Jag sitter på min terass i morgonsolen och har precis försiktigt ätit upp min smoothiebowl. Har legat till sängs ett dygn efter att lillebror insjuknade i magsjuka på påskdagen. Igår fick jag något liknande och jag antar att denna påskpresent kommer vandra runt bland oss fram tills det är lagom att åka hem. Suck.
Nej, nu ska vi inte vara deppiga för det. Allt är verkligen jättebra och några baciller i magen sveper förbi ganska fort. Eller?
Min franska granne har rökpaus i morgonrock på sin terass och pratar livligt i telefon. Hon överröstar nästan de skönsjungande fåglarna i cypressen. Jag vill ha en kaffe?
Vågar jag brygga mig en kopp efter det här dygnet?

Dagen kommer vara fantastisk. De väntas över tjugo grader med strålande sol och jag vill gå långt bland vinfälten. Eller så långt jag orkar. Helst vill jag springa men vi kanske inte ska utmana ödet med både kaffe och löptur…

Jag har tänkt på det där med att vara öppen och sårbar på nätet samtidigt som man driver sin agenda och varumärke. När man kapitaliserar på sina följare – för det är ju det man faktiskt gör även om man inte säljer reklam i sin kanal så kanske man säljer sina egna produkter eller tjänster. Alla som är aktiva på nätet har en agenda om att visa upp sig, få bekräftelse eller bygga varumärke. Annars kan man ju skriva i sin egen dator och spara i mappar för ingen att se, inte sant? Man vill dela. Förhoppningvis inte bara sälja. Man vill dela inspiration, kunskap, perspektiv och annat som får både en själv och andra att utvecklas. Det är en fantastisk plats av relationer, perspektiv och reflektioner.
Jag har varit bloggare i sexton år nu och vet mycket väl att trauma, tårar och sjukdom säljer – det lockar följare som bin runt en sockerbit. Det har jag själv fått erfara många gånger då jag delat med mig av mina erfarenheter kring våld i nära relationer, NPF, missbruk och andra stigmatiserande ämnen. Jag har delat detta då jag vet att jag har en stor plattform och en möjlighet att påverka många människor, bredda kunskap kring dessa ämnen och ge perspektiv. Ångrar inget jag delat online men allt kommer med ett pris. Lika mycket sympatier, igenkänning, tacksamhet och förståelse som kommer min väg – lika delar dömande, egentolkningar, åsikter och eventuell skadeglädje korsar den. Det i sin tur blir ju väldigt sårbart du du kommunicerar med flera tusen människor.

Jag är mer och mer försiktig med vad jag delar. Dels för att jag inte orkar – det tar oerhört mycket energi att dela det jobbiga man går igenom och sedan se det landa i knät på främlingar. Alla åsikter och oombedda råd kan vara dränerande. Likaväl som det kan vara fint när någon kommer fram till en och berättar att de gått igenom något liknande och att min historia hjälpt dem gå vidare. Det är dubbelt det där. Man vet inte vad man får tillbaka och man har ingen kontroll då man tryckt på publicera.
Dessutom vill jag varken vara ansiktet utåt för “offer för våld mot kvinnor”, NPF- mamma” eller “medberoende”.
Jag vill skapa vackert runt mig och inspirera till ett härligt liv med god mat, spännande upplevelser och tilltalande miljöer. Och så vill jag skapa fantastiska linnekläder till människor med mitt K. LAGERQVIST. Så känns det just nu i alla fall. Det betyder ju inte att allt är helt ljuvligt bakom skärmen hela tiden såklart. Jag har mina problem precis som ni har era.

Underbaraclara skrev ett inlägg om detta häromdagen.

“Det enklaste man kan göra för att bli älskad som influencer det är att dela med sig av sitt elände. Folk älskar elände! Är det inte stökiga diskbänkar så är det kärlekssorg, utmattning, depression eller ätstörningar. Tvärtom vad folk tror – att sociala medier kräver att man är perfekt och tillrättalagd – så älskar faktiskt läsarna det andra mer.
Det är så skevt när influencers ska hetsas att visa upp sitt mest sårbara – bara för att hjälpa andra att må bättre kring sitt mest sårbara. Detta delande av sitt innersta kan nämligen bli väldigt destruktivt.” Läs hela inlägget här. 

