Jag har nu haft en aktiv blogg sedan 2008. I arton år har jag skrivit, berättat och delat med mig i ett digitalt forum som jag själv byggt upp från grunden. Så många tankar, erfarenheter och ämnen som passerat genom mitt tangentbord under alla dessa år. Högt och lågt. Ytligt och djupt. Vackert, fult, upplysande och ibland rätt så viktigt. Under tiden har jag förstås förändrats. Utvecklats, vuxit, omvärderat och fått nya perspektiv på både livet och mitt eget berättande.
Nyligen kom jag till en punkt där jag kände ett behov av att gå igenom mitt digitala avtryck. Att få en överblick över vad jag faktiskt har publicerat genom åren inom ett särskilt ämne. Det blev en intressant genomgång.
Jag har vid flera tillfällen lyft frågan om mäns våld mot kvinnor. Delat kunskap, erfarenheter och information, engagerat mig i kvinnojoursverksamhet, föreläst och varit med och skapat sammanhang där vi kunnat mötas och samtala kring frågan. Ett samhällsengagemang som ligger mig varmt om hjärtat. När jag nu gick tillbaka i arkivet fastnade jag särskilt för ett inlägg från 2019.
Det handlade om en kvinna som ifrågasatte om min man inte kände sig kränkt när jag skrev om mäns våld mot kvinnor. Hon tyckte rent av lite synd om både honom och alla andra ”goda män med karaktär”, som hon menade riskerade att förknippas med våldsamma män och dras över samma kam.
Vilket jag för övrigt aldrig har gjort.
Men det intressanta var egentligen inte hennes kommentar, utan Jonas svar. Jag tycker att han formulerade sig så klokt och självklart, och när jag läste det igen, sju år senare, kände jag att hans ord fortfarande är lika relevanta och jag påminns än en gång i hur viktigt det är att män också engegerar sig i detta ämne.
Så idag tänkte jag helt enkelt lyfta fram det gamla inlägget från 2019 igen. Håll till godo:

Jag fick en kommentar idag som jag tycker är värd att bemötas i ett helt blogginlägg. En viktig fråga att lyfta och reflektera över eftersom jag vet att det är många i vårt samhälle som känner så här. Jag skulle vilja ge en nyanserad bild, försöka få alla att tänka ur ett annat perspektiv och se den strukturella problematiken i ämnet. Om vi endast diskuterar mäns våld på individnivå kommer vi aldrig komma tillrätta med problemet.
Alla män slåss inte. Helt rätt.
I Sverige mördas en kvinna var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Helt rätt.
Ska vi gemensamt se till att få en ändring på detta. Ja, detta är helt rätt.
Då behöver vi gå i samma riktning.
Frågan var ställd till min man och löd:
Eftersom jag antar att du är en man som behandlar kvinnor med respekt – hur känns det när din partner ofta pratar om män i allmänhet som om att de alla misshandlar kvinnor eller beter sig på andra sätt mot kvinnor som ingen självrespekterande man skulle göra? Känner du dig som att din karaktär kritiseras inför publik? Jag frågar eftersom min man aldrig någonsin skulle behandla kvinnor illa och jag blir lite irriterad när alla män dras över en kam, när det kunde kännas som att de kriminella männen som gör sådana saker borde vara de som kritiseras, inte alla män. För det är en milsvid skillnad mellan en man som har karaktär och respekt för kvinnor och män som tar sig friheter, tycker jag.
Jonas svar:
Det korta svaret på din fråga om hur jag känner mig när Kristin talar om mäns våld mot kvinnor – är att jag känner en oerhörd stolthet över att hon använder den röst ni läsare gett henne till att försöka hjälpa kvinnor och göra skillnad. Jag vet också vad dessa erfarenheter kostat henne i livet, vilket gör henne till den mest generösa och goda människa jag känner.
Jag kan inte sluta undra vad som egentligen ligger bakom din fråga. Att du känner dig kränkt å din mans vägnar? Att du finner det viktigare att de goda männen i samhället hålls okränkta än att kvinnor skyddas mot våld? Borde inte du som hustru istället ställa dig upp tillsammans med din goda man och förbanna alla de män som begår övergrepp (och de är många) för att de gör tillvaron lite irriterande för er?
Kanske att frågan bara var något du kastade ur dig utan att riktigt ha reflekterat innan. Och när du läser de efterföljande kommentarerna så känner du att det kanske inte var helt genomtänkt. Du är ju trots allt en klok person, och dessutom en god människokännare som ser skillnad på en man ”med karaktär” och en som ”tar sig friheter”.
Tyvärr tror jag att du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, vilket är ledsamt. Det gör att alla som kämpar för samma sak som Kristin – strävar i motvind, snöstorm och uppförsbacke på en och samma gång. Jag skulle önska att du och din man – för ni är förmodligen goda människor – funderar över varför ni reagerar som ni gör.
Så, nej – varken jag eller min karaktär känner oss det minsta uthängda, kritiserade eller kränkta. Jag lever med en person som valt att blotta sig själv för att hjälpa andra, och det tycker jag är storartat!
Emma, en annan följare, gav detta svar i kommentarsfältet och jag tycker vi läser också detta och funderar över våra egna värderingar och vart vi står i frågan:
Ingen har någonsin sagt ”alla män”. Däremot män. För det är män som slår, våldtar, trakasserar, trycker ner och förföljer. Män.
Och det är ett strukturellt problem.
Om ditt barn kommer hem från skolan och berättar att flera andra barn har mobbat hen, då svarar du knappast att ”ja men lilla vän, alla barn mobbas inte”.
När sedan grannbarnet kommer hem och berättar samma sak men från en annan skola, då svarar du inte att du minsann känner barn som är snälla.
