Jag såg Amanda Jenssen hos Carina Bergfeldt häromdagen och insåg att jag satt där och kände mig lite provocerad. Kanske lyssnade jag inte tillräckligt noga, men min tolkning var att Amanda berättade hur hon pausat sitt yrkesliv, och mycket annat, under tio år för att finnas där för sin sjuka mamma. Nu var hon redo att komma tillbaka till musiken igen.
Amanda slog igenom i Idol 2007, blev snabbt en av Sveriges mest hyllade artister, och fortsatte med succé under flera år. 2013–2014 — när hennes karriär var på topp — förändrades dock livet drastiskt. Hennes mamma drabbades av Alzheimers sjukdom. Efter diagnosen flyttade Amanda för att finnas nära och ta hand om henne.
Mammas sjukdom förvärrades över tid — med komplikationer och även epilepsi. För Amanda innebar det ständigt beredskap. Hon säger att hennes eget välmående blev starkt kopplat till mammas dagsform: om mamman hade en dålig dag kunde hon inte släppa tankarna och stressen. 2025 gör hon nu comeback med singeln Mother’s Love Conquers All — en låt som handlar om hennes mammas sjukdom och som blev en katalysator för att kliva tillbaka i rampljuset
Det var inte Amanda som provocerade mig, utan själva glorifieringen av att gå upp så mycket i någon annans liv att man tappar bort sig själv. Som medberoende jobbar jag ständigt med just det där. Jag har både psykisk ohälsa och beroendesjukdom i min närhet och många gånger har jag slutat leva mitt eget liv för att istället bli en medpassagerare i andras destruktiva resor.
Självklart ska man stötta en sjuk anhörig, det säger sig självt. Men att överge sig själv för att helt gå in i någon annans mörker… är det verkligen hedervärt? Och är det verkligen det den sjuka personen önskar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att något skavde inom mig efter intervjun. Kanske för att jag själv så ofta bär på skuld över att aldrig räcka till, trots att jag ju vet att jag inte kan läka en annan människa. Jag kan erbjuda värme, trygghet, stöd och kärlek. Jag kan vara en varm kram, en röst i natten, en praktisk hjälp och en den som hejar på. Men jag kan inte leva livet åt någon annan. Eller? Det är komplext, och varje situation är unik.
Jag säger att jag inte dömer någon, och ändå sitter jag där och muttrar i smyg med mina egna fördomar och vilsenhet över livets utmaningar.
Här i min självsamhet i södra Fravkrike, med bara mina tankar som sällskap, lyssnar jag mycket på poddar. Så jag satte på Hundåren med Tomas Andersson Wij, där Amanda var gäst, och bestämde mig den här gången för att lyssna helhjärtat. Där landade allt helt annorlunda i mig. Samtalet gav så många fler nyanser och perspektiv.
Det slog mig hur lätt det är att bära runt på fördomar om människor som bara snuddar vid ens periferi. Om offentliga personer, ytligt bekanta, alla som säger något som råkar nudda vid ens egen erfarenhet. Jag har bestämt mig för att försöka vara mindre fördomsfull. Om något berör mig ska jag ta reda på mer. Om jag inte hinner eller orkar då ska jag släppa det utan att värdera. Vi vet så lite om vad människor bär på. Ingen av oss har egentligen rätt att döma. Jag ska bli bättre på att snälltolka. Promise!
Lyssna på avsnittet du också, vettja. Inspirerande!
Fördomar är intressanta och väldigt mänskliga. Jag delar bara en liten skärva av mitt liv här inne, ändå är jag säker på att ni som följer mig har en tydlig bild av vem ni tror att jag är. Precis så som jag själv gör med profiler jag följer.
Jag blir nyfiken – vilka fördomar har ni om mig?
Jag tänker att en fördom är ju egentligen en förutfattat mening. Och man vet ju inte om det är en fördom man har eller en ”sanning” förrän man har fått veta hur det förhåller sig. Så egentligen kan man kanske inte fråga vad folk har för fördomar för de vet ju inte om det är en fördom eller en sanning, om du förstår vad jag menar? Man kanske, vad har ni för intryck av mig? Det var en modig fråga att ställa, men jag tror att en del svar du fick kanske gjorde dig ledsen. Önskar dig en mjuk december så här i adventstider.
My impression of you – as someone who has an experience of codependency, homelessness, mental illness and addiction in her family – is that you are an incredibly resilient woman. Strong as hell, creative and determined. You’ve come so far… and you share your journey generously. I have nothing but admiration for you. Wishing you a very fine December and Festive Season.
Jag tycker det är befriande modigt och ”mot strömmen” att du som influenser ändå öppnar upp för en diskussion som denna, det är verkligen inte många som törs eller vill göra. Det finns bloggar som inte släpper fram några kommentarer som inte är gulliga, medhållande och berömmande överhuvudtaget. Där finns heller inte någon dynamik och intressanta utbyten av tankar och erfarenheter på samma sätt alls.
Gillar din blogg för just det okonventionella och levande i alla lägen.
Tusen tack – fin advent till dig.
En fördom jag har är att du är en skör känslomänniska som agerar på impulser som du sedan ångrar och försöker backa ifrån.
