuder. Skickar oss alla massa värme och omtanke –
Det är inte lätt att vara småbarnsförälder och inte blir det lättare när barnen plötsligt är unga vuxna…
Det är väldigt lätt att man, när man tittar på de vuxna barnen och deras kanske lite sämre sidor eller bekymmer, tänker ”vad har vi gjort för fel?” , ”vad kunde vi gjort bättre?”, ”verkar inte grannbarnen arta sig lite bättre?”
Det är lätt att glömma att man faktiskt inte kan, hur gärna man än vill, forma barnen till sin egen ”skapelse” som uppfyller alla ens önskemål på hur ett barn ska vara. Det finns inga ”drömbarn”. Skrapar man på ytan finns det alltid något på minussidan.
Man får väl helt enkelt vara trygg i att man gjort det bästa man kunde och fokusera på allt det härliga (och ibland oförutsedda) som man får uppleva som förälder!
Klok reflektion – det gäller att fokusera på det positiva i livet, i alla avseenden.
Jag tror alla föräldrar någon gång (eller fler!😀) känner sig som världens sämsta dito. Det är inte lätt, och man kan inte tillgodose alla behöv och önskningar. Det viktigaste tror jag dock är kommunikation, och att den bibehålls. Våra (nu vuxna med egna barn och partners) barn kommer fortfarande till oss och bollar frågor i livet, stora som små. Det känns ändå som att man då inte har gjort allt fel i alla fall. Å andra sidan upplever jag att cancelling; just av föräldrar, verkar gå så snabbt nu, och ofta utan någon särskild anledning.
Angående din halvmara; jag antar att du bollat det med din fysio och läkare, och vet hur din kropp känner sig. Jag sprang en halvmara med ligamentskada i knät (bara för att jag blev så besviken att all förberedelse var bortspilld tid) och det var ingen bra ide, det tog sin tid att komma tillbaka. Om du springer önskar jag dig lycka till, det ÄR en häftig upplevelse!..
.
Tack för omtanke – ja, jag har både en pt och en fysioterapheut at bolla med. De jag springer med har dessutom god inblick in min skada och vi kommer anpassa tempo efter min rygg – kanske vi får gå en del… jag har dock klarat 5km utan några som helst problem så jag hoppas verkligen skadan nu har läkty och att jag kan springa. Inga lyft nu bara innan… hahahaha…