Vilken vecka är det och hur länge sedan är det jag fick mens tänker jag luddigt när jag går upp ur sängen och det även idag känns som om livet pågår någonstans där borta men jag  inte är med.

“Åh – den sommarfesten – kan du ta med dig en kollega?”
“Studenten denna vecka, ok, jag fixar, present och allt, förbereder inför helg, tar städning och fixar lördagens kalas. Bara du tar barnen och går utan mig. ok? ”
Går med keps på och huvudet nerböjt, lurar i öron och bannar mig själv att jag ens går och handlar bland människor. Livrädd för att någon ska gå fram och börja prata med mig.

Har torgskräck stundtals – det kommer och går och jag brukar bita ihop men just nu peakar den nog tusan.

Jag tänker att jag ligger på knä och rensar i rabatterna när resten av stan firar studenter och så tar jag nya tag denna lördag. ok. Skärper  mig för jag vill verkligen vara glad och pepp som alla andra.
Har ni någon erfarenhet av detta?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Torgskräck

  1. Känner igen mig mycket! I mitt fall var det till största del en depression som spökade. Tack vare mitt antidepressiva rävgift har jag ingen torgskräck längre. Hoppas du kommer ur det ❤️

  2. Hej Kristin,
    Det är inte lätt att vara “glad och pepp” nästan hela tiden. Jag är en social människa som egentligen “tankar” när jag umgås med människor. Under större delen av mitt liv jobbat som inspiratör och ledare för olika typer av kurser och workshops i konst. Så här nu efter Covid har jag ff svårt att äns tänka på att arrangera en kurs el workshop. Handlar på nätet och är mest hemma o i min ateljé. Jag tror många kanske blivit mera oroliga och “bortkopplade” pga. att vi bara fortsätter att leva som i karantän sedan 2020. Blir det för mycket människor eller folk kommer för nära blir jag arg!
    Kanske rör det sig om någon typ av stress. Men varken jobb el barn stressar. Möjligen åldrande föräldrar. Ta hand om dig, jag jobbar på med att komma ur “karantänbubblan” också. 🌼🌼🌼🌼😊🙏

  3. Förstår precis!
    Tänker det hör ihop med att man har ett yrke där man också representerar sig själv? Inte någon annan, ingen att gömma sig bakom. Och man vet aldrig vad för frågor som lurar där bakom. Det är så lätt att man frågar glatt ”hur äre?!” Och hur är det med familjen, jobbet, hälsan, släkten, trädgården osv… och det kanske man inte alls orkar prata om. Man kanske bara vill köpa en chokladkaka ifred och få bara va.

    Tror någonstans det är lite sunt att bara isolera sig ibland. Bara få va själv och typ, gå in i grottan och va ifred. ❤️

  4. Absolut igenkänning! Vill inte ens gå och handla mat i vårt lilla centrum när det händer.
    Tänker varje gång att det är något fel på mig – men samtidigt är det ju något som bara kommer och går.
    Gömmer mig i böcker och gräver ner händerna i jord. <3
    Tack för att du skriver som det är, alltid skönt att känna igen sig.

  5. Absolut erfarenhet av detta och är introvert men kan vara social helt plötsligt. Men mest det förstnämnda. Tack för att du tar upp sådant här!

  6. Känner med dig och igen mig!! kan vara en svindlande känsla när den väl infinner sig❤️
    Vissa dagar mingelqueen och vill småprata med allt och alla och vissa dagar är det det värsta jag kan tänka mig.. 😵‍💫🤦🏻‍♀️

  7. Har haft samma bekymmer med att handla men mer i form av “beslutströtthet” och för mycket stimuli. Undvek affärer helt, beställde hem matkassar och fokuserade på återhämtning. Kan tillägga att mitt ena numera vuxna barn, innan dess hade gått igenom en period med allvarlig psykisk ohälsa. När hon blev frisk och mådde bättre kunde jag äntligen känna efter, och då var det som att min förmåga att återställa energibalansen var som bortblåst. Med ett emotionellt krävande jobb inom socialtjänsten hade jag radarn inställd på att “jag ska ta hand om mig och inte gå in i väggen”, men blev ändå lika förvånad då det hände. Några månader med vila och skogspromenader gjorde susen för mig då.
    Konstig nog var det tröttheten av affärer det symtom som försvann sist, och kanske det som visade sig först. Likaså sociala medier har varit en sån temperaturmätare.

