Vandra i Norge – Gaustablikk

Jag älskar att vandra. Hemma i  Halland, i Frankrikes berg , i de svenska fjällen eller i vårt grannland Norge. En sommar tog vi oss till Gaustablikk.
Det var min man och jag som packade in oss i bilen tillsammans med en madrass och triangakök. Så mysigt!

Gaustatoppen sträcker sig 1 883 meter över havet och är därmed Telemarks högsta berg.
Vandringen till toppen är 4,3 kilometer lång och tar ungefär 2,5 timme i vardera riktning från parkeringen i Stavsro. Vid klart väder kan du se upp till en sjättedel av Norges fastland härifrån. Med Gaustabanen tar du dig till toppen på bara 15 minuter från Stavsro och den lättaste vandringen till Gaustatoppen börjar vid parkeringen i Stavsro. Om du går i lagom takt  så tar alltså  turen ungefär två och en halv timme upp och runt två timmar ner. Det är ganska stenigt mot slutet så här bör man ha ordentliga vandringskängor.

Vi valde att vandra upp på andra sidan berget – både för att vi förstod att det var en vackrare upplevelse, en större utmaning och för att där vandrar inte lika mycket turister. Vi tog bilen genom dimmiga små bergsstigar, bland kossor med stora bjällror om nacken och granskog.

Vi hamnade uppe i bergen bland fjällbäckar, getter, små hyttor och fantastisk natur. Platsen heter Selstali Seter och ligger uppe vid Trollsjön.
I en hytte serverades römmegröt och vi beställde den med en lokal öl, saft och tunt bröd. Väldigt speciellt men älskar att smaka på de specialiteter som serveras på de platser man besöker.
Rømmegrøt är en norsk specialitet. Det är en vetemjölsgröt, som kokas med rømme (norsk gräddfil) tills fettet frånskiljs som smält smör, som simmar ovanpå. Gröten kan ätas med kanel, sylt av röda vinbär och socker. Vi tog socker och kanel på vår.

Men annars hade vi ju med oss eget kök och lagade både pannkakor, grytor och kokade kaffe.

Det är så gott att fixa middag utomhus ju!

Man kan se sig om och kika efter vad naturen bjuder på också. Denna gång var det blåbär.

Vi sov två nätter i bagaget på bilen. Vi bara fällde baksätet och bäddade med madrass och våra vanliga sänglakan. Mysigt!

Vid niotiden plockade vi bort efter frukost, drog på vandringskängor och begav oss. Det blev gröt med nyplockade blåbär och banan denna morgon.

Vi kom alltså från Gausdalen. En biltur på 900 höjdmeter där vi slog läger och sedan vandrade vi 1000 höjdmeter upp mot toppen. Det tog oss tio timmar och jag var otroligt mör i rumpan efter den tuffa terrängen den sista biten upp mot toppen. Jag tänker ofta att det gäller att anstränga sig lite extra och göra bra research för att uppleva extraordinära saker och platser i livet – så man inte hamnar i strömmar av turister som faktiskt drar ner betyget på upplevelsen. Det tycker i alla fall jag – får panik av stora turistmassor.
Vi mötte bara två par på hela vår vandring men när vi började nå toppen så slogs vår vandringsled ihop med den som kom från öster – oj oj oj, det var ett lämmeltåg av människor så på toppen  var det rätt smockat med folk faktiskt. Så kan det vara – men vandringen upp var helt otrolig så det gjorde inget. Vi hade med oss makrill i tomatsås, kokta ägg, en sallad på råris, kaffe på termos, kexchoklad och vattenflaskor som vi fyllde i fjällbäckarna.

På toppen fanns ett fik där de serverades våfflor och kaffe så vi stannande och njöt av utsikten samt fyllde våra magar innan vi började den långa vandringen ner igen.

Jag tog två kallbad i fjällsjön, åt chips och drack en öl för att fira att jag klarade den ganska utmanande vandringen. Rekommenderar att inte ta med hund eller barn och vara i god fysik om ni vill ta er an detta äventyr – en otrolig upplevelse. Om du följer mig på Instagram så kan ni kika i höjdpunkter – där finns en höjdpunkt som heter ”vandra i Norge” och där finns filmer, rutt och kartor.

Just nu befinner jag mig i Frankrike och min man försöker övertala oss andra att klättra Via ferrata här i närheten.
Via ferrata är en klättrings-/vandringsled i brant terräng vars framkomlighet och säkerhet förbättrats genom att en vajer bultats fast i berget. Man behöver klätterutrustning för att ta sig fram på den här och tydligen är den väldigt utmanande. Det är okej för mig men jag pallar inte att vara orolig för mina ungar – så jobbigt om något skulle gå fel och de faller. Fy satan. Kommer aldrig uppmuntra dem till bungy jump, fallskärmshopp eller skidåkning på farliga platser. Vill inte vara hönsmamma men blir så jäkla nojig ändå. Vill naturligvis att de ska uppleva häftiga saker i livet. Vi får väl se hur det blir. Återkommer såklart med en rapport om vi tar oss an utmaningen.