Under en dag

Så jag vilade, färgade ögonbrynen, badade, fotade och tog andra sprutan. Om jag blev dålig av den?
Yes –  jag låg deckad i den här soffan i ett dygn och kunde inte röra mig på grund av febervärk i kroppen. Men nu är det gjort och jag har också pausat mig själv ett par extra dagar för att hämta hem.

På fjärde dagen tog jag upp kameran för bloggen och fotade min morgon. Boris blir bara skönare och skönare att hänga med och nu har jag fixat pass till honom så han kan köra med mig ner genom Europa och till Frankrike i oktober – jag ska vara där nere och jobba i en månad om allt faller väl ut.
Man har verkligen lärt sig att saker och ting förändras och ställs in de senaste så jag är helt inställd på att det kanske inte blir av.

Dagarna nu , sensommaren är alldeles mjuk och varm. Solen går upp senare om morgonen och ner tidigare om kvällarna. Jag älskar det.
Mitt tempo är lugnare och stegen är långsamma nu. Kan sitta länge och titta på min stora solros då flera småfåglar snurrar runt blommorna och pickar i sig fröna. Veckan gjorde mig väl.

När daggen ligger kvar och jag smyger ut här med kaffekoppen – det är guld.

Dahlia efter dahlia slår ut – den ena vackrare än den andra.

Det är som en djungel här ute sa min man idag och jag är beredd att hålla med – det är en yvig och brokig trädgård fylld av halvt genomförda experiment. Mycket hänger lite på sned och kippar efter andan. Men också mycket som blommar frodigt. En så älskad trädgård.

Till och med tomatplantorna levererar i år.

Denna kombination är fin – rosenskära, tandpetarsilja och gyllene dahlior i olika former. Lägger på minnet.

Jag drog Fenix. Ni vet väl vad den står för?

Gissa hur länge jag skrivit på detta inlägg?
En mening i taget…. Nu är det lördag kl 19.57, min man pratar med sin mamma på Facetime, mellanbror rullar in på sin moppe genom grinden, lillebror är upptagen med en chipsskål och tiktok, jag kokar nyponsoppa och har slängt in potatisen i ugnen. Snart blir det zucchinibiffar.

Och så har vi googlat på hur man gör eget vin. Min man säger att det är lätt som en plätt men jag känner mig skeptisk. Det brukar vara det omvända i vår familj.

Jag tänker en del på hur många väljer att alltid lyfta det dåliga istället för att poängtera vad som är bra eller positivt hos en människa eller en händelse. Varför är det så?
Varför letar folk fel hos varandra och vill sätta dit istället för att lyfta och ge kärlek?

Hur säger man ifrån på ett ödmjukt sätt när någon bara sprider mörker och negativ energi  – hur hjälper man hen att hitta ljuset igen utan att trampa i klaveret?  För jag tänker att det är bara människor som mår rätt kass själv som har behov av sprida skit om andra. Eller hur tänker ni?

Ok. Nu är klockan 21.38, Biffarna är uppätna och det är dags att landa i soffan. Hoppas ni har en härlig helg.