Inget är väl härligare än de första dagarna med plusgrader då man kan byta ut dunjackan mot trenchcoat eller oljerock. Man får fortfarande ha lager på lager för temperaturer kan svänga fort om dagarna, speciellt här på västkusten. Här är några outfit jag haft det senaste som jag gillar.
Svarta jeans, keps och min oljerock från Barbour. Min Minna Fleece från Astrid Wild har jag i flera kulörer och den bruna är just nu min favorit. Passar både som extra jacka och kofta.
En riktigt vårig kulör på keps, Trench Coat från Zezane, scarf i silke och vår fina flätade väska. Skorna är otroligt bra och jag fick ett tips från Emily Slotte att köpa dem. Väldigt användbara vattentäta låga hybridstövlar från Arket. (reklamlänk)
Snygga till brallor som bilden ovan och även till kjol så här på vårkanten. Funkar som boots hela vintern faktiskt och grym till arbete i trädgården.
Kände mig vårig och fin på väg ut på dejt med min man. Det blir alltid festligare med stora guldörhängen och röda läppar.
Svängde förbi Arket och provade denna klänning. (reklamlänk)
Otrolig! Den fick följa med hem. Så snygga detaljer, i satin , dragsko i sidorna och vacker i ryggen, Får fota en bättre bild och visa er när jag har skor på mig också. Den här blir en klassiker i vår och sommar. Kommande höst och vinter också. Ska ha svarta ballerinaskor till.
Kofta och kort kjol i ull. Tror till och med det är ull i min strumpbyxa. Samma sköna sko som tidigare och så en fin gyllene brosch som livar upp denna outfit. Verkligen Amazing på restaurangtoan!
Ny dag och annan outfit. På väg till träningen. Tights från By Malene Birger, pilates sockar i hand och gul keps på huvudet. Jag gillar att ha sportbh på för då blir min byst intryckt och mindre. Kanske ska börja använda på heltid. Har kollat upp en eventuell bröstförminskning men det var så dyrt så jag tycker inte det var värt det.
Snacka om att kasta pengar i sjön. Känner jag just nu i alla fall.
Bättre att lägga dem på en fransk trädgård. Eller på en målare till köksluckorna.
Jag startade mitt K LAGERQVIST precis under pandemin och det var en konstig tid att vara företagare i. Varumärket var ingen konsekvens av pandemin utan tog form vid årskiftet innan det första sjukdomsfallet blev känt. Ja, hela den där historien har ni såklart tagit del av tidigare om ni är regelbundna bloggläsare här.
Våren efter, 2021, så var det dags att lansera vår sommarkollektion och vi åkte ner med vår modell till Hoby Kulle Herrgård.
Eller nu när jag tänker efter… Det var bara jag och modellen på plats så det var ett väldigt litet team. Skärmar, stativ, styling osv löste jag själv på de mest kreativa sätt.
Men kampanjbilderna blev riktigt bra ändå.
Mycket sålde slut med en gång vid lansering. Både för att den här honungsgula kulörer var så populär men också för att vi nådde ut på ett spännande och unikt sätt tror jag.
Det var en annan tid då inom retail.
2021 upplevde jag branchen mest som produkt + butik / webshop. När jag skapade storytelling och communitys via mina digitala kanaler hade jag verkligen en fördel.
2026 handlar det mest om teknik + data + community + logistik + system där alla kanaler hänger ihop. Mer komplext med andra ord. Som företagare behöver man idag tänka ännu mer som ett techbolag och ett mediebolag. Jag känner ofta att vi halkar efter i teknik och data utvecklingen eftersom min stora kompetens och styrka ligger i storytelling, foto, färg och form. Jag vet att jag måste grotta ner mig i meta-ads och massa olika grejer och det känns som jag trampar vatten och ofta inte kommer någonvart. Hemsidan som skulle lanseras på engelska förra året… omg!
