Återpublicering; Inte alla män – svar på tal

Jag har nu haft en aktiv blogg sedan 2008. I arton år har jag skrivit, berättat och delat med mig i ett digitalt forum som jag själv byggt upp från grunden. Så många tankar, erfarenheter och ämnen som passerat genom mitt tangentbord under alla dessa år. Högt och lågt. Ytligt och djupt. Vackert, fult, upplysande och ibland rätt så viktigt. Under tiden har jag förstås förändrats. Utvecklats, vuxit, omvärderat och fått nya perspektiv på både livet och mitt eget berättande.

Nyligen kom jag till en punkt där jag kände ett behov av att gå igenom mitt digitala avtryck. Att få en överblick över vad jag faktiskt har publicerat genom åren inom ett särskilt ämne. Det blev en intressant genomgång.
Jag har vid flera tillfällen lyft frågan om mäns våld mot kvinnor. Delat kunskap, erfarenheter och information, engagerat mig i kvinnojoursverksamhet, föreläst och varit med och skapat sammanhang där vi kunnat mötas och samtala kring frågan. Ett samhällsengagemang som ligger mig varmt om hjärtat. När jag nu gick tillbaka i arkivet fastnade jag särskilt för ett inlägg från 2019.

Det handlade om en kvinna som ifrågasatte om min man inte kände sig kränkt när jag skrev om mäns våld mot kvinnor. Hon tyckte rent av lite synd om både honom och alla andra ”goda män med karaktär”, som hon menade riskerade att förknippas med våldsamma män och dras över samma kam.
Vilket jag för övrigt aldrig har gjort.

Men det intressanta var egentligen inte hennes kommentar, utan Jonas svar. Jag tycker att han formulerade sig så klokt och självklart, och när jag läste det igen, sju år senare, kände jag att hans ord fortfarande är lika relevanta och jag påminns än en gång i hur viktigt det är att män också engegerar sig i detta ämne.
Så idag tänkte jag helt enkelt lyfta fram det gamla inlägget från 2019 igen. Håll till godo:

Jag fick en kommentar idag som jag tycker är värd att bemötas i ett helt blogginlägg. En viktig fråga att lyfta och reflektera över eftersom jag vet att det är många i vårt samhälle som känner så här. Jag skulle vilja ge en nyanserad bild, försöka få alla att tänka ur ett annat perspektiv och se den strukturella problematiken i ämnet. Om vi endast diskuterar mäns våld på individnivå kommer vi aldrig komma tillrätta med problemet.

Alla män slåss inte. Helt rätt.
I Sverige mördas en kvinna var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Helt rätt.
Ska vi gemensamt se till att få en ändring på detta. Ja, detta är helt rätt.

Då behöver vi gå i samma riktning.

Frågan var ställd till min man och löd:
Eftersom jag antar att du är en man som behandlar kvinnor med respekt – hur känns det när din partner ofta pratar om män i allmänhet som om att de alla misshandlar kvinnor eller beter sig på andra sätt mot kvinnor som ingen självrespekterande man skulle göra? Känner du dig som att din karaktär kritiseras inför publik? Jag frågar eftersom min man aldrig någonsin skulle behandla kvinnor illa och jag blir lite irriterad när alla män dras över en kam, när det kunde kännas som att de kriminella männen som gör sådana saker borde vara de som kritiseras, inte alla män. För det är en milsvid skillnad mellan en man som har karaktär och respekt för kvinnor och män som tar sig friheter, tycker jag.

Jonas svar:
Det korta svaret på din fråga om hur jag känner mig när Kristin talar om mäns våld mot kvinnor – är att jag känner en oerhörd stolthet över att hon använder den röst ni läsare gett henne till att försöka hjälpa kvinnor och göra skillnad. Jag vet också vad dessa erfarenheter kostat henne i livet, vilket gör henne till den mest generösa och goda människa jag känner.

Jag kan inte sluta undra vad som egentligen ligger bakom din fråga. Att du känner dig kränkt å din mans vägnar? Att du finner det viktigare att de goda männen i samhället hålls okränkta än att kvinnor skyddas mot våld? Borde inte du som hustru istället ställa dig upp tillsammans med din goda man och förbanna alla de män som begår övergrepp (och de är  många) för att de gör tillvaron lite irriterande för er?

Kanske att frågan bara var något du kastade ur dig utan att riktigt ha reflekterat innan. Och när du läser de efterföljande kommentarerna så känner du att det kanske inte var helt genomtänkt. Du är ju trots allt en klok person, och dessutom en god människokännare som ser skillnad på en man ”med karaktär” och en som  ”tar sig friheter”.

Tyvärr tror jag att du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, vilket är ledsamt. Det gör att alla som kämpar för samma sak som Kristin – strävar i motvind, snöstorm och uppförsbacke på en och samma gång. Jag skulle önska att du och din man – för ni är förmodligen goda människor – funderar över varför ni reagerar som ni gör.

Så, nej – varken jag eller min karaktär känner oss det minsta uthängda, kritiserade eller kränkta. Jag lever med en person som valt att blotta sig själv för att hjälpa andra, och det tycker jag är storartat!

Emma, en annan följare, gav detta svar i kommentarsfältet och jag tycker vi läser också detta och funderar över våra egna värderingar och vart vi står i frågan:

Ingen har någonsin sagt ”alla män”. Däremot män. För det är män som slår, våldtar, trakasserar, trycker ner och förföljer. Män.
Och det är ett strukturellt problem.

Om ditt barn kommer hem från skolan och berättar att flera andra barn har mobbat hen, då svarar du knappast att ”ja men lilla vän, alla barn mobbas inte”.
När sedan grannbarnet kommer hem och berättar samma sak men från en annan skola, då svarar du inte att du minsann känner barn som är snälla.
Nej, du svarar att mobbning är uppenbarligen ett problem i flera skolor som man behöver göra något åt.

Att skriva att Kristin besitter ett sådant mansförakt att hon hävdar att alla män är svin, efter hennes starka inlägg tidigare om sina fruktansvärda erfarenheter, det tyder på en sådan oerhörd respektlöshet, empatilöshet och en förvånande okunskap kring vilka strukturer som kvinnor idag lever i.
Förutom din brist på respekt och empati bör du snarast dra huvudet ur sanden och läsa på.
Googla patriarkat, feminism, strukturella problem + jämställdhet.
Följ Cissi Wallin på instagram och utbilda dig.
Vi har inte råd med kvinnor som inte är med o kämpar för en förändring, gör inte framtidens medmänniskor en björntjänst genom att stanna vid att konstatera att du har en snäll man. Ojämställdhet har dödliga konsekvenser även i Sverige, två exempel är att unga pojkar är den mest representerade gruppen som tar livet av sig. Mycket pga machonormen som ett patriarkat bidrar till. Andra exemplet är att en kvinna i Sverige mördas var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Och tro inte för en sekund att det är en viss typ av kvinnor som faller för dessa män. Att inte råka ut för en sådan man, det är ren jävla tur ska gudarna veta.

Så hoppa på tåget. Läs på.

Här finner ni det urspungliga inlägget oh dess kommentarer >>

Här finner ni ett inlägg om i hur det är att engagera sig i den lokala kvinnojouren>>