Du är inte oumbärlig – sluta upp med att tro det. Du gör alla en otjänst.
oumbärlig:
som /är så viktig att/ man inte kan vara utan /den/
Synonymer: nödvändig, omistlig, oundgänglig
Antonymer: umbärlig
Jämför: oersättlig
Är det bara jag eller får du också känslan av att vissa kvinnor tar sig själva på så stort allvar så de tror att hela världen kollapsar om de inte är där och styr upp?
I familjelivet. På arbetsplatsen. I kompisgänget.
Att åka iväg så här en månad och låta andra ta ansvar för allt är egentligen det bästa man kan göra – alla växer och utvecklas när de tar ansvar för saker någon annan brukar styra upp.
Om man tar vår familj som exempel så tror jag inte det blir så stor skillnad för det brukar ändå alltid vara min man som håller reda på veckobrev, läkartider, inköp av skor och det mesta praktiskt som behöver göras. Klart man saknar varandra men man är bara ett videosamtal bort.
Och det är fint att få sakna – det gör att man inte tar varandra för givet tänker jag.
Det hade nog varit en större utmaning för mig om min man hade åkt bort faktiskt, men jag hade såklart löst det – inga problem. Det hade varit en spännande utmaning och jag hade tyckt det varit jättehärligt att vara själv med barnen för man får en helt annan närvaro som förälder när man slipper förhålla sig till en annan vuxen hela tiden.
Det finns naturligtvis många år i vårt familjeliv då det skulle vara uteslutet att åka iväg så här eftersom våra barn behövt båda föräldrar hemma – men just nu är vi i en bra period i livet och barnen mår väldigt bra. Det funkar fint. Skulle något katastrofalt hända åker man ju bara hem.
Jag tror det är just de kvinnorna som känner sig oumbärliga som nu sitter och skakar på huvudet åt hur egoistisk jag är som lämnar min familj till sitt egna öde så här länge. Hualigen.
“Att man bara kan göra så? Man vill väl vara med sin familj alltid eller – annars ska man väl inte skaffa barn ens?”
Jag tror inte att en man som åker bort och arbetar en månad får frågan om hur han löser allt praktiskt hemma. Vad tror ni?
Ofta finns det ju grannar, släktingar, vänner och syskon att be om hjälp om man inte får ihop det som ensam förälder.
Just nu försöker jag övertala min man att åka hit ner och stanna själv under en längre period – han kan ju jobba digitalt också tänker jag. Han slingrar sig, tror han är rädd för att han ska bli uttråkad och känna sig ensam. Hävdar att det absolut inte går ihop med hans jobbsituation. Kanske är det så – eller så är det inget för han helt enkelt.
Och jag tänker då också på att man är olika som individer och har olika behov – det måste vi förstå innan vi börjar kritisera hur andra väljer att leva sina liv.
Ja, hur tänker ni?
Kloka tankar! Ja, en sak jag hör ibland är när mamman ska börja arbeta igen efter mammaledighet, och folk tycker att “men hur ska det gå?” och mamman svarar “barnet har väl en pappa också”. Precis som om världen skulle gå under för att mamman börjar arbeta “tidigt”. Märkligt!
Nu har jag ingen familj men jag tänker att klart man inte behöver vara tillsammans jämt man älskar varann ändå och det vet man. Tror att det är nyttigt och bra att vara ifrån varann ibland, det stärker ens självkänsla både för barnen och föräldrarna. Dessutom man åker ju inte bort och lämnar de vind för våg när barnen är små men när de är större så de klarar sig mycket själva är det nog jättebra att göra det. Är de tonåringar tillexempel så “växer” och utvecklas de nog mycket av att mamma inte är där jämt.
Du gör helt rätt! Och instämmer att många, inte bara kvinnor tar själva på för stort allvar. Det verkar vara hela samhället som fuckat upp i den frågan. Bra att du lyfter det. Önskar dig fina dagar i ert vackra hus.
För några år sedan fick jag erbjudande om ett utbyte i Kina och jag skulle åka dit i 10 veckor. Mina barn var då runt 15 år båda två. Jag var otroligt tveksam till att åka så långt bort. Till slut fick jag kontakt med en kvinna som åkt året före mig och hon hade mindre barn än mig. Hon berättade att det varit ett svårt beslut för henne också, men att hon till sist bestämde sig för att det var viktigt att visa sina barn att även mammor kan åka på längre jobbresor och lämna ansvaret till pappa.