Vad tycker ni?
Jag förstår att det är viktigt att vi som jobbar med digitala kanaler visar upp fler sidor än bara det positiva och var och en får sätta sin egen gräns i hur generös man ska vara.
Idag delade jag på Instagram att jag ibland känner mig korkad för att jag hoppade av skolan efter nian – att jag känner skam över det i vissa situationer och att jag alltid tycker det är jobbigt när läxor ska göras hemma hos oss. Men att jag får påminna mig själv om att jag skickar med barnen andra värden i livet som också är viktiga.
Oj, oj, oj, så mycket reaktioner i dm. Ja, sårbarhet väcker sannerligen engagemang och man får ju göra vad man vill med det som kreatör.

Dagarna fortsätter här nere med lugna morgnar och små utflykter. Mellankillen har byggt en trappa och röjt i trädgården. Min man har pratat med elektriker och fixat belysning ute. Min lille har investerat i en ny doft till sin parfymgarderob. Jag har bränt mig i solen på höger axel och hälsat på en get.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Sårbar på nätet

  1. Jag gillar att du är öppen och mänsklig. Fortsätt som hittills om du orkar för att jag åtminstone uppskattar det väldigt mycket.

  2. Jag tänker att det kanske kommer tillbaka till det där privata vs personliga eller kanske privata vs allmängiltiga?

    Vi har i många år sett på världen som om den inte har skav, att den bara är vacker och enkel och jag tänker att det har satt oss i problemen vi har nu. Tycker det är fantastiskt att du lyfter allt från medberoende till våld mot kvinnor. Att du har en röst och använder din plattform! Allt är ju politiskt varesig man vill eller ej. Så heja.

    För att hänvisa till underbara Clara igen så håller jag med henne även o detta inlägg

    https://underbaraclaras.se/2024/03/08/en-kvinnodag-for-kvinnor-som-kranger-skit/

  3. Tacksamt att få ta del av båda sidor, det är ju livet. Blir liksom inget djup annars eller?
    Jag tröttnar när det bara är fint och yta, samtidigt som det aldrig skulle falla mig in att ställa frågor när jobbiga saker delas..
    Men ska erkänna att det väcker något i mig, en nyfikenhet kring andras olycka som jag nästan känner skam över, varför är det så?
    Vill tillägga att jag ser mig själv som en empatisk människa som känner mycket med andra båda i med och motgång.
    PS min pappa slutade skolan efter åttan och är idag 70 år, har drivit eget i hela sitt liv med stor framgång . Han är en stor förebild för mig och mina syskon.

  4. Det första som dyker upp, som svar på din fråga, är att jag gärna gynnar dig och din firma genom att handla av dig eftersom jag respekterar dig som människa. Den människan som du visar här.
    Ditt skrivande och dina ordval tilltalar mig, offerkoftan är utom synhåll då du delar det som varken är rosenrött eller lustfyllt. Allt du delar har gett mig en samlad bild av dig – och allt vill jag läsa om.
    Varför människor/läsare väljer att vara taktlösa, dömande, (läs kork..e)? Du skriver att den skaran är lika stor (lika delar). Det gör mig ledsen att höra, och faktiskt som om jag dessutom skäms över de i den gruppen – men! var och en får ta ansvar för sitt eget avtryck som görs den stund vi har här på klotet.

    1. Hej,
      Ser att jag formulerat mig klumpigt – den delen är inte lika, inte vad jag faktiskt vet egentligen i alla fall. Det negativa som kommer min väg är marginell om man ställer det bredvid det positiva. Men känslan hos mig blir att jag är beredd och räknar med att minst hälften är dömande och kommer med egna tolkningar.

      Vet inte varför det är så – kanske är ett skydd mot mig själv att hålla upp garden och vara beredd för det gör inte lika ont när gliringar kommer min väg då.

