
Godmorgon –
Jag vaknar alltid av mig själv mellan fem och sex varje dag. Då går jag upp med en gång för att dricka ett stort glas citronvatten medan jag tittar på kaffet som rinner ner i bryggaren och köket fylls av ljuvlig morgondoft. Därefter sätter jag mig i soffan och arbetar med innehåll – bilder och texter för sociala medier. Ibland har jag förberett och vet vad jag ska posta och ibland går jag på känsla. Som nu – när jag skriver det här till er.
När det kommer till Instagram försöker jag att publicera i feed innan klockan slår 06.45… Blir jag sen och klockan slår över 07.00 så är det nästan bättre jag väntar med att lägga upp mitt inlägg till kvällen eller nästa morgon. Detta för att jag märker att innehållet har svårt att nå ut till mina följare om lägger det senare. Antar att det har något med algoritmerna och vilka tider på dygnet flest av mina följare scrollar… Känner att mycket ändrar sig hela tiden i forumet så. jag vet egentligen inte om det gör något alls med tiderna nu längre men den här rutinen funkar bra för jag hinner ofta bli helt klar innan resten av huset ska väckas och morgonbestyr med frukost, gympapåsar och dylikt drar igång.
Efter barn och man lämnat huset så tar jag ut min hund. Ibland på en längre promenad men ofta går vi runt kvarteret med en podd eller ett telefonsamtal i öronen.
Eftersom jag redan arbetat ett par timmar så känner jag sällan stress över att komma igång med jobb. Har jag ett uppdrag som ska göras eller en deadline tar jag givetvis tag i det men annars brukar jag känna in vad kroppen vill ha. En av fördelarna med att vara egen antar jag.
Vill jag basta? Träna? Bada i havet? Kolla serie? Ta fram kameran? Ta tag i mailen?
Inser att det var länge sedan jag hade möjlighet att känna in vad kroppen behöver – jag har varit fullt upptagen med utställningen och alla andra stunder har jag släckt bränder. Försökt räcka till som mamma och fru. Försökt sköta mitt bolag. Räcka till. Har känts som en omöjlig uppgift.
Jag visste att det skulle kosta på men nu när jag är ur torktumlaren så känner jag mig tilltufsad minst sagt. Tänker på människor som arbetar så här hela tiden utan möjlighet att slicka sår och landa.
Häromdagen skrev en kvinna till mig – hon arbetar som polis i Stockholm Syd där allt mörker händer just nu. Kan inte föreställa mig vilken tung verklighet och arbetsbelastning det kan vara – är full av beundran och tacksamhet över att människor som hon fortsätter gå upp varje morgon och går till jobbet. Hon laddar med sömn, träning och bra mat, försöker att inte ta med jobbet hem..
Hur svårt!?
Satan vad priviligerad jag är. Snacka om att få perspektiv på saker och ting.
Jag tänker att vi alla måste försöka göra det bästa med det lilla livet vi har. Nu når januari sitt slut och ingen är mer redo än jag. Jag ska komma tillbaks till min träning igen, göra den där klimakterieutredningen, hålla familjen nära och vara i naturen så mycket jag kan.

I oktober förra året tog jag dessa bilder på mig själv. De skulle symbolisera min träningsresa.
Nu när jag tränat regelbundet i över två år så ångrar jag att jag inte tagit bättre och mer tydliga bilder på musklernas utvecklingen. Jag antar att jag ville fokusera på den inre utvecklingen – hur hjärnan mådde av att lyfta tungt. Och jag tyckte nog också det var lite ytligt att dokumentera hur kroppen förändrades. Jag fotar mig själv så mycket i mitt arbete ändå så…

Jag kanske ska börja fota mer? Det kanske sporrar mig (och er) till ännu mer rörelse och hälsa. Jag skadade handen vid årsskiftet och har haft hög arbetsbelastning så jag har inte kunnat träna under slutet av 2024 och hela januari. Något pass här och där bara.
Dags för nystart. Min coach säger att det går fort att komma tillbaka i form, greppstyrka och uthållighet när jag har den grundträningen jag redan har. Kanske jag plockar upp kameran och dokumenterar. Skulle ni vilja det?















