Visst blir man trött i huvudet ibland när utvecklingen springer så här fort men samtidigt är jag pepp på att lära mig nytt. Jag gör mitt bästa för att hänga med. Och samtidigt försöka fortsätta skapa det som alltid varit kärnan i min verksamhet.
Samtidigt som man håller örat mot rälsen och följer med i utvecklingen framåt så kan det vara klokt att då och då stanna upp och titta bakåt tänker jag.
Vad blev riktigt bra? Vad älskade kunderna?
2021 tog jag fram en sommarkollektion med honungsgula linneplagg. Den gjorde succé!
I år plockar jag tillbaka delar av den kollektionenoch samma honungsfärgade kulör. Jag är så nyfiken på hur den landar hos kunderna igen och arbetar just nu intensivt med det kreativa, parallellt med allt det operativa.
Jag är själv sugen på att bära randigt honungsgula plagg, en gul jacka och klassiskt blåvitt randigt. Lite 90-tal!
Nästa vecka ska vi åka ner till Frankrike och min ambition är att alla fotoplagg ska vara med oss. På plats ska vi fota med fransk modell i inspirerande miljöer och skapa riktigt vackra kampanjbilder för säsongen. Håll tummarna för mig!
Jag vill flytta. Jag lusläser alla siter med tomter till salu. Det är ju ingen hemlighet och jag har ju skrivit det här tidigare. Vår familj behöver en omstart och ett förenklat liv där allt det där jobbiga man går och bär på en gång för alla får lämnas bakom. Självklart kan inte en geografisk förflyttning läka några sår men jag tror verkligen på att skifta energier för att kunna gå vidare och mår bra.
Så jag har kikat runt på tomter och hus nu ett bra tag. Har till och med börjat leta efter lägenheter. Men tyvärr, det finns inget på marknaden som matchar mina krav och det känns helt idiotiskt att sälja vårt vackra hus mot något svindyrt som inte håller den standard jag önskar och inte heller ligger på ett attraktivt läge.
Drömmen hade varit en naturtomt och ett nybyggt hus. Som ovan moodboard. Minimalistiskt, lättskott, en liten enfärgad kapselgarderob, bara likadana tallrikar och glas i köket, smart förvaring i badrum, inte massa krafs överallt, högt i tak och en trädgård som flyter ut i naturen som på bilderna. Med en pool i natursten såklart och grus. Inget träddäck och loppisfyndade tavlor så långt ögat kan nå.
Drömmen ligger långt bort verkar det som och jag måste förlika mig med att detta ej kommer ske. Jag måste gräva där jag står.
Vårt hus är byggt 1926 och är allt annat än minimalistiskt. Vi har bott här i över tio år och möbler, kulörer, belysning och konst har liksom smugit sig på under åren då man utsforskat och testat lite olika stilar. Haft olika ekonomiska förutsättningar och för att inte glömma, jag har använt detta hem mycket i mitt arbete och skapat rum efter detta. Till slut har det blivit en liten röra av grejer som bara hamnat utan en tanke och röd tråd.
Nu är jag väl hård mot mig själv och det är jag alltid när jag känner mig nere. Då tycker jag bara allt är fult och att jag är fel. Jag har ju egentligen ett jättefint hem och att det växt fram under olika epoker i livet är ju naturligt och precis som det ska vara, jag vet ju det.
Men. Nu har vi i alla fall bestämt oss för att göra ett omtag i boendet och få till det så enhetligt och fint vi bara kan. Två barn har flyttat ut och den minsta har och bytt våning, ny energi och nysatsning är precis vad vi behöver. Inga dyra renoveringar men lite nya val av kulörer, möbler som byts ut och en rejäl rensning av prylar som inte längre ska bo med oss. Halleluja.
Det verkar som att vi börjar i köket. Där är grönt och rätt så burrigt. Även om solen kikar in på kvällskvisten så är det rätt mörkt och litet här inne. Min man gillar varken tallrikshylla eller gamla ommålade byråer så dessa ska ut och vi ska försöka skapa lite mer bistrokänsla.
