Imorgon är det midsommarafton. Har ni koll på läget, härliga planer och känner pepp?
Jag är otroligt tacksam över att jag är i Frankrike och inte behöver bry mig det minsta om denna högtid.
Vad händer i Frankrike i helgen då ?
Jo, I helgen är det Musique à la fête – Överallt – från små byar till stora städer som Paris, Marseille, Lyon och Nice – förvandlas gator, torg, parker och kaféer till scener för livemusik.
Tänk dig en varm junikväll, doften av grillat i luften, vin i plastglas, barn som springer omkring, en jazztrio i ett gathörn, techno från en innergård, och en kör som sjunger Edith Piaf från ett balkongräcke. Det är spontant, levande och alldeles underbart! Jag tror de pratade om att det kommer en tjur till byn på lördag men jag vet inte – paella på torget med rosé och massa musik blir det i alla fall. Jag har lite svårt att hänga med i det franska resonemanget när det går fort. I morse pratade till exempel ostronkillen om att det var mjölk i vissa sorter och jag fattade noll. Pekade bara, log och sa ”två dussin, merci”.
Vaknade innan sex idag också. Tänk om jag en dag skulle kunna sova till åtta i alla fall…
Smög runt med kameran de svala timmarna innan solen gick upp över byn. Rätt mysigt ändå. Morgonstund har ju verkligen guld i mun.
Obäddade sängar är de vackraste om du frågar mig.
Min man går klädd i mitt märke nästan varje dag – blir så stolt. Barnen använder också skjortorna flitigt.
Morgonkoppen. Den bästa på dagen.
& så hästen jag köpte på en vintagemarknad denna måndag. Bra fynd! Nu har jag flera hästar så då är det visst en liten samling som påbörjats…
Första köpte jag i Antibes 2019. Här är ett matigt inlägg om när jag bodde över där själv ett par nätter.
Saknar verkligen inte den korta mörka pagen… Men den blå blusen – varför sålde jag den?
Jag sitter här, några dagar in på semestern, och försöker zooma ut från jobbet. Det är inte helt lätt. Mitt arbete är så sammanvävt med min vardag – jag jobbar med mig själv, som person och varumärke. Och med kultur, i en form som kanske sällan kallas just det. Sedan 2008 har jag berättat historier från mitt liv, delat vardagsbetraktelser, tankar och inspiration genom bild och text.
Ända sedan jag började uttrycka mig som digital kommunikatör har jag känt att mitt arbete ofta ses som något lättviktigt av andra. Kreativt, absolut – men inte riktigt ”på riktigt”. Som något man lite snabbt viftar bort. Men trots det tar tusentals människor varje dag del av mina bilder och texter.
En av de mest trötta fördomarna om influencers är att vi bara glider runt i snygga kläder och tar selfies. Men bakom varje inlägg finns ett arbete som inte syns: vi jobbar med idéarbete, planering, teknik, kommunikation, redigering, strategi, kundsamarbeten, statistik, kampanjer, fakturering… Det är ett maskineri, ofta drivet av en enda person.
Det här är ett jobb som kräver både kreativitet, uthållighet och omvärldsbevakning. Och just för att det ser enkelt ut – och ofta är skickligt gjort – så tror jag att många inte förstår vad det faktiskt kräver. Det känns lite ensamt ibland.
Många konton handlar om mode, inredning, trädgård, mat och träning. Men att kalla det ytligt är att förenkla något som ofta är mycket mer anser jag.
Många influencers använder sina plattformar för att prata om viktiga frågor, lyfta marginaliserade röster, skapa debatt eller bara bjuda in till samtal och reflektioner. Inspirerar i det stora och det lilla. Att skapa en trygg plats online har ett stort värde anser jag.
Fördomarna säger mer om samhället än om oss som arbetar som influencers.
Jag tror att många av fördomarna om influencers bottnar i något större. I vår syn på arbete, status och vilka röster som får ta plats. Influencer-branschen är till stor del kvinnodominerad. Många är unga, självlärda och jobbar utanför traditionella ramar. Det sticker i ögonen och det väcker motstånd – för att det utmanar gamla idéer om vem som får synas och vad som räknas som “riktigt” arbete. Vi har fortfarande svårt att ta kvinnligt signerad kreativitet på allvar. Vi misstror självständiga röster som inte bett om tillstånd att få vara här.
