Det är lördagen den artonde februari och jag har tröttnat på att vara sjuk. Jag duschar, klär på mig och åker till jobbet en stund ändå för att jag tänker att sängliggande kan jag inte vara mer än fem dagar. Jag blir tokig. Även om jag fortfarande inte kan svälja annat än ljummen mild soppa, smoothie och iskallt vatten så känner jag mig ändå pepp på att ta tag i dagen. Väl på jobbet packar jag upp nyheter, fixar med prov och förbereder inför öppning. När personalen kommer och det är dags att öppna butiken för kunderna åker jag hem för att vila igen. Det går inget bra. Jag ligger en stund i sängen, försöker landa i olika serier men det kliar i kroppen.
Jag börjar dammsuga och drar därefter fram kameran för att fotografera. Det är mitt roligaste!
Vilken tur att jag är min egen modell för det är mest underhållande att fota liv i en miljö. Någon. Olika uttryck, känslor och energier. Vad signalerar detta foto till exempel?
Tanken är att jag ska fota en klänning som kommer in i sortimentet senare i år. Jag knäpper en mängd bilder och ska absolut visa er fler någon annan dag.
Men det där med att vara sin egen modell – man skulle ju kunna tro att man är en linslus, tycker att man själv är vrålsnygg och har storhetsvansinne som jobbar med det här. Men jag skulle verkligen inte vilja påstå det. Kroppen blir ett verktyg och nu har jag fotat mig själv under så många år och vet exakt hur jag kan stå, gå, sitta, le, vrida huvudet, röra armarna, fästa blicken och mycket mer för att foton ska bli precis som jag vill ha dem. Det hjälper mig jättemycket när jag sedan ska fota “riktiga” modeller och det gör också att jag blir väldigt snäll mot mig själv och över hur jag ser ut.
För jag måste ju gilla det jag jobbar med – annars vill jag inte ställa “motivet” framför kameran.
När jag var ung så fick jag panik om någon fotade mig i profil för jag tyckte jag var så ful. Och mitt skratt, hahaha, så mycket tandkött så kunde absolut inte skratta på bild. Och min hy – hade jag inte väldigt mycket pormaskar på näsan?
Ja, så håller de flesta på faktiskt – letar fel på sig själva och kan därför inte vara med på foton för usch och så blir det stelt och konstigt när man råkar hamna framför kameran helt plötsligt.
Men det är sååååååå bra att ta självporträtt på sig själv för att jobba på acceptans och självkärlek – det lovar jag. Man behöver inte ens visa någon bilderna och inte heller lägga upp dem på något forum. Alla som känner sig bekväma på bild blir vackra – människor är vackra. Alla människor är vackra. Speciellt när man jobbat på självkärlek – då skiner det igenom. Så är det bara.
Tycker ni att det är jobbigt att vara med på foton och letar ni fel hos er själva eller känner ni er avslappnade framför kameran?
Jag har aldrig varit bekväm framför kameran, och lägger aldrig upp bilder på mig själv på Instagram. Hade tänkt utmana mig själv i år i att göra det, men det har fortfarande inte blivit av. Fyller 46 år snart, och tror att alla ska tycka jag är löjlig, eller se gammal och ful ut. Lite sorgligt egentligen, att man levt halva livet och fortfarande har den uppfattningen om sig själv. Det roliga är att jag kan se tillbaka på bilder för bara några år sedan, och tycka att jag var ju faktiskt riktigt fin. Varför delade jag inte den bilden på mig själv då? Kanske kommer jag tycka samma sak om några år av de bilder jag tar idag.
Har en tendens att alltid skela när jag tar en selfie. Vet liksom inte vad han ska titta på.😅
Tycker ni att det är jobbigt att vara med på foton och letar ni fel hos er själva eller känner ni er avslappnade framför kameran?
ja, definitivt! men jag är tyvärr inte alls vacker och behöver inte ‘leta’ fel heller. jag tycker nämligen inte att alla människor är vackra per se, för att det är bara så. om det inte finns fula saker, då finns det inte heller vackra, det är naturen.
Så kan man såklart se det.
men vem bestämmer vad som är vackert och inte?
Jag tror på att om man jobbar på att gilla sig själv både på insida och utsida så mår man så mycket bättre.
Kanske landade det fel och inte framgick – tänker ofta på att många kvinnor verkar kritisera sitt egna utseende så mycket så det var mest en text som skulle inspirera till självkärlek och att fota sig själv i massa olika situationer är ett bra verktyg på vägen 🙂
jag tycker det finns ascoooooola modeller som inte är klassiskt vackra enligt “normen” men de har självfortonedet, hållninge och blicken som gör att man fastnar för fotot och looken.
Jag är inte en som ser mig själv o spegeln ofta eller känner att jag är ok.
Jobbar som specialpedagog och varvi samtal med elev i förskoleklassen.
Elev säger- Fröken,du är så fin när du skrattar.
Jag- tack, det var fint sagt, jag är ju glad när jag är med elever ,
-Elev- när jag tänker på dig så tänker jag ett hjärta!!
Ska tänka på det !!
Vilken underbar dialog med eleven – ja, tänk på det. Självkärlek inifrån och ut är livsviktigt är jag helt övertygad om. stor kram och fin dag till dig.