Jag läser Natten av Sara Gordon med dubbla känslor och jag har svårt att ge en objektiv recension kring de sidor jag tar mig igenom. Det blir som när min man och jag diskuterar vissa saker som rör mig personligt, då hettar det liksom till inom mig och han kan säga “nu backar vi, det går inte att prata med dig om detta för du är för känslomässigt engagerad”. Jag har svårt att läsa boken utan att gegga runt mina egna erfarenheter av att leta runt efter ett barn om nätterna.
Natten är en bok som handlar om en förtvivlad mamma som letar efter sin dotter.
Dottern har diabetes och varje fylla innebär dödsfara. Till slut blir hon tvungen att ge upp och gå och lägga sig, bara för att upplevelsen ska upprepas dagens efter. ”Det kommer en punkt där allt är gjort och ingenting finns kvar förutom natten. Du lever eller är död, jag vet inte förrän du hittas eller låter dig hittas, det är med den tanken jag måste gå och lägga mig, ingenting är i mina händer.”
Maktlösheten, rädslan och besattheten över att få kontroll över situationen är förlamande. Känner igen mitt egna föräldraskap så mycket och jämför mig en hel del med mamman som är besatt av att ha koll på dotterns insulinnivå så att flickan överlever och hur flickans bara driver längre och längre ifrån henne tills hon tappar kontrollen över situationen helt. Med en tonåring som bara går rakt ut i mörkret, mot det destruktiva utan att bry sig om några konsekvenser i huvudtaget gör mamman sjuk. Detta är en bok som berättar starkt och sårbart om hur det är att vara medberoende till ett barn som lever med en kronisk sjukdom, hur föräldern fasansfullt balanserar på snöret mellan barnets liv eller död och greppar efter halmstrån. Ringer, letar, bönar och ber. Hur medberoendet tar över övriga liv och utplånar dig själv. En stark skildring av föräldraskapet och hur långt man går för sitt barn, om hur situationen leder till en utbränd mamma som inte längre klarar av att ha dottern hemma. Om hur skam och skuld från tidigare liv flåsar i nacken.
Boken är skriven med målande och gripande text som får hopplösheten att växa i bröstet – detta är en roman som bygger på verkliga händelser , men det är det först och främst en roman, skriven helt utifrån den oroliga mammans perspektiv, ”hon som försökte hålla allt i sina händer”.
En fantastisk bok och en varm rekommendation.
Har ni läst?
“when we talk about mortality we are talking about our children”
Joan Didion
Har läst den. Blev också tagen, trots inga liknande erfarenheter. Den är skriven på ett sätt som gör att alla mammor kan relatera, rädslan och oron som alltid finns, högt och lågt, i livet. Som gymnasielärare tänkte jag på hur den skulle fungera att använda i ett klassrum, i och med att den är skriven helt utifrån en mammas perspektiv. Skulle kunna ge djupa och givande diskussioner. Dessvärre är den kanske svår att motivera för ett gäng 17-19åringar…
Den måste jag läsa. Tack för tipset! Jag förstår att det väcker mycket igenkänning för dig och det är starkt av dig att ändå läsa den.
Jag har också läst boken. Den var väldigt mörk och tung att läsa, men gick ändå fort då boken var så kort. Man kände så med mamman i boken. Oro och maktlöshet på samma gång. Detta kan verkligen drabba alla, och har ingenting med hur bra förälder man är, eller hur trygg uppväxten är. Kan verkligen förstå hur detta även påverkar det psykiska måendet hos föräldern. Jag har kompisar som är sjukskriva pga att deras tonårsdöttrar mår så psykiskt dåligt så de inte kan arbeta själva. All deras vakna tid går åt till att ta hand om tonåringen på olika sätt.
Jag tyckte det var bra i boken att man fick återblickar på hur det varit för familjen och mamman tidigare i livet fram tills idag.
I övrigt har jag lite svårt för att läsa denna typ av böcker. Det är någonting med det litterära och konstnärliga språket som inte tilltalar mig. Förstår att det är en bok som går hem hos recensenter. Lite som med filmer som vunnit en massa Oscars, och fått bra recensioner, men själv tycker man filmen var så där.
För mig får denna bok 3/5.
Jag är mamma till en dotter på 13 med diabetes. Vågar man läsa den eller kommer det spä på rädslorna. Igenkänning eller fasa? Inte många romaner som tar upp den här sjukdomen, eller så läser jag inte så mycket/letar efter dem.
Den handlar mer om en tonåring som söker spänning, sammanhang utanför hemmet, i kompisgäng, än om diabetes, tycker jag. Sen spär det förstås på att tonåringen också har en allvarlig sjukdom som förvärrar situationen och kan få ödesdigra konsekvenser. Väldigt bra bok.
Jag lyssnade på boken hela natten och kände fasan. Kände ända in i märgen hur det hade kunnat vara om vi inte hade varit förskonade av tonårsrevolter.
Jag lånade och läste. Vände blad med en klump i magen och kände maktlösheten växa i bröstet. Är mamma till två, på väg in i tonåren. En vill flyga fritt och jag fångar och hala in, förser med ankare. Jag borde lyssna. Rusta. Men jag är så rädd så rädd.
Tyckte också att den var otrolig. Så gripande och stark. Kunde inte sluta läsa.