Jag har satt återhämtning på schemat under ett par dagar. Nu får jag bara jobba med projekt som har spikade inlämningar, vara i keramikverkstaden, titta på serier, lyssna på poddar, sova, blogga, bada, jobba i trädgården, äta god mat, gå promenader, yoga och vara med familjen. Ingen Instagram, inga människor eller KLco – det är big no no.
Jag måste samla ihop mig.

Det är när självhatet kommer krypande, sömnen uteblir, när den sociala fobin är ett faktum, när jag satt tröjan ut och in utan att märka det fler än en dag och när armarna känns blytunga som jag fattar att jag pressat på för hårt.
Det är inget dramatiskt, jag är snart 43 år och det är inte första gången jag behöver dra i bromsen.
Nu har jag dock råkat ut för detta några gånger i livet och jag börjar reflektera över hjärnans oförmåga att tänka rationellt när den är maxad. Hur den drar sig till konflikt och självömkan istället för att trösta och älska. Jag blir liksom konspiratorisk i tankarna, faror gäckar överallt, får orimligt kontrollbehov och jag är helt säker på att allt är över – jag kommer aldrig kunna leverera någonting av värde någonsin igen.
Jag är patetisk rent av, folk hatar mig och det är så himla synd om min familj som ska behöva leva med en sådan som mig. Phu.

Känner ni igen er – går ni in i sådana perioder?
Det kan ju också vara PMS, men ett som är säkert – kroppen måste vila från prestation, min fart är för hög just nu.
Noterar att jag dock inte är på botten – då hade jag ju aldrig suttit här i soffan och skrivit till er utan jag hade virrat runt själv i mörkret.

Denna gång har jag stoppat mig innan avgrunden och börjat spela svenska mjuka visor på spotify. Jag vet precis vad jag har för verktyg till att ta mig från denna känsla och det är dags att plocka fram allt detta och försöka få in ljuset igen. Har ni hört Skinn och Ben med Sofia Jannok och Annika Norlin.

Intro:
Kom, mitt skinn och ben
Håll året ut
Strö mer grovsalt
Eller bara skjut
Mig, mig, mig, mig, mig, mig, mig, mig
Stirrar ner på blod
Och hopp som runnit slut
Jag sa till mitt hjärta
Tagga ner

Nu ska jag gå ner i källaren och fylla ugnen med glaserad keramik och sedan gå en riktigt lång promenad med dopp vid Subbe Fyr.
Ses snart igen – var rädda om er.

Kram Kristin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Drar i bromsen – Kom, mitt skinn och ben, Håll året ut

  1. Jaa, när ska vi lära oss.. jag har just fyllt 65 år och arbetar nu hårt på att släppa kontroll behovet; inte lätt men bara tanken känns så skön. Men det är ju ingen som kan “säg åt oss”, vi måste bara komma fram till det själv. Livet är en evig skola..

  2. Ett måste för mig är att stänga av kreativa flowet vid dagens slut, lita på att det återkommer dagen efter och bara släppa taget om flödet flera timmar varje kväll även mitt i ganska hetsiga jobb-perioder. En hjärna som töms på all energi varje dygn, viket ju är lätt hänt när man har flow/hyperfokus, den behöver såå mkt mer återhämtning än en hjärna som får vila när den har 20 % kvar. Det krävs lite övning för det känns onaturligt i början att sluta spåna sluta anteckna sluta göra. Men det går lättare än man tror. Efter noga dagar går det hyfsat, efter några veckor är det ens nya norm. Och när man lärt sig det så har man en sån trygghet och kontroll. Jag lovar att det är mer effektivt också. Och man missar inga bra idéer, man får nya (både samma som man skulle fått idag och andra ännu bättre) dagen efter ändå. Släpp taget om skapandet varje kväll och var lite ledig. Så minskar de här topparna och dalarna i ork. Jag har adhd men vänner utan det har också lärt sig samma och fått fina resultat.

  3. Jag läste någonstans att “”when you feel you hate everyone, it’s probably time to eat, and when you hate yourself, it’s probably time to sleep”. Ibland kan det kännas lättare när jag kommer att tänka på det. Hoppas du känner dig bättre snart. Kram