Jag är känslomänniska, absolut. Jag kan också vara impulsiv och inte helt genomtänkt i allt jag gör. Ser det dock som en av mina främsta egenskaper och styrkor för det kommer med en hel del positivt, det ger mig en stark kompass, magkänsla eller kalla det intuition om du vill. Tycker själv det är härligt med människor som visar sig glada, ledsna, arga osv. Man vet att man kan lita på den sortens människor och att de är äkta.
Skör vill jag nog inte hålla med om att jag är och jag ror alltid iland grejer jag sätter i rullning. Så även detta kommentarsfält. Jag vill inte backa.
Hjärta emoji och kärlek till dig Sara 🙂
Läser inte så ofta kommentarer men jag kan uppleva en mästrande ton och jag har själv funderat över förklarande svar som upplevs försvarande (i mitt privatliv) och skillnaden dem emellan.
Som person vill jag gärna förklara men det kan upplevas som försvar och det blir ibland problematiskt. Och jag tror det är så jag uppfattar dig ibland, att dina svar blir som försvar fast du kanske bara vill ge raka svar.
I botten, på inlägg osv, finns (ibland) en grundton som slår igenom och som jag har har reflekterat över men svårt att sätta fingret på men det är kanske mästrandet, att stå över andra (som lite av lyxlivet/lyxlivet) och att svaren blir mer av försvar än att förklara.
Jag tycker My Feldt har en genuint varm grundton och som slår igenom i det hon gör, skriver, säger osv. Jag önskar att jag hade den grundtonen men det har jag inte, det positiva är väl att jag insett det och reflekterar över hur jag vill vara/inte vara.
Ha det gott och hoppas kommentarerna du fått landar väl.
Ska stå lyxliret/lyxlivet 😉
Tack för din fördom om mig 🙂
Det er stor forskel på at beskrive en fordom og give kritik. Og tror vi som mennesker kommer til at kritisere fremfor fortælle om vores “opfattelse” og “ide” om, hvem du er på godt og ondt. Så det er om at holde tungen lige i munden, når du spørger om noget som modigt.
Jeg synes du som en af de få viser, at der er en del at kæmpe med i livet. Jeg har selv søgt erfaringer på din blog ift. menopause (overgangsalder som der hedder her i Danmark 🇩🇰 😅) og du har været sød til at svare. Så tak for det.
Men det er rart at du viser det. Og også fortæller om de “grimme” Følelser det kan afføde.
Men du spurgte om fordomme – jeg tror ikke, jeg har nogen. Faktisk. Jeg er ret meget you do you, I do me, generelt.
Og fordomme tror jeg ofte handler om noget der trigges inde i en selv. Fx omkring økonomi – så handler det, tror jeg, om at man lever i en “jeg mangler” energi. Eller at du ikke svarer “sødt” tror jeg handler om at man søger bekræftigelse i andre fremfor viden om x,y,z … og se – nu kom jeg til at have fordomme om nogle af de svar du har fået.
For hvad ved jeg egenligt om nogen? Ikke en skid 😅😅
Men jeg har et ønske, som er off ift. emnet; kunne du vise noget af dit tøj på en model i str. 40-42 og måske også større? Jeg ville så gerne købe noget af tøjet, men er i tvivl
Om hvordan det ser ud på min krop. Den ligger mellem 40-42 og 44 nogle gange i bukser fx.
Okay. Jeg stopper nu. Det var en blandet omgang jeg kom med. Håber ikke der bliver lost in translation fra dansk til svensk.
Tak for bloggen, og tak for at dele
Og – det med at vise modeller der er lidt større er faktisk nok en kritik, fremfor en fordom, når jeg tænker mig om og skal være helt ærlig. For jeg er en af de mange andre kvinder med hofter, lår og en lille topmave. Ikke tyk bare ikke modelstørrelse. Og vi mangler, stadig, at møde os selv i modebilledet. Og nok også i dine billeder ❤️
Men det er ikke en fordom – tror jeg ?
Håber du forstår.
Kh. Cristine
När du delar med dig av inspiration av saker/kläder du har men när man ställer en fråga om storlek eller vad de kommer ifrån så känns de som ett övertramp.
Svarar kort och känns inte trevligt, men kanske en övertolkning från min sida.
Hannah
Hej Hannah, Då är det dm på Instagram du syftar på kanske?
Jag förstår ditt perspektiv. Tack för feedback – jag ska tänka på detta och försöka att inte svara så kortfattat.
Samtidigt vill jag förklara hur jag själv ser på det, så kanske det blir tydligare varför jag ofta bara svarar med exempelvis varumärke, storlek eller färg. Det handlar helt enkelt om tid. Om jag skulle skriva längre och mer utförliga svar i DM hade jag behövt lägga flera timmar om dagen bara på det.
Jag har därför valt att prioritera kommunikationen som sker öppet, här på bloggen och i kommentarsfältet på Instagram, eftersom den kan hjälpa många samtidigt.
När någon skriver saker som:
”Vi är på väg till Varberg, lista allt vi ska göra!”
”Hur går ett husköp i Frankrike till, berätta allt!”
”Kan jag få alla färgkoder i huset?”
”Eller skicka receptet!”
…så tar det ganska mycket tid att sammanställa. Ofta googlar jag fram gamla inlägg och klistrar in länkar, men även det tar lika lång tid som det hade tagit om personen googlat själv.
