Författare: Kristin Krickelin

Jag befinner mig i en hotellsäng i Värmland och det är tidig morgon. 05.40 hämtade jag två kaffe i receptionen som jag nu druckit upp. Jag är här och jobbar några dagar.

I början av veckan var jag i samtal med två inspirerande kvinnor som frågade mig vilka tre största fördomar det finns om kvinnliga företagare. Ibland blandar jag ihop fördomar som människor har mot influencers med den generella inställningen till kvinnliga entrepenörer men jag ska försöka svara nyktert på frågan ändå. För jag tror inte min analys ligger långt ifrån realiteten – men hjälp mig gärna diskutera ämnet bland kommentarerna är ni snälla.

1. Min första spontana tanke är att många verkar tro att det står en förmögen man bakom en kvinna som bygger företag, Att man helt enkelt inte skulle klara av att ”hålla på med sin lilla kreativa business” om man inte har en man som försörjer en samtidigt. Så kan det säkert vara ibland såklart –  men det finns säkert en hel del manliga musiker, konstnärer och idrottare där frun betalar större delen av fakturorna i hemmet. Det är helt klart svårare att tjäna pengar inom kreativa yrken tänker jag så det ligger egentligen inte på könet i sig, eller?
Men det omvända, att en man blir försörjd av sin fru när han är företagare verkar vara en ickefråga. Varför skulle det ens höjas på ögonbrynet eller pratas om det? Kanske hör ihop med min tredje punkt jag svarar på här dock, vad tror ni?
Hemma hos oss har det alltid varit den som har pengar som betalar. Vi delar lika på ekonomi, ansvar och ja, prick allt. Förra året tjänade jmin man och jag ungefär lika mycket så att han försörjer mig är en falsk fördom om vår relation. Längre ner i detta inlägg ska jag analysera lite kring hur viktigt jämställdhet har varit för oss.

2. Andra fördomen om kvinnliga företagare verkar vara att de inte finns där för sina barn.
Att de inte är engagerade i familjelivet och prioriterar jobbet framför föräldraskapet. Det är en ganska grov och skev fördom tycker jag. Inget är så heligt som att vara just mamma och att bli ifrågasatt kring detta gör enormt ont. Kanske just därför en del inte vågar löpa linan ut som företagare för att de är osäkra på hur det funkar med ansvaret som mamma. För att man inte vill bli dömd som en dålig mamma.
Män blir sällan ifrågasatta kring föräldraskap. Vi kvinnor bär, föder och ammar barn vilket gör att vi drar det större ansvaret för att skapa en familjekonstelation där det ingår barn. Att vi sedan inte ska dela lika på ansvaret att ta hand om barnen vi båda satt till världen är det mest skeva jag vet. Mammor skammas hela tiden över deras prioriteringar när det kommer till barnen och jag tror detta är en stor bromskloss för kvinnligt entreprenörskap i världen.
I vår familj har vi prioriterat bort socialt umgänge med vänner och intressen på fritiden till förmån för familj och arbete. Det har varit möjligt och vårt val från båda håll – vi har ansett att vi fått utlopp för det sociala samt våra intressen på arbetstid.

3. Den tredje fördomen är att inte kvinnor satsar och vågar ta lika höga risker som män. Men är det en fördom om det är helt sant?
Generellt så tar kvinnor mindre ekonomiska risker än män när det kommer till företagande. Om man kikar på mitt företag så har jag byggt det organiskt utan investerare och lån. Hade det varit en man som startat det så hade det med stor sannolikhet sett ut på ett annat sätt – förmodligen hade han velat skala upp affären snabbare och gått hårdare ut. Jag säger inte att något är rätt eller fel. Det är olika sätt att driva företag på bara – men resultatet av att växa organiskt är att saker och ting tar längre tid. Har du investerare så har du press och stress att nå upp till förväntade resultat och bygger du organiskt kan du ta det i din egen takt. Fördelen är att det blir ett stabilt och tryggt bolag med kontroll över alla bitar – och detta verkar vara ett sätt kvinnliga företagare föredrar.

Ju mer jag pratar med företagare, både män och kvinnor, allt från storbolag på börsen med hundratals anställda till den lilla kreatören med egen studio, desto mer ser jag hur möjligheter till företagande hänger ihop med jämställdhet. Lever du i en relation som inte är jämställd så är det omöjligt att satsa som företagare. Man behöver support från stöttande anhöriga.
Drivkraften och pannbenet räcker långt men inte hela vägen anser jag. Att aldrig känna att man räcker till som fru och förälder är ett gissel som kväver – har det väl börjat skava hos en partner om att den andra prioriterar fel och inte räcker till så är det ganska svårt att bära ansvaret som egenföretagare och hålla fanan högt. Det blir liksom inte värt det.

Ibland undrar jag hur min relation sett ut om jag hade fortsatt arbeta som servitris parallellt med att min man gjort sin resa genom finansbranschen och in i bolagsbyggande. Hur hade samtalen sett ut och hade jag haft lika stor förståelse för hans drivkraft. Hade jag tyckt att det var okej att han plockade med sig arbetsdatorn på vår semester och peppat honom genom tunga arbetspass. Jag undrar också hur det hade sett om det var tvärt om. Ifall min man hade jobbat 8-16 och lämnat jobbet för dagen – hade han blivit tokig på mig som fyllt hela vårt hus med ett ständigt arbetande projekt. Hade han suttit och livligt diskuterat min bolagsform och mitt företags utveckling i timmar över levande ljus en fredagskväll? Hade han tyckt att min drivkraft som entreprenör var sexig? Eller hade det stört honom?
Jag vet inte. Men en sak jag vet är att vi har mycket att vinna på att vi har lika mycket driv och brinner för våra jobb otroligt mycket båda två. Att vi unnar varandra och växeldrar – när den ena har mycket bär den andra mer i hemmet och tvärtom. Min Jonas kan sitta en hel kväll med resultatberäkningar för mitt företag – det är enormt generöst och stöttande.
Så när det kommer till kvinnligt företagande så tror jag att relationen du lever i är enormt viktig – jämställdhet och support är A och O om du frågar mig.

Så med det sagt – att leva i jämställd relation där partnern stöttar och förstår till 100% är en framgångsfaktor för kvinnligt företagande anser jag.
Och jag tror tyvärr inte majoriteten av kvinnor lever i sådana. Vad tror ni?