Jag har varit ute på siterna för att klicka hem en oljemålning likt min moodboard nedan. Det kommer säkert ta tid innan jag finner någon jag gillar och till rimlig prisklass så akvareller med röda tulpaner och vit bred passpartout tror jag får vara kvar så länge. Men annars ryker denna tavelvägg.
Jag har varit och köpt färg men kommer avvakta med att måla om köksluckorna ett tag. Det känns som ett väldigt viktigt beslut då det måste vara fint och bra gjort vid eventuell försäljning av huset. Detta är min mans ord, som ni säkert förstår….
Men jag jobbar på det om man säger så. Luckorna kommer målas, tro mig!
Här nedan ser ni vårt moodboard. Hyllan kom igår och jag har redan plockat ner tavlor från väggarna.
Vad tror vi? Kommer det bli mer enhetligt och ljust? Min hylla i stål kommer dock inte vara fullmatad av prylar så här som på bilden. Får typ kli i hela kroppen av alla prylar och omaka grejer här hemma. Ok, ett, två, tre… Nu åker r0llern fram.
Igår deltog jag i ett samtal om jämställdhet och våld i nära relationer i samband med Internationella kvinnodagen, som uppmärksammas idag den 8 mars. Jag var inbjuden för att berätta om mina egna erfarenheter av våld. I panelen satt politiker från flera partier och både Kvinnojouren och Ungdomsjouren deltog.
När jag var liten drömde jag om att bli författare eller att arbeta i butik och slå in vackra paket. Jag älskade att försvinna in i böcker och att skapa fint runt mig. Berättandet har alltid funnits där och på sätt och vis lever jag min barndomsdröm idag. Jag arbetar som storyteller i olika format och driver mitt eget varumärke med en liten butik, där jag slår in ett och annat fint paket.
Eftersom skrivandet kom naturligt för mig har jag högar av dagböcker från uppväxten. Ibland har jag tänkt att jag borde bränna dem, som en ritual för att lämna historien bakom mig och rikta blicken framåt. Men jag har inte gjort det.
Jag slutade skriva dagbok sommaren mellan nian och gymnasiet. Jag blev kär i en kille som var fem år äldre. Han tvingade mig att visa mina dagböcker och rev ut sidorna där jag skrivit om mina barndomsförälskelser.
Det var sommaren 1995 & jag hade träffat min första riktiga pojkvän. Jag visste egentligen inte hur en relation skulle vara. Jag tänkte mest att det var jag som gjorde fel eftersom jag gång på gång verkade väcka ett raseri hos honom.
Att berätta om det idag är en del av varför dagar som den här fortfarande behövs. För varje berättelse som delas blir det svårare för våldet att fortsätta i tystnad.
Det är egentligen inte något jag brukar göra, att föreläsa om det privata och sårbara. När jag föreläser pratar jag oftast om inredning, färg och form, mode, sociala medier och strategier. Jag brukar ha med mig presentationer fyllda av inspiration kring att skapa ett vackert hem och ett lustfyllt liv.
Därför har jag verkligen funderat över varför jag ändå väljer att berätta om hur jag en gång levde.
Jag landade i tre anledningar.
För det första:
Kvinnor som utsätts för våld framställs ofta som svaga, som personer utan integritet eller förmåga att säga ifrån. Jag är allt annat än det, fråga min familj och mina vänner. Ni som följer mig vet också vem jag är. Jag vill ge ett ansikte åt hur ett offer kan se ut, och visa att det går att ta sig vidare. Att man kan få trygga relationer, ordnad ekonomi och ett gott liv, utan skam, bitterhet eller ilska. Och rädslan går att lära sig hantera.
För det andra:
Jag vill dela mina erfarenheter från när jag var ung för att bidra till att ungdomar tidigare får stöd i vad en sund och respektfull relation faktiskt är, både tjejer och killar. Det är inte självklart när man är tonåring. Man är fortfarande, på många sätt, ett barn som försöker navigera i vuxenvärlden.