Jag tror att det ibland finns en föreställning om att influencers alltid ska vara tillgängliga och kunna svara på allt, när som helst. Och även om jag förstår att det är en del av arbetet, så måste jag ändå prioritera var jag lägger mitt fokus och min energi för att det ska fungera i längden.
Hoppas du förstår hur jag tänker.
Kram, K
Man kan absolut ha olika uppfattningar och man ska såklart vara ärlig med sina synpunkter och inte jamsa med- men jag tror att det jag och några andra reagerar på, är tonen. Man kan vara vänlig i tonen trots att man står upp för sin åsikt.
Tack för feedback.
Min tanke om dig (om det nu är en fördom..) är att du gärna vill ha ett aktivt kommentarsfält och ibland agerar för det genom att dra igång ett ämne som engagerar – men sen inte riktigt klarar av att hantera dem som inte tycker likadant som du. Och att du i det läget är rätt kass på att snälltolka.
Ja, jag ska verkligen öva på att snälltolka och bli bättre på det.
Jag tycker verkligen det är intressant med kritiken jag får över att jag ger svar på tal och inte håller med mina följare då de ifrågasätter mig – Ska jag inte svara alls? Ska jag bara hålla med? Vad är det som är så fel med att säga ifrån och stå upp för sig själv undrar jag?
Klart jag vill ha ett levande kommentarsfält och det är mycket därför jag skriver om ämnen som berör och väcker känslor 🙂
Tack för ditt avtryck!
Det handlar absolut inte om att man borde hålla med och inte svara om man blir ifrågasatt. Text är ett kantigt verktyg, avsaknaden av ögonkontakt och tonfall gör att att det lätt blir missuppfattningar och svårigheter att tolka. Därav desto viktigare att inte bara ”gå på” när man tycker sig bli ifrågasatt. En onödigt hård ton gör nog att, som en del skrivit nu, man drar sig för att kommentera. Och här kommer ytterligare en fördom: Jag tror att du är lättkränkt och reagerar lite för snabbt i den stunden. Hoppas nu du inte blir alltför nedslagen av åsikterna i kommentarsfältet 😊 De flesta i kommentarsfältet känner dig inte alls personligen, utan vi har bara den bild du väljer att visa i din blogg 🤗
Det är inte vad man skriver utan hur.
Håller fullständigt med om den mästrande tonen. Sen får man ju skylla sig själv som slösar tid på att kommentera- bättre att lägga sin tid på annat.
Vet inte om jag har så mycket fördomar. Tycker att din blogg är den enda läsvärda i blogg-Sverige just nu. Mina gamla favoriter har blivit tråkiga och utan resonemang. Här finns en perfekt blandning mellan livets funderingar (med- och motgångar), framtidsdrömmar, kreativt arbete och analyser.
Jag inspireras och kan också känna en närhet till din historia då jag länge jobbat mot mäns våld mot kvinnor och lever nära personer med beroendesjukdom, kämpar själv mot medberoendet. Inte så många som tar upp de ämnena – och du gör det inte ofta, men det finns där. Det gör dig till en av oss vanliga dödliga, samtidigt som du verkar leva ett fint, priviligierat och kreativt liv (där var mina fördomar möjligen…). Jag vill ha en plattform som din, du är en förebild! Tack för det <3
Tusen tack för feedback – fint att du hänger här med mig och gillar det jag gör, Det betyder mycket!
Spännande inlägg.
Modig fråga.
Helt fördomsfri finns det väl ingen om lyckas att alltid vara.
En uppfattning (fördom) jag har av dig är att du har en stor integritet.
Det tycker jag är attraktivt.
De gånger vi snabbt har mötts är jag också alltid liiite starstruck av dig, vilket jag tror förstärker den känslan. 🤣🤣🤣🤣
Du är grym!
Kram från Carro Anderberg. 🤠
Åh – stor kram till dig carro! Hoppas vi ses snart igen.
Får ofta höra att jag har integritet och det stämmer. Jag har haft det ända sedan jag varit barn men tappade bort detta i tonåren och fick kämpa för att få tillbaka efter många tunga år.
Integritet handlar för mig om att stå upp för sina värderingar, gränser och känslor, också när det är obekvämt. Det betyder att man är sann mot sig själv, säger ja när man menar ja och nej när man menar nej.
Det är en egenskap som jag förknippar med styrka, mognad och självkännedom. En del kan bli osäkra av det och upplever istället mig som otrevlig och svår. Men ja ja, det får väl vara så då.
Stor kram och tack för avtryck
Hejsan!
Jag har inga fördomar alls om dig! Att du ens utsätter dig själv för att fråga en sådan sak. För mig betyder nämligen en sådan fråga ”vad har ni för negativa tankar om mig (som inte stämmer). Då får man vara beredd på sårande svar som triggar en att gå till försvar. Så tänker jag.
Med detta sagt så tycker jag för min del att man möter människor av olika slag här i livet. En del gillar man, en del inte. Vi dras till olika saker. Men ingen gillar kritik. Man blir arg och sårad. Synpunkter på en själv ska man, som jag tänker, nog efterfråga hos någon som man vet älskar en. Vid rätt tillfälle.
