Jag vaknar tidigt igen – denna morgon visar klockan 05,12 när jag känner att det är omöjligt att somna om och går upp. Tittar på Kärlek och Anarki, dricker kaffe i skenet av tre tända ljus på soffbordet framför. Lägger mig ner under filten. När klockan närmar sig 06.15 tänker jag att jag ska blogga.
Idag är det den 25 november. Internationella dagen för mot mäns våld mot kvinnor.
Det handlar om våld och kontroll.
Jag vill att vi sätter strålkastarljuset på våld i unga relationer – hur farlig tillvaron kan vara för den tjej som kanske är i sin första kärleksrelation.
Bakom en ung förälskelse kan det finnas svartsjuka, kontroll och dödshot. Och det är viktigt att vi som vuxna ser varningssignaler och vågar lägga oss i.
En man blir inte plötsligt kvinnomisshandlare då han är 40 år…
Det är från början en pojke som gått in sina livs första relationer med ett stort maktmissbruk. Sedan har han fortsatt på den vägen i livet.
Idag läste jag att enligt Brottsförebyggande rådet är unga tjejer mellan 16 och 24 år de som är allra mest utsatta för våld i sina relationer.
Men vi talar alldeles för lite om detta och många kanske inte ens har hört talas om det.
Forskningen visar också att de här tjejerna oftast inte polisanmäler det våld de utsätts för.
Jag återkommer till det här ämnet lite då och då här. Det är viktigt för mig att vi breddar kunskapen kring detta samhällsproblem och inser vad detta får för konsekvenser.
Våld är inte oundvikligt, det går att förebygga, och ansvaret för det arbetet måste ligga på hela samhället. Vi behöver förändra normer och beteenden. Det kräver bra ledarskap, mod, innovation och uthållighet – därför är det viktigt att jag gör vad jag kan och lyfter detta gång på gång i mina kanaler.
Jag var sexton år då jag blev kär i den kille som blev min första riktiga pojkvän. Det var sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet. Här blev det så fel.
Jag tänker att om jag hade haft mer kunskap och självkänsla som ung tonåring och om mina föräldrar och vänner hade haft mer information om våld i unga relationer. Eller om min pojkvän hade haft ett umgänge som sagt – stop, sluta! Det här är inte ok!
Tänk om han hade haft lektioner i skolan om detta – föreläsningar i empati, respekt och kärlek. Tänk om han hade fått mer kärlek av vuxenvärlden, vågat vara svag och blivit sedd för den pojke han var på ett mjukt sätt tidigare, då kanske inte våldet hade kommit in i hans liv.
Det syns inte på bilden ovan men – där har jag precis fyllt 20 år och håller i min 2 månaders baby i famnen – jag har ett stort blåmärke på vänster överarm. Jag har slängt alla bilder som visar det.
Jag minns då jag ser detta foto från sommaren 1999.
Och minnet är så tydligt för jag ångrade att jag inte tog på mig något mer täckande den dagen då jag mötte min syster i parken. Vi åt glass i skuggan. Jag var stolt över att vara mamma – jag kände mig meningsfull för första gången på flera år.
Men det var så otroligt varmt så jag hade linne på mig. Det var svårt att förklara bort blåmärket. Det var dumt. Jag kände mig dum. Jag hade ofta strypmärken & blåmärken och det gjorde att jag drog mig undan och ville inte träffa folk.
Dessutom blev det alltid långa jobbiga förhör när jag kom hem efter jag träffat andra människor.
Det var sällan värt det.
Så många tillfällen. Här är två.
En gång vid middagsbordet hos mina föräldrar – de frågade vad jag hade på min hals. Det var strypmärken.
-Katten har rivit mig, sa jag.
De accepterade svaret.
En gång satt jag på bussen med min vän, jag hade ett stort märke och en bula i pannan.
– Jag kommer ringa polisen, sa hon.
– Nej, jag förlåter dig aldrig om du gör det, sa jag.
Sedan träffades vi knappt mer. Jag drog mig undan.
Jag gick inte till skolan. Det var inte värt det. Där fanns det alltid andra killar som jag kanske behövde prata med och det var helt enkelt inte värt det. Jag tynade liksom bort. Rättade mig. Klädde mig som jag skulle. Pratade när jag skulle. Jag gick på minor mest hela tiden.
Vet du.
Det finns så många flickor och kvinnor som lever precis så just nu. Därför är det viktigt att vi pratar om det i alla rum.
Vad kan du göra?
-Finns det någon i din omgivning som befinner sig i en otrygg relation? Visa att du vill stötta och hjälpa henne att få det bättre. Erbjud en väg ut ur relationen och hjälp till med det praktiska.
-Bidra med en peng eller stötta som volontär i de organisationer som arbetar med att skydda kvinnor och föebygga våld.
Unizon, Kvinna till Kvinna, Huskurage och Unga Relationer är några av dem som gör ett jätteviktigt jobb.