För det tredje:
Jag vill bidra till ett samhälle med större civilkurage. Ett samhälle där vi vågar lägga oss i när vi misstänker att någon far illa. Där vi vågar knacka på, ringa polisen och agera.
Det finns många fördomar om kvinnor som utsätts för våld. De gör stor skada eftersom de flyttar fokus från förövarens ansvar till den som blir utsatt.
Att prata om detta, öppet, sakligt och utan skuldbeläggning, är ett av de viktigaste stegen för att förändra normer och förebygga våld.
1. “Hon kunde ju bara lämna.” Det är en av de vanligaste fördomarna. Den bortser från rädsla, hot, ekonomiskt beroende, barn och den psykiska nedbrytning som ofta pågår under lång tid. Dessutom vet vi att risken för allvarligt våld ofta ökar vid en separation. Själv var jag livrädd för att lämna. Jag trodde att han skulle skada mina föräldrar, min syster eller mina vänner.
2. “Det måste ha funnits varningssignaler.” Våld börjar sällan med slag. Det kan börja med kontroll, isolering, svartsjuka och subtil nedvärdering. För många kvinnor sker processen gradvis. Den smyger sig på och både den som lever i relationen och omgivningen kan ha svårt att se det i början.
3. “Hon är svag.” Kanske den mest felaktiga fördomen av alla. Att leva i en våldsam relation handlar inte om svaghet. Tvärtom kräver det ofta enorma överlevnadsstrategier, anpassning och styrka. Men våldet bryter steg för steg ner självkänslan.
4. “Det händer bara i vissa samhällsgrupper.” Våld i nära relationer finns i alla samhällsskikt, oavsett utbildning, ekonomi, kultur eller yrke. Skillnaden är bara hur synligt det är.
5. “Om det var så farligt skulle hon ha berättat.” Skam, skuld, lojalitet, rädsla för att inte bli trodd och rädsla för konsekvenser gör att många tiger, ibland i åratal. Vissa berättar aldrig för någon.
6. “Det är ett privat problem.” Det här är helt enkelt fel. Våld i nära relationer är inte en privat angelägenhet. Det är ett allvarligt samhällsproblem med stora konsekvenser för individer, barn och hela samhällsekonomin.
Jag bodde i fem olika hem under åren med min förövare. I alla hem fanns knytnävslag i väggar och dörrar. Knivhugg i köksluckor.
Inte en enda gång ringde en granne på dörren. Inte en enda gång kom polisen. Varför?
Jag vet att det kan kännas obehagligt att lägga sig i. Man kanske inte vet vad man ska göra. Men man kan alltid agera. Man kan ringa polisen om man inte vågar ringa på själv. Man kan gå ihop flera grannar.
Och till anhöriga, vänner och kollegor, ge inte upp. Det räcker inte att fråga en gång. Fråga igen. Berätta att du finns där.
Mitt viktigaste råd till den som misstänker att någon utsätts för våld är att erbjuda en flyktplan. Hon kanske inte tar den direkt. Men när dagen kommer behöver hon veta vem hon kan ringa. Någon som svarar. Någon som hämtar. Någon som hjälper till i allt det praktiska runt omkring. Ta reda på nummer till stödorganisationer. Hjälp till med kontakter. Ta reda på vad som händer med barnen. Var ett stöd.
Män lyssnar ofta på andra män. Därför behövs ni i den här frågan. Visa att våld mot kvinnor aldrig är acceptabelt. Säg ifrån. Var förebilder. För om vi inte bryter mönstren nu riskerar de bara att upprepas, generation efter generation.
Jag levde med fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld från att jag var sexton tills jag lämnade när jag var tjugoett. Eftervåldet och hoten fortsatte i ungefär fem år. Det sista dödshotet fick jag för sex år sedan.
Under de här åren hann jag bli mamma, flytta till andra sidan landet och tappa nästan all kontakt med min omgivning. Mot slutet eskalerade våldet och till slut ringde jag min mamma och bad om hjälp. Det var första och enda gången jag gjorde det.