  5. Jag tror det bottnar i dåtidens skvallerpress. Man läste hänt i veckan och gottade sig i kändisars elände. Nu har samma fokus lagts på influencers istället. Men idag så kanske man känner sig närmre influencers som delar så mycket av privatlivet, än dåtidens kändisar man bara fick en enstaka bild utav i en tidning. Att dela med sig av både med och motgångar gör att människan bakom ett socialt mediakonto känns mer verklig. Man har lättare att identifiera sig med den personen. Att personen ifråga faktiskt är en helt vanlig människa, och inte en ouppnåbar kändis.

    Jag var en av de som kommenterade ditt inlägg som du nämner ovan, därför att jag kände så väl igen mig. Det var skönt att läsa att någon som jag anser vara en förebild, med en massa kunskap inom så många olika ämnen, också kan känna sig osäker inom andra. Men jag tror och hoppas att jag är sådan som också kommenterar framgångar. Jag tycker att du Kristin alltid har en sådan fin balans genom allt du delar, och det är en av många anledningar till att jag följt dig så länge.

  6. Jag är helt ointresserad av att läsa om influencers privatliv inklusive deras mående. Det verkar finnas en tro att allt måste ut och visas och målas upp. Alla mår dåligt ibland, i olika skeden av livet. Alla har helt enkelt sin skit att ta tag i. Jag ser/ upplever ett vältrande i att må dåligt, känna ångest och få bekräftelse genom detta i sociala kanaler även om du inte är influencer. Däremot uppskattar jag att läsa om hur man kan må bra, hur man kan ta sig framåt, hur man skapar och är kreativ och kämpar på i den aspekten, i ditt fall ditt varumärke, din träning etc. Jag förstår att man som människa behöver lätta på trycket men förhoppningsvis har man en familj, nära och kära till det.

  7. Jag tycker det är fint att du delar med dig av de jobbiga sakerna i livet också. För så är livet, upp och ner som en berg-och-dalbana. Jag tror att folk känner igen sig i dig och att det får många betyder mycket att veta att man inte är ensam. Det känns mänskligt och genuint.
    Sen förstår jag att känslan av att bli ifrågasatt och påhoppad, är tung att bära.
    Men jag gillar din balans av sött och salt.

  8. Men det har väl ha blivit någon slags ihållande trend efter ”så mycket bättre ”, ”stjärnorna på slottet ”, en hel del sommarprat och allt vad det är, där det verkar gå ut på att gräva efter sitt värsta att dela med sig av. Rätt eller fel säger jag inget om men det kanske är vettigt att vara medveten om varför man eventuellt vill dela sitt elände.

    1. Ja, du har helt rätt. Det finns knappt ett enda sommarprat som inte gräver i ett barndomstrauma – jag tror dock mer på att dela tunga saker man bär på än att hålla allt inom men man bör kanske fundera på varför och i vilket forum man gör det. Tystnadskuluren vi levt med länge är verkligen inte att föredra.
      Jag vet inte – det är svårt det där. Balansen, vart drar man gränsen och vart är gränsen? Om man får jättemycket positiv feedback för att man delar med sig av det negativa så kanske man står med helt nerdragna brallor en dag och inte får upp dem – att det precis som Clara skriver, blir destruktivt.

  9. Jag tycker att du delar på en alldeles lagom nivå, jag känner att jag kan relatera till en del, men inte till allt, precis som jag uppskattar de flesta av dina inlägg, men inte allt. Fint och naturligt tänker jag, utan att man för den sakens skull behöver komma med åsikter, pekpinnar eller liknande.
    Jobbigt med magsjuka, är livrädd för det!🫣Huvva!