– Prata om machokultur, sexuellt våld och om att svartsjuka inte är romantiskt. Prata med din son, kollega eller klasskompis om samtycke, hur normer påverkar pojkar och män, säg stopp till sexistiska kommentarer i fikarummet och i omklädningsrummet och våga prata kritiskt om porr och dålig kvinnosyn. Och viktigast av allt; börja med dig själv.
❤️ Vad du är fantastisk som tog dig ut och vidare. Det är inte självklart att man klarar tänker jag. Osäker på om jag själv skulle fixa det. Tål att påminna sig om. Och så hålla utkik, visa sin närvaro och att man ser!
❤
Hej!
Jag vill bara skriva att jag tycker att det är så starkt av dig att dela med dig och att det är så viktigt att detta ämne inte hamnar i skymundan. Tack för att du gör världen lite bättre!
Kram
Malin
Så viktigt ämne! Tack för att du lyfter det så fint!
Der gjør så inntrykk å lese din historie. Hver gang. En så viktig påminnelse. For en god og sterk kvinne du er midt i det hele🧡
Så noen tanker: jeg ville nok ikke vært redd for å intervenere, og har notert meg dine råd i fall jeg skulle trenge dem: tilby et trygt sted, tilby økonomisk støtte…men skal man bare fortsette med denne formen for støtte selvom volden benektes? Eller tenker du man kan gjøre annet?
Ekstra vakkert å lese om at relasjoner til gode mennesker er en del av den gode prosessen. Tankevekkende og fint. Ønsker deg alt godt 🌼
Yes! Där är viktigt viktigt viktigt att vi pratar om det överallt!!
Men den emotionella (narcistsika) vålden måste inkluderas, den som inte syns på utsidan, men förstör en människa på insidan för livet!!
Hur gjorde du att bli en hel människa igen, en människa med så mycket självfötroende, självmedvetenhet och självkänsla? särskild självkänslan blir ju extremt rubbad i såna relationer, man känner sig värdelöst och som piece of shit….
gick du in terapi eller ’fixade’ du detta själv? Tack!
Jag har gått hos en hel del psykologer men det har tyvärr inte hjälpt mig.
Healing, naturen och samtal med människor som älskar mig har varit det absolut bästa. Bearbetning – en dag i taget.
Mitt arbete har också hjälpt mig mycket.
Jag är inte helt frisk från den nedbrytning jag utsattes för under många år och jag tror inte heller jag blir det .
Det finns triggers runt mig som verkligen får mig att falla handlöst i värdelösheten – jag tror då att jag är roten till allt hemskt och att det är svårt att älska mig. Att jag får andra att må dåligt är verkligen en hemsk känsla. Men min nyktra del av hjärnan förstår nu att andra människor får ta hand om ”sin skit” och inte lasta mig för den. De behöver ta ansvar och vara självkritiska i deras egna val och handlingar. Lättare sagt än gjort kanske men allt dåligt som händer är inte alltid mitt fel. (försöker jag intala mig själv i alla fall…)
Den stora anledningen till varför jag idag mår bra och har en möjlighet att att känna meningsfullhet, har självförtroende och mod är att jag efter många år förstod att jag måste söka mig till människor som lyfter mig och älskar mig. Jag väljer aktivt bort människor som vill mig illa, har dåliga energier och inte förstår mig. Jag behöver inte dem och de behöver inte mig.
En annan sak är att jag har bestämt mig för att aldrig vara ett offer.
Den sista och kanske viktigaste delen är att känna kärlek och förlåta. Lämna ilska och bitterhet – lyfta blicken och se helheten, strukturer och normer i samhället som skapat min situation. Se pojken i dramat – acceptera mitt öde, använda mig av mina erfarneheter för att bli en bättre människa.
Låter pretentiös må hända – men det är det som tar mig genom dagarna.
Tack för frågan.
Tack för det ärliga och upplyftande svaret!!! Försöker precis som du, att inte ser mit själv som öfter, lämnar toxiska människor efter mig osv. Har tyvärr ingen som älskar mit men kämpar på ändå för att vara lyckligt nån gång😀
Tack för din bra ord på detta! T A C K 🧡
Tack själv för att du stöttar mig genom att lämna ett avtryck 🙂
Jag känner med hela mitt hjärta för dig och det hemska du var med om när du var yngre. Och så tröstas jag samtidigt av att du klarade att lämna och låter andra få veta att det går att lämna. Du är en sann, sann förebild! Kram från en Kristin-fan i Oslo ❤️ Anna
tack Anna – så fint av dig att lämna ett avtryck – det betyder mycket.
Mitt hjärta gör så ont för den unga mamman på bilden. Och för den vuxna, starka kompetenta som kämpat sig vidare men ändå fortfarande lider av men ibland.
Jag kan inte låta bli att undra över dig och ditt lilla barn. Var det svårt att skydda? Fick du hjälp med att lämna?
Stort tack för inlägget.