Månad: juni 2025

Vardag

Sista dagarna i Languedoc

I slutet av semestern köper jag ett randigt parasoll och förankrar det i sandstranden. Sedan somnar jag därunder, på en grön handduk i den dallrande hettan. Det vibrerar av värmebölja här i Languedoc – servitören är genomblöt när han serverar mina skaldjur till lunch. Jag tittar på min solbrända man. Svetten rinner i hans vackra ansikte.

”Ta en servett”, säger jag och funderar i samma stund på att stoppa två under mina egna bröst.

Efter lunchen badar jag. Vi ligger där och guppar bredvid varandra i det ljumma vattnet. Ingen vill gå upp. Sanden bränner som glödande kol under fötterna på vägen tillbaka till parasollet. Nej, nu ljuger jag. Jag har tofflor. Jag tar dem på ner till vattenbrynet, badar och glömmer dem där. Hinner gå två meter innan jag vänder tillbaka för att hämta dem.

På eftermiddagen läser jag de sista sidorna i en bok och förbannar mig själv för att jag lade min dyrbara lästid på något så mediokert. Självklart fick de varandra i slutet. Och sexscenerna – pinsamt usla. På omslaget står det att boken ska bli något på Netflix. Jag suckar. Är så innerligt trött på vår samtid.

Jag har frågestund på Instagram. Hälften av alla frågor handlar om vad saker och ting kostar. Jag vet inte om det är nyfikenhet kring min ekonomi eller om de själva överväger att göra liknande saker. Jag blir förvirrad. Ingen vill att man pratar pengar – det anses osmakligt och provocerande – men ändå vill ”alla” veta. Hur ska man ha det egentligen?

Jag bestämmer mig för att den som är genuint intresserad får kolla upp prislappar själv. Jag kan bidra med inspiration och praktiska tips – men inte med kvitton.

På vägen hem åker vi förbi en vingård med den där förtjusande hunden, den med de gigantiska tassarna. Jag smakar på ett kallt rosé och köper med en flaska till min mamma. Det är många som hjälpt till med trädgården medan jag varit borta.

Men nej – jag längtar inte hem. Inte till torra små dahliaplantor, sniglar och övervuxna tomatplantor.

Jag vill bara att denna dag aldrig ska ta slut.

Hjärtefrågor, Kvinnokroppen

När livet ser lätt ut – utifrån.

Sedan jag började med östrogen och fick hjälp genom min klimakterieresa har min ångest lättat monumentalt. Det är som att jag fått tillbaka livet – ett helt annat sorts liv än det jag kände att jag kämpade med för ett halvår sedan. Allt var ångest, ilska, mörker och hopplöst. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte fungera.

Jag har funderat mycket på varför jag mådde så otroligt dåligt. Min egen analys är att det handlar om en ryggsäck full av obearbetade trauman som gjorde den här fasen i livet blev ännu tyngre än vad den kanske behövt vara. Kan det finnas en poäng i det?

Jag har länge försökt springa ifrån min bakgrund. Jag ville vidare, inte gräva så mycket i det som gör ont – hellre läka genom att ta hand om mig själv på bästa sätt, leva det liv jag vill ha, ta revansch på allt som gått förlorat. Men så var det som att kliva rakt in i skärselden. Jag tappade bort mig där. Energin och den kreativa styrka jag alltid burit på – den bara försvann.

Jag är nu så tacksam att ha fått tillbaka livskraft och livslust igen. I februari fick jag hjälp med östrogenbehandling och jag har succesivt tagit mig tillbaka till skrattet och välmåendet igen.

Och ändå vaknade jag i morse med ångest. Den låg som en kramp över bröstet. Jag vill inte gå in på varför – men jag vill ändå konstatera – att även om man bor fint och har en pool så blir man inte automatiskt lycklig.

En följare frågade mig nyligen om jag  är tacksam, och hur det känns att ha lyckats som jag gjort. Jag studsade till. För självklart är jag tacksam över att vi haft möjligheten att skapa ett hem här i Frankrike. Jag vet att jag är priviligerad. Och jag är verkligen tacksam över livet i stort och smått.