Du är Krickelin. Du har en fantastisk skaparsjäl och ett otroligt driv. Jobbiga saker man varit med kan göra en till en mer förstående medmänniska. Det kommer mer och mer för dom som kan lyssna inåt och fråga sig själv vad har livet lärt mig och hur kan det göra mig mer ödmjuk inför andra.
Dom flesta har nog fått sina törnar i livet. Vissa saker blir till ärr där man instinktivt känner obehag och ilska och blir arg och ledsen om någon råkar trycka på just den punkten. Man kan bli medveten om det, känna igen det, men känslan man får blir man nog inte av med.
Hoppas att jag INTE besvarat din fråga! 😉 Lev väl och ta hand om dig, bästa Krickelin!
❤️
Du har verkligen rätt – det var dessutom ett illa valt tillfälle att efterfråga fördomar om mig själv när jag är iväg ensam i flera dagar. Kanske inte så bra att få höra hur dålig människa man är från massa främmande människor då. hahaha!
Jag tänkte helt ärligt inte på att jag skulle få så mycket kritik då jag efterfrågade fördomar. Men det är klart att man får – vad korkad jag var som naivt trodde det skulle vara kul. Å ena sidan är det bra att få höra dessa saker så jag också kan bemöta det, förklara och reda ut eventuella missförstånd.
Det är det som är så spännande med möten tycker jag, Både digitalt och i verkliga livet, att vi är så olika och klickar med olika individer. Det får en att växa och utvecklas, även de möten som inte är så behagliga. Stor kram och tack för ditt avtryck.
Vad modig du är som vågar ställa denna fråga.
Min fördom är att du och din man har det väldigt gott ställt ekonomiskt, och tjänar mycket pengar. Det baserar jag på det du köper och äger. Det låter så avundsjukt när jag skriver detta, men det är inte så jag känner. Jag är för eget företagande, och tycker det är roligt att det går bra för människor. Det är nog mer förundran jag känner. Ibland tänker jag att du kanske är lite fisförnäm, men jag ser också ett brinnande engagemang för utsatta, och jag kan absolut se dig arbete ideellt, eller stå i ett soppkök. Jag tror att du skänker pengar till olika organisationer.
Jag tänker att du vill mycket i livet, och att du kan ha orealistiska krav på dig själv, till den grad att du dukar under, och nästan blir apatisk istället. Men sen när du varit på botten ett tag, så tar du dig sakta men säkert upp igen.
Jag tror att det är roligt att vara din vän. Att det är ständigt nya upptåg, och att man får skratta mycket tillsammans med dig.
Ja, dina fördomar är korrekta i mångt och mycket. Tack för ditt avtryck!. stor kram K
Jag har egentligen bara en fördom om dig och det är att du inte gillar att bli emotsagd. Du ber om synpunkter men reagerar ibland väldigt starkt på synpunkter i kommentarsfältet som avviker från dina egna. Lite obehagligt faktiskt.
I övrigt är du en sann inspiration när det gäller det vackra och sköna i livet och det tycker jag är saker som vi alla borde bli ännu bättre på att bejaka.
Tack för din feedback, tråkigt att du upplever det så. Jag försöker alltid vara tydlig och rak i min kommunikation, även om jag vet att det inte alltid uppskattas att man säger ifrån eller uttrycker att man inte håller med. Ibland verkar det som om det är viktigare att vara tyst och omtyckt.
Själv tycker jag att det är uppfriskande med en dialog där olika åsikter kan mötas. Om jag ibland reagerar starkt kan det kanske vara för att det behövs.
& Vem gillar egentligen att bli emotsagd? Gör du?
Jag tänker också att bara för att jag ber om synpunkter behöver jag ju inte hålla med alla som lämnar dem, det vore ju lite konstigt.
Tack igen för din ärlighet och för att du lämnar avtryck.
Detta är den fördom jag också har. Jag upplever att du ofta är vass i tonen när du besvarar kommentarer. Lite svartvit, som att du har rätt och den som kommenterar har fel.
Med det sagt, kanske det bara är jag som gör min egen tolkning bakom skärmen som inte alls stämmer in med din sinnesstämning och mening i det du skriver.
Tack för feedback, Amanda. Den fördomen stämmer nog till viss del.
Jag kan vara lite vass när jag tycker att det behövs och säger ifrån när jag inte håller med. Om det upplevs som obehagligt av andra kan jag nog inte ta ansvar för.
Jag är en glad och trevlig person och absolut inte konfliktsökande. Men när jag inte håller med är jag ärlig och det kan kännas ovant eller/och otrevligt för vissa.
Ha en fin dag!
Kram K
Detta håller jag med om. Vågar inte kommentera för jag vet ej hur du kommer tolka det och sen reagera. Detta skapar i mitt tycke en väldig skrev bild av dig och dina följare.
Tråkigt att höra Elisabet – vad är det för avtryck då vill lämna som du tror gör mig upprörd?
Intressant att läsa alla kommentarer! Och att du vågar fråga om det, du är modig men det kanske man måste vara med en stor blogg. Ibland när jag läser kommentarer på typ Sandra Beijers blogg så tänker jag att jag skulle aldrig orka. Tycker om att följa din blogg och läsa dina tankar. Kände inte att jag hade någon fördom så utan tycker att du är mer personlig (utan att bli privat) än andra storbloggare vilket uppskattas!
