Jag ramlade över lite foton från Toscana i min bildbank. Tänkte på det där med utmaningar och rädslor – att man borde våga lite mer för att få ut mer ev livet. Håll tillogodo – här är ett inlägg jag skrev för tre och ett halvt år sedan.
Februari 2021 – Ibland är det bra att ta en kik i backspegeln för att vara säker på att man är på väg åt rätt håll. Jag valde att vända hela vägen tillbaka till 2012 då jag åkte till Toscana på egen hand med drömmen om den bok som finns inom mig.
33 år och trebarnsmamma – jag jobbade på hotell med gästrelationer och marknadsföring och min yngsta son hade precis fyllt två år. Jag är en sökare och eftersom jag då hade bloggat i fyra år och verkligen fick mersmak av berättandets form i skrift, så kändes det dags för nästa steg.
Det var som en hunger i bröstet. Jag ville skriva en bok.
Fast jag behövde kunskap och verktyg för detta såklart.
Jag hade blivit bromsad på vägen i livet då jag blev fast i en våldsam relation under flera år och situationen gjorde att jag hoppade av skolan efter nionde klass. Jag blev därefter gravid med min första son redan som nittonåring och hade inte möjligheter att bygga upp ett socialt nätverk eller utbilda mig, inte på grund av att jag var en ung mamma men för att jag levde väldigt isolerat och kontrollerat – jag hade också en väldigt skev bild av mig själv under dessa destruktiva år. Den bilden levde kvar länge och jag kämpar stundtals fortfarande med ett stort självförakt.
2012 levde jag med min nuvarande man och han har alltid varit stöttande i alla lägen. När jag sa att jag ville åka på en skrivarkurs till Toscana och sedan ta ett år tjänstledigt för att skriva min bok så var han den som bokade flygbiljett och gav mig en high five. Tack!
Nu i efterhand så förstår jag hur enormt generöst det var av honom. Det påverkade vår familjs ekonomi mycket såklart men det gjorde också att jag var hemma mer med barnen och jag fick också testa på frilanslivet.
Jag fann en skrivarkurs på en gård på landsbygden i Toscana, packade ner dator, kamera och lite klänningar och begav mig ut på mitt äventyr.
På ovan foto sitter jag i min hotellsäng i Pisa en tidig morgon.
Det var spännande att resa själv – det hade jag aldrig gjort förr och jag njöt i fulla drag. Ingen att behöva förhålla sig till, inga tider att passa – bara jag, min bok och min kamera. Jag satt under det lutande tornet med hallon, karta, kaffe och päron. Jag minns att jag läste Malin Wollin.
Detta är ett fint minne jag sparar nära.
Har du rest ensam någon gång? Jag rekommenderar det verkligen.
Man upplever platser, känner dofter och hör andra ljud än när man är upptagen av familj och vänner.
Jag blev hämtad i Pisa av värdparet och de körde mig till gården där kursen skulle äga rum. Ett gult stort hus omgärdat av olivlundar – det var fantastiskt.
Jag hade landat mitt i min dröm och fick nästan nypa mig i armen av allt det vackra och av vetskapen om att jag hade en spännande vecka full av skrivande framför mig.
Varje morgon stod dagens agenda på den svarta tavlan när man kom ner för att att äta frukost med hemgjord yoghurt och färskpressad juice…
…& köket var sådär italiensk lantligt som man älskar. Ett gammalt stall från 1800-talet om jag inte minns fel.
Jag hade med mig en mängd böcker – antingen låg jag och läste på rummet under siestan eller så utforskade jag trädgården och dess miljöer. Minns det stora fikonträdet med värme i bröstet – det var så lyxigt att ta en paus och plocka varma frukter och ta med sig till datorn för att fortsätta skriva eller läsa.
Ibland i sällskap av en öl eller en kursdeltagare. Ibland alldeles själv. Precis så som jag gillar det. Inga krav på att vara social.
Det var otroligt vackra och inspirerande miljöer – en rofylld plats att landa på.
Vi gjorde små utflykter till byar och vingårdar, åt god mat, läste, skrev och hade lektioner.
En kväll bjöds det på biovisning utomhus mot fasaden under stjärnklar himmel. En svartvit gammal klassiker – det var fantastiskt!
Efter filmen hade vi djupa samtal med kursledaren, drack rödvin och rökte cigarr så dagen efter var jag alldeles tung i huvudet – men så värt för det skapade ett skoj minne.
Ursäkta kass bildkvalité här – jag hade inte lärt mig fota i mörker än.
Ser du på tavlan – en uppgift med Anna Gavalda. Har du läst något av henne?
”Tillsammans är man mindre ensam” är en av mina absoluta favoriter.
Varje kväll satt vi här och åt middag ihop och pratade om dagen.
Vad fick jag med mig från denna skrivarkurs? Och hur gick det med boken?
Faktum är att jag blev blev helt låst i mitt skrivande av alla regler kring författande och alla uppgifter kring att skapa texter kring sådant jag inte fann så stor behållning av.
Jag ville ju skriva från mitt hjärta, om mina egna upplevelser, om dofterna, formerna och smakerna – jag ville sätta punkt och komma där det passade mig – jag ville att det skulle sjunga mjukt från mina texter och också vrida sig i magen. Men istället för att vara full av inspiration och kunskap så kände jag mig tom, naiv och vilsen. Låst.
Två kursdeltagare och jag startade ett bokprojekt och jag skrev på det under det kommande året – det blev inget bra. Det var inte roligt heller. Och jag var nog ändå inte redo att skriva om livet med våld i bokform.
Men bloggen levde. Där byggde jag mina texter i reportage och artiklar. Här blandade jag livsbetraktelser, inredning, hjärtefrågor, trädgårdsliv och allt jag ville förmedla ut i det forum jag byggt upp. Mitt fotograferande utvecklades också och jag fick fler och fler uppdrag att fota. Böcker, reportage till olika magasin, kampanjer till företag och mycket mer.
Någonstans på vägen började jag också väva in det ideella arbetet med Ett Mjukare Varberg – där våra hjärtefrågor har varit de utmaningar ungdomar möts av i samhället. Jag skrev också texter om våld i nära relationer – delade kunskap, länkar och information.
Så på något sätt har min smärtsamma historia förmedlats ut för att hjälpa andra ändå – så som jag tänkte med min bok. Den som aldrig blev skriven.
Ibland öppnar man dörrar och går in – man har en förväntan och ett mål. Men så visar det sig att det finns så mycket mer där bakom dörren, det finns ett helt smörgåsbord med olika valmöjligheter och då måste man känna i magen vad som känns bra. Vart fokuset ska ligga.
Det som känns bäst för mig är det format du läser just nu – nämligen bloggen.
Och boken finns ju kvar.