Men att vara lyckad – Nej. Det vet jag inte om jag är.
Privilegierad skulle jag vilja kalla det i så fall.

Jag fick nyligen en fråga från Heja Livet om att dela min livshistoria hos dem. Känner ni till deras konto? Jag tycker verkligen om det de byggt upp – så värdefullt att berättelser får ta plats, att perspektiv delas. Vi växer ju av att höra andra prata om både det ljusa och det svåra.

Jag har inte tackat ja än. Tycker ni att jag ska?

Jag tycker det blir svårare och svårare att dela det sårbara ju äldre barnen blir. Jag vill skydda dem från att exponeras online. När jag berättar om mina utmaningar känns det ibland som att jag, hur försiktig jag än är, ändå drar in dem i det. Deras integritet måste få gå först – även om jag brinner för vissa ämnen.

Alla bär på sin historia. Ofta rymmer den både smärta och sorg.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva och prata om:

– Om att vara vuxet barn till en pappa med beroendesjukdom.
– Om åren jag levde i fysiskt och psykiskt våld och därefter gömde mig. 
– Om att vara medberoende: detta utvecklas ofta i nära relationer där det finns dysfunktion, som vid alkohol- eller drogmissbruk, psykisk ohälsa eller trauma. Det är en form av självuppoffring som på sikt även blir skadlig  för den som försöker hjälpa.
– Om att vara NPF-mamma.
– Om ensamhet.
– Om klimakteriet och kroppen man lever med.

Vilket ämne skulle ni helst vilja att jag skrev mer om? Och om jag skulle tacka ja – vilket ämne borde jag lyfta?

 

I morse låg ett tungt tryck över mitt bröst. Trots att solen sken. Trots att jag var i södra Frankrike. Trots att jag kunde ta ett dopp i den svala poolen innan kaffet.

Jag tror att verklig lycka inte sitter i det yttre. Den bor i mammahjärtat –  Om barnen mår bra. I om man själv är frisk och stark, både i kropp och själ. Den finns där man jobbar med acceptans och självkärlek. Och när man har människor omkring sig som älskar en, som bär när man själv inte orkar.

Det där går inte att köpa för pengar.

 

Frankrike, Hem & Inredning, Vardag

En doft för varje plats och ljuset som vandrar i huset

Mamma skickade ett sms imorse och undrade om jag blandat ihop dagarna. Det visade sig att det inte alls var onsdag – utan tisdag. Och jag tänkte: ”Så bra då – då får jag en extra dag här i den stilla semesterlunken.”
En dag till att bara vara.

Vi har pratat om att kanske ge oss ut på forsränning idag. Något med lite fart, lite hög puls. Förra veckans jetski-tur blev en succé, men gårdagens fisketur… inte lika spännande. Vi har börjat hitta en rytm här – en liten utflykt varje dag ger struktur utan att ta bort känslan av ledighet.

Jag vågar säga att det här är vår bästa semester här hittills. Kanske är det inte så konstigt – vi har ju både byggt trädgård med pool och installerat AC i huset. Det gör skillnad, det där.

Bilderna nedan tog jag igår och nu på morgonen – mest för att visa hur solen rör sig genom rummet. Det är ren magi. Ljuset vandrar över väggarna som om någon målar med pensel i guld.

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva idag. Men innan jag loggar ut vill jag passa på att tipsa om ett tidigare inlägg – där jag berättar om hur det är att köpa hus i Frankrike. Det är både matigt och praktiskt, och jag vet att många av er har frågor. Jag får meddelanden varje dag, både i DM och på mejl, så klicka gärna in er där om ni är nyfikna.

Länk till inlägget om att köpa hus i Frankrike >>

Jo, en sak till innan jag rundar av. Jag har tänkt mycket på det här med hur vissa platser liksom får en doft – eller snarare: hur jag själv ger dem det. För mig är det tydligt. Jag förknippar ofta platser med dofter.

Och här nere, i vårt franska hus, har jag bestämt mig: Chanel Gabrielle ska få bo här. Bara här. Det ska vara doften jag bär när jag går barfota genom huset på morgonen, vattnar i trädgården eller sitter på terrassen med ett glas kallt rosé i skymningen.

