”Hur kan man inte tro på Gud när man ser detta?” utbrast min äldsta son plötsligt när vi körde längs en av Skånes alla vägar då den gyllene solen sakta gick ner framför oss. Vid horisonten sjönk en gigantisk orangeröd apelsin ner bland granarna och fyllde himlen med de mest spektakulära rosa och förgyllda kulörer. Ett samtal om tro och mänsklighetens behov av att finna tröst och hopp genom olika religoner utvecklades medan bilen körde vidare i skymningen.
Idag skulle jag vilja skriva några rader om tro och vill redan här flagga för att jag ”provpratar” om ett ämne som många har starka åsikter kring.
Och det i sig är naturligtvis en utmaning – att vi människor verkar ha väldigt svårt att förstå varandras perspektiv och tänka utanför vad vi själva kan relatera till. Jag läste igenom kommentarerna jag fick igår på tema ”tro och religioner” och några hade till och med svårt att få en stark tro på en gud att gå ihop med att vara en vettig, klok och intelligent modern människa. De flesta är icke-troende i Sverige och många verkar tycka att intelligens är lika med att inte tro på Gud.
Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte ur ett kristet perspektiv, och är inte ens konfirmerad – gick ur svenska kyrkan för många år sedan. När vi läste om religoner i skolan så var det hinduism som tilltalade mig mest. Men med det sagt så har jag i de mörkaste stunder av mitt liv lagt mig på knä och bedjat till Gud, eller vem som helst som lyssnar och vakar över mig, att lägga sin förbarmade hand över mina axlar och hjälpa mig vidare.
Jag tror det är oerhört viktigt med tro – en tro på mirakel, godhet, kärlek, gemenskap och framförallt på att det finns en mening och en morgondag. Om det är Gud som tar dig framåt och gör dig till en varm medmänniska eller någon annan lägger jag ingen värdering i och jag tycker heller inte det är relevant. Vi finner olika tröst och famnar att sjunka in i under både ljusa och mörka stunder.
När min mans lillebror traumatiskt lämnade oss för 17 år sedan så fick vi stor tröst av prästen på sjukhuset och vi vände oss också till andevärlden för att kommunicera med den älskade brodern som ryckts ifrån oss. För att finna tröst och någon gnutta mening med vad vi gick igenom.
Under åren har jag fortsatt söka mig till denna värld med hjälp av tecken från de som lämnat oss och jag använder dagligen en vägvisande kortlek som ger mig tröst. Jag tänder salvia och går genom mina rum för att mota bort negativa energier och affirmerar hoppfyllda tankar om en bättre morgondag ut i universum.
Någon annan slår upp en bibeltext för att finna samma sorts tröst. Jag går ner till klippan vid havet, andas in den salta himlen in i bröstet, sluter ögonen och känner en storhet fylla mig. Någon annan stiger in i en kyrka, tänder ett ljus och slår sig ner i bänkraden och sluter ögonen för att be till en högre makt. En tredje lägger sig på yogamattan.
Jag har haft en svår tid de senaste månaderna och det är möjligt att man kan läsa mellan raderna att jag kämpar med livets utmaningar privat. Under denna tid har jag haft flera troende som sträckt ut en hand och frågat om de får be för mig och min familj. Det är fantastiskt och det har slagit mig att alla kristna jag träffat bär på en godhet och en inre frid som jag beundrar. Deras hjälpsamhet sträcker sig utanför den lilla familjen och deras omtänksamma ömhet mot både vänner, bekanta och främlingar är imponerande.
Dock tilltalar inte retoriken mig när jag slår upp en bok om Jesus – jag blir inte tröstad och jag har svårt att se att jag en dag kommer bli troende kristen. Men jag har dock på håll sett hur Gud har hjälpt de trasigaste människor – gett dem hopp och livet tillbaka. Titta bara på Sebastian Stakset som sommapratar om sin väg från kriminell till att ha blivit frälst. En otrolig resa från missbruk, våld och kriminalitet till att finna förändring i sitt liv via Gud. Nu föreläser Sebastian runt om i de svenska fängelserna för att inspirera andra till förändrad livsstil. Man ska inte underskatta, förlöjliga eller förminska kraften i denna tro – den kan skapa stor förändring i människors liv och tittar man på den framgångsrika 12-stegs modellen som används i många organisationer, grupper och behandlingshem för att stötta människor i missbruk så är den också lutad mot Gud ursprungligen.
Från AA:
Missbruk är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver vi bygga upp oss i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. Genom stegen få vi ett andligt uppvaknade och ett nytt fritt normalt liv i balans, befriade från vår besatthet att dricka.
Under åren har en yogisk livsstil också korsat min väg och jag upplever att denna tro, om man nu för kalla den så, är mer individualistisk. Att det är den inre resan som är den viktiga och det är i och för sig inte fel – får alla människor på vår jord inre frid, tar hand om både kropp och själ så har vi naturligtvis ett mjukare värld att leva i.
En meditation kan liknas vid en bönestund – inte sant? Även fast du inte ber till en speciell Gud?
Det finns så många fördomar och bristande kunskap kring tro och religoner och jag önskar vi kunde möta varandra på ett mjukare sätt. Försöka förstå att det är individuellt i vilken ”tro” du finner tröst och mening i – att vi ska vara mindre dömande mot varandra.
Med det sagt så har jag också förståelse för rädslor och ifrågasättande skepsism. Med så mycket osämja, bedrövelser, smärta, orättvisor och krig där människor lutat sig mot sin ”Gud” som ursäkt så blir man helt mörk inom.
Men om vi fokuserar på ljuset en stund – den hjälp och det stöd människor får av att ha en tro. Vad säger vi om det?
Jag hoppas denna dialog kan fortsätta i kommentarsfältet för jag vill höra fler berättelser och olika perspektiv. Jag anser att det är när vi lyssnar på varandra som vi kan komma närmre och utvecklas.
Jag vill också dela en av kommentarerna från igår till min egen text ovan.
Li skriver:
Det har funnits (och den idén lever nog kvar hos många) en uppfattning om att utbildning skulle göra att religiös övertygelse skulle minska, men man ser att det inte alls fungerar så, och att trots att utbildningsnivån ökar på många ställen i världen så minskar inte religiositeten, den tar sig snarare andra uttryck och människor får fler perspektiv men överger inte det religiösa. Varför kan man fråga sig och i inlägget kommer det ju delvis upp, t ex att det handlar om tröst och hopp, men det handlar också om svar på existentiella frågor, gemenskap och beteenden. Såklart kommer även kultur och traditioner in här. Religiösa upplevelser och övertygelser är ju personliga och subjektiva, de är inte mätbara rent vetenskapligt men det är ju många andra upplevelser vi har i våra kroppar inte heller, t ex den hisnande känslan av att vara en liten liten del av något väldigt väldigt stort när man befinner sig högt upp på ett berg.
Med allt detta sagt så går det nog fint att kombinera intelligens och utbildning, logik och reflektion med en religiös övertygelse, det finns många exempel på det och det handlar kanske om hur man kombinerar och vilken funktion religionen fyller i ens liv. Även om man läser ibland om fundamentalister som lever på ett sätt som inte stämmer överens med omgivande samhälle och normer är de faktiskt undantag.
Mvh ickereligiös men religionslärare