    Idag är jag på en jobbig plats, då en av mina finaste vänner somnade in igår morse i den cancer som brutit med honom bit för bit i knappt ett år. Så jag är tacksam för den här platsen, där jag kan falla in i vackra bilder, och vardagliga ord om hoppfulla promenader och en kopp kaffe🙏

  10. Minns när det blev “trendigt” att ha en mörk sida till sin personlighet. I början av SoMe var det inte alls så, då lämnades det jobbiga utanför. Men sedan blev det lite väl många perfekta liv så det kom en trend för 7 år sedan eller så, att inkludera fler saker i det liv man visade upp. Jag tycker att det tillför värde till ett konto, eller faktiskt också ett varumärke som en person står bakom. Jag köper hellre något från K Lagerqvist när jag vet mer om din person, det arbete du lägger ner och att allt inte är plättlätt jämt. Sedan är det synd att när vi får 10 hurrarop och 1 klagomål, så är det alltid klagomålet vi minns. Precis som vi minns de fåtal som förminskar, när de allra flesta ingår i hejaklacken. Typiskt va!

    1. Tack för reflektion och feedback Sara. Fint att höra att mitt varumärke bottnar mer för dig eftersom jag visat mig sårbar.

      Vad jag tycker är intressant är att jag får otroligt mycket hurrarop, dunk i ryggen och kärlek när jag mår dåligt och visar mig sårbar, jättemycket engagemang.
      Men om jag är stolt och glad över en, i mina ögon fantastisk prestation, så väcker det knappt något engagemang alls. Vad beror det på tro?
      Är det lättare att engagera sig i människors olycka än i deras lycka?

      1. Jag tror det handlar om vårt ständiga jämförande med andra, att vi har ett inneboende driv att placera oss i hierarkier. Svartsjuka är en drivkraft som ger oss fart, men den ses inte med särskilt blida ögon om den uttrycks. På samma sätt upplevs stolthet som skryt i fel (eller rätt) persons öron. Att säga ”wow, vad duktig du är” kan vara svårt, ”vad kapitalistisk du är” (typ angående ditt fantastiska årsord som blev så sänkt) gör däremot en själv liiite bättre, ”jag som förstår bättre än du” och därmed åker uppåt i hierarkin.

        Ett av de mest kraftfulla sätten att känna sig bättre till mods är att upptäcka att någon har det svårt, kanske t.o.m. sämre än en själv. Men hur många säger ”tack för att jag fick hjälpa dig i ditt elände, nu blev mitt elände lättare att bära”? Det är ändå lite mer socialt accepterat att skicka hjärtan och gråtemojis.

      2. Kan det inte också vara så att man när man ser att någon råkat ut för något jobbigt känner att man inte bara kan strunta i det utan att säga ett tröstens ord eller visa medkänsla på något sätt, medan man kanske tänker att någon som lyckats med något inte behöver stöd och tillrop på samma sätt?

        1. Tror som du att man känner en medkänsla i jobbiga situationer och vill trösta, uppmuntra etc. Inte en vilja att läsa mer om någons motgångar utan helt enkelt vara medmänsklig. Sedan finns alltid undantag från allt.

  11. Jag tycker det är positivt med integritet och gränser hos influencers; jag tänker att alla offentliga personer har rätt att själva bestämma sitt narrativ. Vi som får äran att ta del av det du och dina kollegor delar av era liv får så att säga ta det ni ger, inte kräva något som gör att ni går emot er själva.

    Krya! Vänligen Kristin

  12. Nej, men oj! Dela med sig av det som är tungt gör man väl med anhöriga och riktigt goda vänner? Eller marknadsför man sig själv på detta sätt trots att priset i form av elaka kommentarer blir högt? För min del läser jag bloggar för inspiration och njutning. Mitt och andras eventuella elände passar bättre att tas hand om i privatlivet eller av professionella. Det är väl dessutom dom som redan mår bra som lämnar fina kommentarer medan många av dom som mår dåligt blir elaka? Ja, en och annan känner sig säkert tröstad också…Min högst personliga reflektion förstås. 🌿🌸🌿

    1. Jag tycker det är positivt när stora profiler delar tunga saker ~ det hjälper andra att också kunna visa sig sårbara och vi får ett öppnare samhälle.

      Det är dock intressant att det lockar så många när någon har det svårt. Men så har det väl alltid varit ~ högst mänskligt antar jag.

      Min personliga erfarenhet är dock att det är bra att dela det jobbiga offentligt när man kommit ut ur krisen och är på en bra plats – då är det lättare att hantera åsikter och reaktioner på det man delar.