Nej, du svarar att mobbning är uppenbarligen ett problem i flera skolor som man behöver göra något åt.
Att skriva att Kristin besitter ett sådant mansförakt att hon hävdar att alla män är svin, efter hennes starka inlägg tidigare om sina fruktansvärda erfarenheter, det tyder på en sådan oerhörd respektlöshet, empatilöshet och en förvånande okunskap kring vilka strukturer som kvinnor idag lever i.
Förutom din brist på respekt och empati bör du snarast dra huvudet ur sanden och läsa på.
Googla patriarkat, feminism, strukturella problem + jämställdhet.
Följ Cissi Wallin på instagram och utbilda dig.
Vi har inte råd med kvinnor som inte är med o kämpar för en förändring, gör inte framtidens medmänniskor en björntjänst genom att stanna vid att konstatera att du har en snäll man. Ojämställdhet har dödliga konsekvenser även i Sverige, två exempel är att unga pojkar är den mest representerade gruppen som tar livet av sig. Mycket pga machonormen som ett patriarkat bidrar till. Andra exemplet är att en kvinna i Sverige mördas var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Och tro inte för en sekund att det är en viss typ av kvinnor som faller för dessa män. Att inte råka ut för en sådan man, det är ren jävla tur ska gudarna veta.
Så hoppa på tåget. Läs på.
Här finner ni det urspungliga inlägget oh dess kommentarer >>
Här finner ni ett inlägg om i hur det är att engagera sig i den lokala kvinnojouren>>
Otroligt välformulerat och viktigt svar. Män och kvinnor måste tillsammans stå upp emot mäns våld mot kvinnor, detta kan inte pratas nog om!
Tror det är jag som är den Emman… Vad roligt att du uppskattade den kommentaren.
Som en kvinna som upplevt liknande män men i minde dos än vad du gjort så har du varit en viktig förebild i min självbild efter det. Kommentaren skrev jag i solidaritet med dig och alla andra kvinnor. Så jävla trött på att inte ens andra kvinnor kan stå med oss enade i kampen mot mäns våld. Är numera en trött trebarnsmorsa mitt emellan makaroner och läggningar och har nog tappat min glöd lite. Tack för påminnelsen 💪
Jag tänker på det sociala nätverket kring den som är utsatt.
Fler av oss som har det bra behöver skaffa oss mod. Kanske mest vi som är i den yttre cirkeln kring den drabbade och som inte är lika frustrerade som de som är närmast anhöriga.
Vi behöver vara någon som ser, uppfattar och bekräftar den utsatta. Reagera.
Välja att visa att man är en person som man kan anförtro sig åt och som är villig att hjälpa om/när man vill bli hjälpt.
Inte blunda.
Lita på magkänslan.
Säga ” Jag upplever att du kanske inte har det tryggt och bra.” ”Jag finns här och jag hjälper dig gärna om du känner att du vill gå mot förändring.”
Fortfarande imponerad av Jonas svar! Så viktigt ämne och jag beundrar dig att du väljer att jobba för detta i dina kanaler, heja dig!
Något helt annat men som jag reflekterade över som ny läsare när jag kom var att jag iaf hade svårt att få grepp om dig och din historia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? Vilka jobb har hon haft? Det tog mig relativt lång tid att lyckas läsa dina inlägg och känna att jag hängde med. Spännande på sitt sätt men kändes också lite utestängande och jag var på väg att ge upp . ( vilken himla tur att jag inte gjorde det!) En annan blogg jag började läsa samtidigt hade lite länkar till viktiga och avgörande blogginlägg när man gick in och läste Om personen. Jag tänkte på det nu efter ditt inlägg om te och detta att du gått igenom dina gamla inlägg. Om viljan att berätta en historia och jobba med känslan. Jag personligen hade behövt en liten hej och välkommen samt kort intro/tillbakablick till dig när jag började läsa för att snabbt bli fast i din historia och allt bra du har att säga. Detta kan dock vara en ytterst personlig upplevelse och inget jag hävdar att ”alla” andra upplever.
Tack för reflektion – nu har jag skapat ett inlägg med detta som underlag. tack för inspirationen. Och för att du stanna kvar o läser 🙂 kram K
Man måste våga se de strukturella problemen, oavsett hur man själv är. Är tacksam över att vara gift med en sådan person, som inte tar det personligt, utan belyser strukturer med samma kraft och engagemang som jag. Har gillat just det med ditt digitala avtryck. Psykisk ohälsa, mäns våld och livsstil har alltid varit bärande delar av ditt personliga varumärke såväl som för KL och co.
Så bra att du lyfter detta, heja dig! Och heja Jonas som svarade så bra!
Ja, så bra att du lyfter detta igen och igen….. och vilka kloka repliker från Jonas och Emma, helt rätt svar!
Jag minns detta inlägg och att jag efter att jag då läst pratade om det vid middagsbordet med min man och att vi hade en lång och klok diskussion som berörde oss. 🤎 ämnet är lika levande idag och jag ska servera det till ”middagsbordet” i dag igen när vi får hem vänner på te och ostmackor.
Tack // Tina
Så bra svarat av Jonas och Emma! Så bra att du tar upp det igen. Det kan inte bli för mycket. Bor i Italien och här läser man ofta om män som inte bara slår kvinnor men även dödar dem. Det har blivit vardagsmat. Och här pratas det inte om den psykologiska nedbrytningen. Så bra att du får komma ut och prata om detta Kristin. Heja dig!
Kan man i Italien utläsa att det finns en vilja att jobba med de strukturer och anledningar som orsakar att det sker? Det lyfts ju då iaf – alltid en början.