Tusen tack!! ha en bra dag,
Åh fördomar är ju hemska på ett sätt. Vill helst inte säga dem högt då det känns elakt. Men jaja, en fördom som ofta gnager när jag läser bloggen är att dyra produkter har högre status än billiga. Att om exakt samma vara som finns på tex Astellier de Velatte skulle finnas på Hemtex så skulle den inte vara intressant längre.
Det hade ju varit toppen om Hemtex tog in Astier Villattes produkter men det går ju inte för de är handgjorda och helt unika i sitt slag, säljs småskaligt och finns bara i få utvalda butiker.
Det är väl kanske det som gör att man är beredd att lägga en extra peng på den sortens vara. Dyra produkter kommer ofta med en stark historia: hantverk, tradition, design och värderingar från varumärket.
Men det sagt –
Jag fattar precis vad du menar. En tekopp från Svenskt Tenn värderas med högre status än en liknande köpt på ICA , det gör det för de flesta människor tänker jag. Så funkar det med varumärken. Det är väl bara frågan om man är villig att betala för det och har man ekonomin för att handla i förstnämnda butik så kanske man gör det.
Jag handlar gärna vintage och på loppis också så jag tror egentligen inte att det är den dyra prislappen i sig som gör att jag går till kassan. 🙂
Jag vet inte om jag skulle kalla det ’fördom’ men kanske är det. Det jag tänker om dig är ingenting jag alls vet. Vi känner inte varandra. Mina tankar är enbart baserad på bilder och texter i sociala medier.
Jag tror att du kämpar emellan att vara driven och säker på ’din’ sak till att tvivla på din förmåga och att det du gör duger. Jag tror att det ibland är tvära kast däremellan. Jag tänker att du förmår uppskatta det vackra i livet runtomkring dig men att det kan göra dig melankolisk. Jag tänker att du pendlar emellan att tycka om att vara publik och i andras blickfång till att hata just detsamma….Jag tror att du är känslig för dina följares ’blick’ och låter den påverka dig mer än du eg vill. Du vet att allt är baserat på ytliga relationer (hur skulle det kunna vara annorlunda?) men ändå påverkas du mer än du vill. Jag tror att du är rustad med ett stort mod och att du vill sätta saker i rörelse, inklusive dig själv…
Det stämmer på pricken – alla dina fördomar är korrekta. Jag jobbar hela tiden med att inte låta följares blick påverka mig negativt och det är ett pågående och medvetet arbete från min sida. tack för ditt avtryck Katarina.
❣️
Min fördom om dig är att du aldrig skulle jobba ideellt eller med välgörenhet. Visst har du lyft organisationer som ligger dig nära, som kvinnojourer, medberoende och psykisk ohälsa.
Men tror inte du skulle stå på den ”skitiga sidan” i ett soppkök för hemlösa, ge upp din julafton för att sitta hos ensamma på äldreboende eller ta in ett barn i familjen som kontaktfamilj.
Jag vet inte varför jag avkräver dig det, alla får ju leva sina liv som de vill.
Ibland önskar jag bara ett större samhällsengagemang av influencers. En minsta lilla gnutta förståelse för att exempelvis 500 kr är en lyx för en ensamstående mamma.
Men kanske får jag ta tag i detta genom att själv bli en sådan influencer, som lyfter samhällets olycksbarn.
Haha, det vore ju kul läsning…
Väl mött och tack för din bjussighet till diskussion.
S.
Jag förstår din frustration över att influencers ibland inte visar det samhällsengagemang som många tycker att de borde ha med tanke på deras stora plattformar.
Men just den här fördomen stämmer inte in på mig. Det känns nästan märkligt att behöva förklara, men självklart har jag full förståelse för att 500 kronor kan vara avgörande för en ensamstående mamma. Jag har själv varit i den situationen.
Jag har dessutom både arbetat ideellt och varit volontär tidigare, och under flera år arrangerat olika initiativ med fokus på gemenskap, sprida kunskap kring stigmatiserade ämnen och bidra till samhällsengagemang. Just nu gör jag inte det aktivt, men planen finns i framtiden att, precis som min svärmor gör nu som pensionär, tillbringa tid med äldre som är ensamma. Jag skulle inte heller ha något emot att stå i ett soppkök på julafton. 🙂
Berätta gärna vilka organisationer du själv engagerar dig i – tipsa gärna här. Det kan inspirera både mig och andra att ta kontakt och bidra.
Önskar dig en fin dag
Först – hedervärt att reflektera över detta! Nog vad som saknas i samhället idag? Att var o en gnm självinsikt och att ta ansvar för sitt hade lett fram till ett vänligare klimat där man inte sätter sig själv i centrum.
Fördom om att du, som du själv säger, blir provocerad när ngn inte tänker och agerar som du. Den fördomen kommer ur en del av svaren du gett på läsares kommentarer.