Om vi tänker att influencers är dagens kultur- och kommunikationsaktörer – likt journalister, konstnärer eller författare förr. De påverkar människors livsstil, världsbild och konsumtion, på gott och ont.
Fin- och fulkultur – vad räknas egentligen?
Det här hänger också ihop med vårt sätt att värdera kultur. Klassisk musik, teater, oljemålningar – det är “fint”. En livsstilsblogg, TikTok eller en inläggsserie om växter i ett växthus – det är “fult”. Men vem har egentligen bestämt det?
För mig känns begreppet ”finkultur” ganska dammigt. Som om vissa uttryck automatiskt skulle vara mer värdefulla än andra. Kultur är något levande. Det förändras med tiden, med människorna som skapar den och med plattformarna där vi möts.
En hiphopkonsert av Jireel kan vara lika konstnärligt uttrycksfull som en symfoni. En berättande blogg kan säga mer om vår samtid än en klassisk roman. TikTok och Instagram är också kultur – bara i en annan form.
Så nej – jag tror inte att jag är ute och cyklar. Jag tror snarare att vi behöver ett nyare språk för kultur, kreativitet och kommunikation. Ett språk där fler får plats.
Jag har inga formella meriter inom det jag gör. Jag är autodidakt. Jag har arbetat som fotograf, formgivare, inredare, kampanjansvarig, varumärkesbyggare – utan att ha en examen att luta mig mot.
Och jag förstår att det kan skava. Särskilt för den som pluggat i flera år, tagit studielån och kämpat sig in i en bransch. Att sedan se en influencer få det uppdrag man själv längtar efter – det kan kännas orättvist.
Men är det verkligen fel kreatör på plats? Eller är det mottagaren – betraktaren, kunden, läsaren, följarna – som faktiskt avgör detta?
Då kanske det är rätt kreatör på rätt plats trots allt.
Jag behöver inte passa in i något fack och jag har har heller inget behov av att positionera mig. Tycker du att mina berättelser är ytliga och kommersiella – då är det helt okej. Jag lever på mitt arbete, jag har frihet, jag får uppleva spännande platser, jag plockar ut lön varje månad. Det räcker för mig.
Men ändå… när vi pratar om vad som är ”riktig” kultur, vad som är värt något och vad som bara är fluff – då vill jag ändå säga: det kanske är dags att tänka om?
Godmorgon,
Kaffet puttrar tidigt i bryggaren och vid sjutiden håller jag redan min andra kopp. Dagen hade knappt börjat när jag smög nerför stentrappan mot trädgården, med siktet inställt på ett morgondopp.
Att varva ner kommer nog ta sin tid – kroppen och tankarna är fortfarande i rörelse, som om någon glömt dra ur kontakten. Men här, i den gryende dagen, är det alldeles stilla och vackert. Innan solen hunnit över hustaken hänger månen kvar. Luften är krispig, vattnet svalt, och det är bara jag, min vita labrador och tornseglarna som håller varandra sällskap i det tidiga ljuset.
Jag tänker på dagen som en gåva. Kanske den allra finaste, för jag har längtat så efter just den här stunden. Det är första dagen på semestern – och vetskapen om att jag har över fjorton av dem, fyllda med tid tillsammans med familjen, får det att pirra varmt i magen.
Jag försöker ha tålamod med mig själv. Tankarna snurrar, som de gör när man växlar från tempo till vila. Det får ta tid.
Men ändå. Kan man önska sig ett härligare kontor? Lovar att våra datorer inte följer med till stranden sedan…
På nattygsbordet ligger två böcker och jag försöker ha tålamod med mig själv. Förra gången jag kom hit med ambitionen att ”läsa massor”, råkade jag – utan att minnas det – köpa exakt samma bok som den jag har med mig nu. Det säger i alla fall något om min smak. Den verkar vara uppskattad av många, så den får följa med ner i strandväskan idag. Jag håller tummarna för att jag kommer längre än till sidan sju den här gången.
Snorkel, tennisracket och kortlek är också nerpackade. Planerna på att kakla om köket har jag slagit ur hågen – semestermodet kräver sitt. Men en liten kryddrabatt längs poolkanten ska jag definitivt plantera. Det känns som ett alldeles lagom projekt.