Jag har burit många parfymer genom åren – vissa har fastnat som doftnoter i minnet, andra har försvunnit utan att lämna något spår. Men så finns det de där som väcker något varje gång man sprayar dem på handleden. Ett minne. En känsla. Kanske till och med en version av sig själv man helst vill vara. Fattar ni vad jag menar?

Hemma i Sverige är det Santal 33 som är min trygga favorit – alltid rätt. Men jag funderar på att investera i Thé Noir 29 också, för lite variation.

Och just det – Gabrielle, ja. Den är blommig och känns franskt lyxig. Med fyra tydliga noter: jasmin, ylang-ylang, apelsinblomma och tuberos från Grasse. Jag var faktiskt tvungen att googla tuberos – och det visade sig vara en vit nattblommande blomma med intensiv, söt och krämig doft. Ofta beskriven som sensuell och nästan lite berusande. Det kändes fint att veta. Som en liten berättelse i sig.

Så, nu är jag nyfiken:
Vilken parfym bär du? Och varför just den?
Berätta gärna – jag älskar att höra sånt.

Vardag

Den stora tröttheten har kommit.

Någonstans bland bergen börjar det mullra och den heta dagen där temperaturen peakar runt fyrtio bryter ut i ett ljummet regn. Välkommet. Som om måndagen drar djupt efter andan och får syre igen.

Vi hann precis hem från stranden – där sanden var så het att man fick ta på sig tofflor för att klara av stegen från solbädden ner i vattnet. Brännande fossingar, men med ett svalkande dopp som belöning.

Redan vid åtta slocknade jag nästan stående. Ögonlocken var tunga som bly.

Den där stora tröttheten har landat nu.
Jag klagade lite för min vän Anna över min rastlöshet – att jag har så svårt att vila. Hon svarade att det brukar ta henne minst fjorton dagar att varva ner.
”Men fjorton dagar är allt jag har”, kontrade jag. Om en vecka ska jag packa bilen, köra hemåt och kasta mig in i högsäsongen i Varberg.

Det är tisdag nu. Jag har lämnat poolkanten och trädgårdens dallrande hetta för en tupplur mitt på dagen. AC:n gör det svalt i rummet. Sommar i P1 i bakgrunden –  det är Petra Mede. Jag gillar henne.

Och just det – visst var det Underbaraclara som pratade om vilan?
Kanske var det i vinterpratet? Jo, så var det. Den 30 december 2022.

Clara Lidström, Underbaraclara, pratade då om konsten att vila som vuxen. Hon berättade om utmattningen som kom, om återhämtningen som måste få ta plats. Om att läka – i naturen, i stillheten, i de små stunderna. Ett program som verkligen lyfter fram vikten av att lyssna på kroppens signaler och våga stanna upp.

Jag ska lyssna på det igen.

Gör det du också.

Frankrike, K. LAGERQVIST

En söndag att minnas

Hej kära ni,
Jag har börjat på en ny bok och gjort ett riktigt fint fynd på en vintagemarknad – ett stort, brunt fat som genast fick följa med hem. I en av de vackraste byarna jag vet åt vi räkor med avokado under ett blåregn, och jag vet att jag sa minst tre gånger till familjen: ”Tack för att ni följer med till alla dessa vackra platser.”

I en liten hantverksbutik hittade jag också en ring med en aprikosfärgad sten – ett minne att bära med mig på fingret, för att alltid kunna påminna mig om just den här dagen.
Och än är dagen inte slut – jag ska slumra i en solbädd en stund och sedan laga middag till bästa spellistan med klirrande isbitar i glaset.

Under dagen har vi också lanserat ett nytt släpp hos K. LAGERQVIST – och ja, jag jobbar lite i mellanrummen. Det är okej. Jag har förmånen att kunna ta med mig jobbet i fickan, och den friheten är jag oändligt tacksam för.

(reklam.)
Om du är nyfiken på våra senaste nyheter hittar du dem här. Det är vackra klassiker som många har längtat efter – så passa på innan de tar slut igen.

Stor kram från mig