Fördom om att du är naiv när detkommer till att se att ungdomar idag (men också i alla tider såklart) kämpar väldigt, mycket utifrån sociala medier, med sina självbilder i strävan efter att få ett perfekt (och moderiktigt) yttre för att passa in/bli accepterad i rådande norm. Att yngre influerare har en stor makt i denna fråga. (Vi har haft lite av detta ämne i dialog i någon spalt här, och – just det; då kände jag att jag inte skulle svara tillbaka för det skulle nog gjort dig ilsken😀)
Jag är också en som avfärdar en person som behandlat mig illa och avfärdandet verkar hålla i sig livet ut, men jag vill inte reagera så längre och jobbar med det. Det finns ju så många anledningar och gamla mönster som gör att folk beter sig illa. Om någon visar sig ha ändrat sitt beteende och dessutom vill be om ursäkt vill jag kunna godta det. Svårt, men under behandling. Ändå är detta, tycker jag, en sak att jobba med på samhällelig nivå. Ansvarstagande och att be om ursäkt när något blivit fel. Maktutövare inte minst.
Spännande fördom! Påminn mig gärna om vilket inlägg och i vilket kommentarsfält detta var, där jag verkade “ilsken” och inte var överens om sociala mediers påverkan på andra.
Jag brukar bemöta kommentarer precis som de kommer här på bloggen.
Jag skulle inte säga att jag avfärdar människor som gjort mig illa, jag går helt enkelt vidare. Om de vill be om ursäkt är det såklart fint, men jag har redan förlåtit dem för min egen skull. Jag har varken energi eller tid att vara bitter över vad andra har orsakat mig.
Det betyder däremot inte att jag vill ha fortsatt kontakt med dem. Kanske är det ändå en form av att avfärda… men det känns mer som att ta hand om mig själv. Tack för ditt avtryck, kram K
Så fint tänkt, jag tror att det finaste man kan fe en annan människa är att försöka sätta sig in i dens situation en stund.
Att försöka se och lyssna in andras perspektiv är något, inklusive mig själv, borde göra oftare.
Min fördom om dig att du är ett av Elsa Billgrens största fan, också att om du är arg vill man nog inte gärna vara i närheten….
kul! Jag älskar Elsa Billgren! Läser bloggen sporadiskt men tycker alltid hon är proffsig, relevant och skapar så mycket fint. Bra spaning.
Var tvungen att fundera på vad jag blir arg över och när jag var det senast – det händer väldigt sällan. Visst har jag åsikter när det kommer till situationer som inte blir som det bör. Men brukar mest resonera och prata vid dessa tillfällen. Vi lever med adhd hemma hos oss och ilska har aldrig lönat sig utan vi försöker lösa alla konflikter med lågaffektivt. Men visst har jag totalt tappat det ett par gånger i mitt liv och blivit rejält arg.
Vill man vara i närheten av någon som blir arg…? hahaha!
Min fordom om deg er at du er veldig lik meg. 🙂 Det er jo ikke sikkert at det stemmer, men etter å ha lest bloggen din lenge så tror jeg det. Så tror jeg at du er en fantastisk fin person å snakke med. ❤️
Roligt att höra! Hoppas vi ses någon gång.
Intressant inlägg. Jag vill egentligen inte skriva om hur jag uppfattar dig då det är dömande och helt taget ur det blå eftersom jag inte känner dig. Men jag gissar att du är en extremt driven person och egenkär. Med egenkär menar jag att du prioriterar dig framför andra. Du skriver öppet här att du menar att man inte ska ge upp sig själv för någon annan. Jag menar tvärtom, behövs man så vill man finnas där. Inget är fel egentligen, bara olika ♥️
intressant!
Jag skulle inte vilja säga att jag prioriterar mig själv framför andra när det kommer till mina barn och min man.
Men kanske inför andra.
Jag är driven men ”egenkär” betyder inte bara att man har bra självkänsla, utan mer att vara självcentrerad & självförhärligande. Jag vill inte hålla med om det och det tror jag inte mina närmsta håller med om det heller. Jag är principfast och omtänksam i samma förpackning.
Jag har ägnat många år med att ge upp mig själv för andra – jag är snart 47 år och jag vill faktiskt inte leva så längre. Jag finns där när och ställer upp när det är svårt – men jag kastar mig inte in i andras trauman nu förtiden.
Jag uppfattar dig inte alls som egenkär. Att kämpa med medberoende och tvingas sätta gränser för att rädda sig själv är inte att vara egoistisk. För mig är det stor skillnad mellan att ha beroendesjukdom eller demens (även vara väldigt gammal). Jag har båda i storfamiljen. En person med beroendesjukdom kan ofta få behandling och stöd, och möjlighet att tacka nej till båda eller endera. Även om det inte är en lätt och rak väg. En dement eller väldigt gammal person har inga val och är helt beroende av omgivningen. Det finns inte heller behandling som gör någon större skillnad i de senare stadierna. Så för mig är det självklart att tänka olika i de här lägena. Kanske är det min fördom.
Det förstår jag – dessa sjukdomar är inte på något sätt likadana. Men i båda fallen finns stöd och vård att få från samhället, och som anhörig kan man lätt hamna i medberoende, oavsett om det handlar om fysisk eller psykisk sjukdom.
tack för ditt avtryck
Det här är väl ingen riktig fördom men jag tänker att det är så viktigt för dig att göra ett riktigt bra inlägg om halvmaran att den ambitionen går före vår otåliga önskan att få veta hur det var 😄
hahaha!! Så kul och vilken kul fördom! & Vilken bra påminnelse om att jag ska skriva om loppet! Kommer imorgon då – lovar!
