Jag är i Frankrike. Sitter på min terass i skuggan, med datorn i knät och kallt med klirrande isbitar i glaset bredvid. Falkarna, duvorna och tornseglarna är kvar där jag lämnade dem i juni, på taknockarna sitter de och glor ut över vinplantagen i dalen och sedan tar de sats och kastar sig runt på en segeltur runt om byn för att sedan komma tillbaka igen. Klockan slår varje hel timme – dong dong dong… Första natten vaknade jag vid 4, 5 och 6…dong dong dong. Vi bor granne med kyrkan och sedan dess sover jag med balkongdörren stängd även fast det är så varmt så lakanen korvar sig fuktiga under min rastlösa kropp. Morgonkaffet bryggs i mörkt kök endast upplyst av stearinljus på matbordet. Sedan går solen upp, färgar himlen rosa och jag sträcker mig ut över utsikten på takterassen. Fyller upp inom. Storheten. Att få leva. Släppa taget om allt och landa en stund.

Inga appar stämmer. Det visar regn varje dag men det är strålande sol som avbyts av gråa moln som passerar ovanför.
En granne spelar på sin gitarr, en hund skäller och tornfåglarna blir inte tysta förrän mörkret faller.

Jag tycker att det är skönt att vara iväg och ta paus från prestation. Jag startade faktiskt min semestervila redan i Varberg. Halva augusti zoomade jag ut och tittade inåt – såg på serier, gick långa promenader, sov och såg till att jag fick minst två simturer i havet varje dag. Jag bäddade för en skön semester an man säga. På det sättet kom jag ner i puls bara jag steg in genom den violetta dörren här i vår lilla by. Mat, bad, mjuka samtal, vandring, bok, sömn. Sedan samma sak igen.
Jag stannar några dagar till och sedan tar jag mig vidare in i landet innan jag beger mig hem till Varberg igen.

Kommentarer till “Vykort från Languedoc

    1. Varför landar det pretentiöst hos dig, nyfiken?

      För mig betyder det att att ha tid att lyssna och prata färdigt – vara närvarande och inlyssnande med värme oavsett ämne som kommer upp på bordet.

Kommentarer stängda