Även om inte allt blev på hennes vis, när hon var borta, så var det utvecklande för hela familjen.
Kort och gott, jag åkte! Vilken upplevelse jag fick! Nästan de bästa 10 veckorna i mitt liv. Jag fick vara bara mig själv och njuta av att jag visste att mina barn hade det jättebra med sin pappa. FaceTime underlättar ju nu för tiden, så kontakten var det inget fel på..
Jag har inte ångrat en sekund att jag åkte då och hela familjen har ett mer jämställt tänkande nu efteråt.
Att du är modig och att jag aldrig hade vågat ♥️
Som man kan jag säga att ni ska åka iväg mer själva, det är viktigt med egentid, komma iväg på äventyr.
Brukar säga till min sambo, att jag kan också laga mat, det är lugnt.
Sen måste jag säga fan va lyxigt att kunna dra en månad, leva i så fint hus o ställe.
det ska ja också göra i nästa liv.
Under ett halvår så veckopendlade för att göra klart min utbildning på en annan ort. Min barm var rätt små och den ångest jag hade för det innan handlade mycket om bilden av hur en mamma ska vara, skuldkänslor och helt enkelt en rädsla att vara från barnen. Men i efterhand så var detta halvår så otroligt viktigt för mig själv, men även för familjen. Så jag är tacksam att jag och familjen vågade, både de och jag växte.
Min mamma jobbade bortifrån under en tid i min uppväxt och jag tyckte det var jobbigt. Men det handlar nog mest om hur föräldrarna är. Mina föräldrar har alltid varit ganska upptagna av sin egen existens och karriär och det är såklart en sorg. Och jag har alltid gjort tvärtom med våra barn, alltid haft väldigt svårt att lämna dem.
Ens egna uppväxt gör sannerligen något med hur man själv vill vara som förälder. Jag var ensam mycket i tonåren och det gjorde mig verkligen inget gott så både min man och och jag är rörande överens om att vi inte lämnar barnen hemma själva och åker iväg – det ska alltid vara en ansvarig trygg vuxen i vårt hem så barnen känner sig sedda.
Jag är helt övertygad om att alla föräldrar gör så gott de kan efter sina egna förutsättningar, erfarenheter och egna bakgrund – både dina och mina. All kärlek till dig
Jag tänker som dig – underbart och bra för alla parter om det funkar från ”grundförutsättningarna”.
Sen kan det såklart bli lite kaosigt om den som är kvar hemma inte har koll men tänker att det också blir en bra lärdom, haha!
Jag kan känna att jag är den som har mest koll här hemma och för barnen vilket gör att det ibland blir barnen som får ”ta smällen” om min man missar nåt. Och det är väl det som gör ont, att barnen blir ledsna även om det inte rör sig om stora saker. Men i ett barns värld är ju även små saker stora.
Det mest störiga blir ju när den andre inte gör ngt för att samma sak inte ska hända igen…
Men go u – mer egentid och insikt om att mamman/kvinnan inte är oumbärlig!
Visst är det så – bästa sättet är väl att snacka om det och göra varandra uppmärksamma på förväntningarna och det som behöver göras. Möjligt att den ena partnern inte har samma förståelse eller kunskap och behöver lite vänlig vägledning?
Kram
Helt rätt av dig! Jag drar också iväg på egna äventyr titt som tätt (min man också men inte lika länge, däremot oftare). Ibland får jag frågan vad min man säger om att jag åker iväg. Ja, typ “ha det så kul, ta hand om dig”. Vad skulle han annars säga?
Dessutom är det bästa sättet att med jämna mellanrum bli nyförälskade i varandra!
Fint att höra!
Jag tänker precis som du! Alla växer och utvecklas av situationen att vara ifrån varandra, och saknad i detta sammanhang är bra, är inte farligt och ger nya dimensioner till relationerna. Precis som du säger har alla individer olika behov. Jag önskar att fler kunde sluta sätta likhetstecken mellan sina personliga behov och vad som är allmängiltigt rätt att göra.
Precis så – klok reflektion. Tack