Hade annars tänkt skriva om julen och dess måsten men får eventuelt bli två inlägg imorgon då. kram från mig
Ah! Vilket SVÅRT men intressant inlägg. Svårt att skriva utan att såra, men också intressant för att det finns lärdomar i det…
Mina fördomar om dig utan att faktiskt ”känn-känna” dig är;
Att du kan vara oförsonlig. Med det menar jag (återigen jag tror) att om man sårat dig är man ute i kylan för gott.
Jag tror du är stolt. (För stolt för att be om hjälp, -hellre i kaklet, ”kan själv” nästan, typ)
Jag tror att du har lätt ”att lämna och gå vidare”
Jag tror att du har en mindre krets av riktigt nära vänner och en stor krets av människor du ”känner”
Ps; tack för att du är öppen, detta ämne är lite som att glänta på Pandoras ask. Med det sagt så gillar jag ju att hänga här och på insta med dig♥️
Men så intressant – du har läst mig så bra!
Allt är helt sant! Har man sårat mig och visat att man ej är att lita på så är är man ute – jag bara går vidare och hejdå! Ingen big deal, men de har aldrig någonsin mitt förtroende igen. Jag blir kall.
Min man säger det ibland – att om vi skiljer oss kommer det bli jobbigast för honom för jag kommer bara stänga av och gå vidare. Tror det är en ”förmåga” jag övat upp under många destruktiva år med människor som gjort mig illa. Jag lägger noll energi på människor som gör mig orätt – jag går bara därifrån och vill aldrig mer ha med dem att göra.
jag känner så många. Men har väldigt få nära vänner.
Sitter på bussen och läser blogg med kommentarer.
O herre så modigt att öppna upp för detta spektakel. Fördomar jag har om dig är att du varje dag jobbar med att bli en bättre version av dig själv. Ibland lyckats det bättre än andra dagar.
Jag log för mig själv när jag läste om att din man säger att det blir jobbigast för honom om ni skiljer er. Det är jag övertygad om att min man också skulle säga hos oss.
Jag går vidare precis som du säger och det har såklart en betydelse att jag också levt i ett destruktivt förhållande. En överlevnad instinkt som sitter hårt. Kanske den samma som gör att jag räknar stolar på flygplan till närmaste utgång för att snabbt kunna ta mig ut vid en katastrof.
Tack för alla insikter du delar med dig!
Tack själv Petra – tack för ditt avtryck! stor kram
Jag vet inte om detta kan kallas för fördomar; mer kanske reflektioner kring, och förutfattade meningar om, det du uttrycker i dina texter och bilder.
Du är snabbare än blixten. Har ett dygn bestående av minst 29 timmar! Är superkreativ. Gör andra människor stundtals (som jag) utmattade när vi läser din blogg.
Är ibland inte så inkännande när det gäller andra människors tempo och ork. ”Vafan, lite måste man väl kämpa…”
Hur som helst. Tur vi alla är olika.
Följer din estetik med nöje!
tack för avtryck –
Ja, det stämmer. Jag är inte så inkännande i andras tempo och tycker det går riktigt långsamt för många stundtals och det kan bli frustrerande – jag jobbar med detta och är fullt medveten om att vi är olika och att allt är precis som det ska vara. Vi är olika och det är ok. 🙂
Kul att du hänger här med mig.
Förmodligen hade hon ett sätt att överleva och orka, och vem har sagt att det var ”ett mörker”. Man måste ingenting och ingen ”glorifierade” något under intervjun heller- men Amanda ville ju och förmodligen hade de en magisk relation och jag tyckte det var väldigt fint att höra hennes berättelse.
Mycket kan man bli provocerad av i dagens samhälle men av en berättelse om kärlek till sin mamma- nej.
Läste du klart mitt inlägg och min reflektion kring vad jag blev provocerad över och varför? Förmodligen inte 🙂
Jag lyssnade halvdant och la också in egna perspektiv i tolkningen – därefter tog jag del av berättelsen i ett annat format och den landade också i mig precis som den säkert gjorde i dig från tv-rutan. Det var vackert, sårbart, kärleksfullt och fint när man läste in alla perspektiv. Alla gör sin egna resa och tar sina egna val. Tror du missade budskapet i blogginlägget.
Men helt klart blir du själv provocerad av min text. Intressant.
Jag har inte sett intervjun men jag blir själv provocerad av att läsa om människor som går upp i att ta hand om sina åldriga föräldrar och beskriver det som djupt meningsfullt. Jag säger inte att de har/gör fel men det provocerar mig ordentligt. De sista åren av min fars liv slet rejält på mig mentalt med få stunder av känsla av djup och mening och jag gjorde vad jag kunde för att säkra utrymme för mig själv eftersom jag hade sett min mor tappa sin egen livsglädje och aldrig återfå den när hon var i motsvarande situation med mina morföräldrar.
Paradoxalt nog blir jag alltså liksom motsatsen till provocerad av att läsa din text om detta!