    Att ha ett barn som är sjukt oavsett om det är beroendesjukdom eller annan sjukdom är något av det svåraste man kan vara med om som förälder. Hoppas att din son får rätt hjälp och även ni som står honom nära. Och tack Kristin för din inspirerande, livsbejakande blogg! 🌺

  8. Absolut igenkänning. För mig har det inte bara dykt upp vid utmattning utan även när jag bara råkat glömma att jag som har adhd behöver mer återhämtning än andra. Det är lurigt för jag märker inte alltid att jag kör på för mycket; jag känner inte trötthet på samma sätt som andra. Istället för att liksom ”gud vad slut jag är” så dyker tröttheten upp i form av social fobi-liknande beteenden och tankar. Trots att jag är en sån som tankar energi i mötena med andra.

    Har jag glömt att vila tillräckligt mellan arbetspass/sociala åtaganden, eller om jag har nåt problem som gnager i mig… då kan jag bli nästan motsatsen av mig själv. Staka mig när jag möter grannen och bäva inför att ta ut soporna. Eftersom tankarna som jag får inte handlar om att vilja vila, utan om att vilja undvika att bli sedd och hörd, så tog det lång tid innan jag fattade sambandet.

    Jag säger absolut inte att du är som jag. Men minns detta: Våra kroppar och hjärnor vet inte skillnaden mellan stress och rädsla. De vet bara rädslan för att stupa. De vet inte skillnaden mellan att vara jagad av rovdjur och att vara helt slut (!). Eller: rädd för en varg eller rädd å en älskads vägnar. Våra kroppar och våra hjärnor vet bara att de vill skydda oss. De gör sitt bästa för att berätta för oss om det som de själva inte kan förstå riktigt. Vi kanske aldrig fullt ut kan prata samma språk som vår fysik.

    Men du skrev häromdagen om det svåra som du lever med. Att det finns rädsla och sorg i dig. Det finns mycket energi också helt klart, men det vore absolut inte konstigt om din kropp och din hjärna behöver få mer återhämtning än du själv känner av. Eller om kroppen och hjärnan försöker skydda dig. Jag tror på att aldrig isolera sig (du har ju familj så det blir inte så ändå), men att absolut lyssna när kroppen och hjärnan beter sig som att du är rädd. Kanske har det inget alls med andra människor på fester att göra. Kanske inte ens med rädsla. Kanske är det ”bara” stress. Kanske är det helt enkelt så bara att ibland behöver man mer trygghet, bara vara med folk som redan älskar en.

  9. När jag var utmattad handlade jag aldrig utan att låtsas (eller på riktigt) prata i telefon och sedan ha huvan uppdragen. Orkade inte kravet på att behöva prata med någon i butiken så jag brukade prata med min syster för att slippa ifrån det. Helst slapp jag förstås handla överhuvud taget. Får absolut torgskräck/social “fobi” när jag mår sämre psykiskt. För mig är det alltid en varningsflagg. När jag börjar dra mig undan då är det fara och färde.

    1. Jag kör samma trick med lurar och låtsas vara väldigt upptagen. Tror mest det handlar om en sund gränsdragning för hur mkt inttryck och social interaktion man orkar med. Det är nog inget ”fel” på oss som glr så, och egentligen ingen social fobi. Helt normal självbevarelsedrift tånker jag.

  10. Visst känner jag igen detta! Vissa dagar orkar jag bara inte med människor. Går bakvägar för att slippa möta och prata. Då vill jag bara gå längs med havet tillsammans med min hund och höra vågorna.

    ”O”

  11. Hööög igenkänning. Men så är jag också sjukskriven för utmattning… men när jag är mitt vanliga jag så är jag en social katt som älskar att vara med andra. Blir så trött på dessa svängningar. Hänger inte med i mina egna svängar. 🤦🏻‍♀️

  12. Känner igen!
    Jag har haft mkt stressade veckor med planering av äldstas student samtidigt som allt annat krävande i livet trängs vid sidan av. Men nu är studenten avklarad, buffén jag lagat hemma under flera dagars tid var god och uppskattad, mitt stora barn var lycklig och nöjd och igår tog jag en propavan för att äntligen få sova.
    Jag har ofta torgskräck, i den mån att jag känner mig främmande och obekväm kring människor, jobbigt att vara i stan, go i en affär eller igenom centrum. Också med keps nerdragen för att slippa möta blickar.

  13. Jo, detta känns igen.. När man är nernött (trött) är det enda man behöver tid – att möta sig själv. Inte att möta andra och spegla sig i dem, särskilt i dem man inte känner så väl. Man kan inte riktigt stå för den man är när man är trött och ouppmärksam, och man vill inte uppfattas som sån. Egen tid i trädgården är det själen ropar efter ..och då kommer ju det dåliga samvetet, man känner sig egoistisk – man vill ju vara en som bryr sig och man vill vara med, men kroppen säger annat. Ovanpå detta trixigt att vara en offentlig person i sin stad, bättre att samla kraft hemma med familj som förstår sammanhanget på ett sätt som halvbekanta på stan inte gör. Var trygg i att de som är nära vet vem du är.
    Allt gott önskar jag dig