Och så ska jag hålla utkik efter ett långt, väderbitet träbord till den nya terrassen. Ett sånt där som rymmer sena middagar, spelkvällar och fina sommarminnen. Kameran ligger fortfarande nerpackad så ni får hålla tillgodo med dessa från mobilen. Ha en fin dag nu.
När går ni på semester förresten?
Inget gör mig stoltare – eller gladare – än att se min vision ta form och komma till liv. Att det jag skapar faktiskt används, bärs, älskas.
Minns ni moodboardsen inför sommarkollektionen? Jag såg framför mig: sol, frihet, hav, ledighet, lätthet, glädje och vila.
Nu står vi här – mitt i högsäsong. Och kläderna har börjat hitta hem. Kvinnor runt om i landet bär dem och jag får små, varma, tacksamma meddelanden. Det värmer något enormt. Men vet ni – den som är mest tacksam, det är jag. Tack gode gud att vi rodde ihop det även i år.
Det enda som gått åt skogen är leveransen av våra smycken. Det känns så förbaskat tråkigt att vi inte har haft våra halsband till försäljning nu under studentfiranden, skolavslutningar och midsommarförberedelser. En riktig miss från vår sida.
Faktum är att smyckena egentligen skulle varit här för länge sen – men de första proverna höll inte den kvalitet vi ville ha. Finishen var inte rätt. Så vi gjorde om. Och om igen. Och plötsligt stod vi här – mitt i lanseringstider – utan produkt. Tusan också.
Men, well well. Allt annat har faktiskt flutit på – både flytt och lansering. Så det får vara okej ändå. Jag själv använder plaggen varje dag – i arbete och vila, i trädgården och på fest. Det är precis så jag vill att de ska fungera – följa med i livet, oavsett scen.
Det är fredag och min minsta går på sommarlov. Jag packar väskor, förbereder matlådor, vattnar trädgård och går igenom listor. Bockar av och når närmre. Hälsa på pappa står det på en punkt. Jag undrar hur det blir när jag är där och mina barn lägger in mig som en punkt i sin to do. Det är en skör tid det där när man precis kommit ur fasen med att rodda barn dygnet runt till att gå direkt på att stötta sjuka föräldrar. Jag ömmar för alla i denna situation – ur bådas perspektiv. Det borde finnas en mellanperiod att vila lite på tänker jag egoistiskt. Hämta hem lite så det finns energi att rodda runt och finnas där för alla andra. Men så är det inte alltid och runt om mig får fler och fler cancerbesked och jag känner att jag måste hinna leva och göra allt jag vill innan jag själv blir sjuk. Men jag har min to do. Alla måsten och ansvar som människa. Ett litet liv som ska levas.
Scrollar på min telefon och blir illamående. Vill stå på gatan och skrika rakt ut att ”Vi behöver fler arga kvinnor!”
Världen är ur led och jag har inte förtroende för en enda politiker. Vi sjunker.
Solkatter smeker golvplankorna och jag lukar trädgården iklädd bikini. Bränner axlarna och dricker hejdlöst med vatten. På gymmet är det rodd och burpees och pulsen är så hög så jag tror hjärtat ska hoppa ur bröstet. Jag badar sedan. I havet. Sitter därefter naken och andas djupt på en varm klippa. Doften av rutten tång blandas med vresrosen underbara.
Jag köper en dyr skjorta till skolavslutningen. Ingen blir glad. ”Du kan väl ha den ändå”, säger jag tyst. ”För min skull”, viskar jag så lågt att ingen hör. Och sedan tänker jag på de stackars barnen som inte ens får mat i magen därnere. Jag borde ge tillbaka skjortan och skänka pengarna till en organisation. Skammen svider i bröstet – vi har det så bra samtidigt som andra lider. Nyplockade jordgubbar på tårtan och sedan hamburgare på grillen efter avslutningen. Dumma ungar. Dumma vuxna. Folkmord pågår och vi lever på i vår sommaridyll bland den blomstertid nu kommer och ekorrhjul.
Jag måste sluta skriva nu för min lista kallar.
Vad står det nu igen då …. – köpa fästingtablett, fixa vattenspridare, slå in present, handla till kalaset, ordna blomma att hänga runt nacke vid utspring…