Jag har nog inget svar på din fråga…
Det är verkligen ett ämne som berör och man lägger helt klart egna värderingar och erfarenheter i det – jag har kämpat så otroligt mycket med anhöriga och gett upp så mycket av mig själv. Det är inte kärlek enligt mig – det är utplåning av ens egna jag till slut. Allt är verkligen individuellt och man ska vara försiktig med att döma andras val och prioriteringar.
Man kan bara se till sig själv och inte tappa sin egen livsglädje på vägen då man stöttar anhöriga. Medberoende är ett lurigt beteendemönster som får en helt ur balans.
När jag började läsa inlägget hade jag en förhoppning om att det var just detta du skulle resonera om. Framförallt för att jag tror att du skulle ha många kloka infallsvinklar.
Jag bor själv utomlands och är ensambarn. Mitt jobb här är riktigt bra framförallt för att det innebär att jag aldrig kommer att behöva oroa mig för pengar trots tilltagen livsstil, inte ens när jag går i pension samt att det möjliggör balans mellan arbete och fritid. Med min bakgrund kan jag inte få ett likande jobb någon annanstans. Trots det har jag ett par kollegor som valt att ge upp detta för att flytta tillbaka till Sverige och vara nära en sjuk förälder. Hur skulle jag själv göra? Jag vet inte…
Min fördom om dig är att du kommunicerar med folk, som här genom bloggen, för att du i slutändan endast är intresserad av att tjäna pengar på dem.
Intressant fördom – du har rätt i att jag arbetar som influencer och därmed är beroende ekonomiskt av att följare tycker jag är relevant och intressant. Mina inkomster kommer via kunder som bokar samarbeten med mig och från försäljning av mina egna produkter.
Jag tycker det är ett spännande perspektiv – för de flesta går ju till jobbet och får förhoppningsvis en lön för det de gör. Så även jag 🙂
Det betyder ju inte att författaren skriver sina böcker med arvodet i åtanke bara… eller att läkaren undersöker sina patienter för att hen vet att de betalar för det… eller som kocken som lagar maten du får serverat på restaurang, hen brinner förmodligen för uppgiften och älskar att skapa nya rätter och överraska med nya uppläggningar och smaksensationer utan att tänka på lönen. Även fast de är beroende av att ha löneutbetalningen för att kunna fortsätta.
Det är nog en vanlig fördom när det kommer till influencers – att man har en fördom om att de i slutet av dagen endast vill sälja på en någonting. Få en att klicka viadre och köpa för att tjäna pengar. jag kan intyga att alla som har varit med länge och som brinner för arbetet inte har detta som dribkraft – de har jobbat obetalt under många år innan de har kunnat tjäna pengar.
Synd att denan fördom finns tycker jag som började bloggen med ett brinnande intresse för kommunikation och att berättandet. Nu är det mitt betalda jobb men passionen är densamma som tidigare. 🙂
Men med det sagt så jag har full förståelse för att denna fördom finns.
Haha… jag förstår verkligen det motsägelsefulla i att först ge en brasklapp i när det kommer till att vara fördomsfull och dömande för att sedan be om era fördomar om mig. Klart ingen vågar skriva det då…
Men skriv om era egna erfarenheter kring fördomar istället då så blir vi lite klokare ihop.
🙂 / kristin
Tänker att en fördom inte måste vara något negativt, det är ju ändå ett sätt för hjärnan att förenkla sina intryck genom att ”packa ihop” liknande erfarenheter med varandra för att spara energi. Och SJÄLVKLART har nästan alla som läser din blogg fördomar om dig, eftersom du (såklart) inte kan visa alla sidor av dig själv här. Tänker det samma gäller alla som bloggar, inklusive mig själv.
Jag har en fördom att du inte skrattar så mycket, nog mest baserat på att du ofta är allvarlig på dina bilder.
Jag har en fördom att du tröttnar på saker snabbt och gärna hoppar mellan olika projekt.
Jag har en fördom att du tar på dig för mycket saker för att det är svårt att tacka nej – och för att du nog VILL göra alla saker du tackar ja på.
Det är nog mina fördomar om dig, baserat på vad jag läser här 🙂
Ah – så kul att höra dina fördomar om mig!
Nästan alla stämmer!
-Jag tröttnar snabbt på saker, helt sant! Men har jag tagit på mig ett åtagande så rider jag alltid ut detta på något sätt ändå.
-Jag har alltid tagit på mig för mycket – dels för att jag vill utvecklas, gillar utmaningar och vill framåt men också för jag har svårt att greppa hur omfattande saker och timng är. jag tror ofta jag fixar saker lätt och enkelt och så slutar det med att det är mer tidskrävande än vad jag estimerat. Det gör mig helt matt och trött på mig själv.
-Men däremot skrattar jag jättemycket och är en väldigt positiv person. Det är mitt tandkött och komplex för mina tänder som gör mig till en allvarlig och ”mystisk” influencer…hahahaha! Är förresten så trött på att vi kvinnor alltid ska le och vara glada hela tiden på bild så det är kanske en dos av det också.
Kram till dig
Glömde skriva en viktig sak – fördomar kommer vi ju alltid ha, det kommer med att vara människa, men det är stor skillnad på att ha en fördom och vara medveten om att det ÄR en fördom och därför inte agera på den – och att ta sin fördom för sanning.