Tillsammans med socialtjänsten och polisen tog de fram en flyktplan för mig och mitt barn. Jag packade en väska, skrev ett långt brev och lämnade när han var på jobbet. Vi flyttade till ett skyddat boende i Göteborg.
Jag minns att jag kände mig både rädd och samtidigt fri. Jag kände också skuld och skam över att jag lämnade. Mina vänner hade under de här åren utbildat sig, rest och byggt sina liv. Jag hade fått en helt annan sorts livserfarenhet. På boendet mötte jag andra kvinnor. En kvinna i 40-årsåldern med fyra barn som gömt sig i åratal från en man som ville döda henne. En 18-årig tjej med en nyfödd som gömde sig från en hel släkt.
Så småningom flyttade jag till en liten lägenhet med skyddad adress i Varberg och fick jobb på restaurang. Under perioder när hoten var som värst mötte polisen mig utanför jobbet och följde mig hem.
På den tiden såg lagstiftningen annorlunda ut kring umgänge av barn och det gjorde det väldigt krångligt att driva rättsprocesser. Till slut valde jag att lägga ner mina anmälningar. Mitt barn var ändå tvunget att träffa sin pappa, och barnet användes i den psykiska misshandeln. Jag ville bara att våldet skulle ta slut och att vi skulle få möjlighet att gå vidare.
Idag närmar jag mig 50. Jag driver företag, bor i mitt drömhus i en vacker och trygg liten sommarstad där jag kan simma i havet året om. Men rädslan kan fortfarande skölja över mig ibland. Det gör mig ödmjuk. Jag tar inget för givet och jag är väldigt tacksam över livet jag har idag.
För mig började allt med några utrivna sidor ur en dagbok. Det slutade med flera års misshandel, en flykt genom landet och ett liv på skyddat boende.
Om jag får önska att ni tar med er något från min berättelse så är det detta: Var uppmärksamma på de små signalerna. Våld i nära relationer finns överallt, i alla samhällsklasser, kulturer och miljöer.
Och vi måste våga prata om det. Det går att bryta våld. Det går att få hjälp. Och det går att förebygga.
Fler samtal i skolor. Mer kunskap till föräldrar. Och mycket mer civilkurage i samhället.
Tack för att ni tog er tid och läste min berättelse.
Misstänker du att någon lever med våld eller själv blir utsatt. Ring er lokala kvinnojour för stöd och vägledning. Få mer stöd, information och kunskap här –>
Olof Palme vann valet med sitt parti Socialdemokraterna. Carola Häggkvist gjorde succé och många satt bänkade framför tjock-tv:n när Ingemar Stenmark flög nerför skidbacken.
Själv var jag en bestämd unge som gillade att bygga trädkojor och gömma mig i bergen bakom stugan. Där skapade jag små världar, pratade med myror och letade efter skatter. Min favoritglass var Nogger, och på 80-talet kostade en glass i kiosken bara fem kronor. För tio öre kunde man köpa skitlortar, eller kanske hette de harlortar, nu när jag tänker efter.
Mamma hade alltid rött läppstift, och jag var övertygad om att hon var dödligt kär i Bruce Springsteen. Hon dansade framför tjock-tv:n när han sjöng Born in the U.S.A..
Jag tyckte synd om pappa.
Året var 1990.
Jag skrev dagbok nästan varje dag och tyckte tydligen att killar var “sexiga” som tioåring. Internet fanns knappt för vanliga människor ännu, mobiltelefonerna var stora och dyra, och CD-skivor började så smått bli allt vanligare. Hemma hade vi tre tv-kanaler på , men jag lyssnade nog mest på mina inspelade blandband.
Roxette var giganter och en Nogger kostade nu sju kronor i kiosken.
Jag dansade dubbelbugg i min hemstad Borås och skrev ofta i dagboken att jag kände mig ensam. Samtidigt varvade jag Super Mario Bros gång på gång på mitt Nintendo och var besatt av clementiner.
