En mjuk tystnad fyller gränderna då jag vaknar om morgonen. Klockan slår sex när jag öppnar balkongdörrarna och släpper in dagen. Det är fortfarande kolsvart ute och den kyliga natten kryper över golvplattorna då jag smyger ner för den rosa stentrappan, fram mot kaffekvarnen och brygger dagens första kaffe.
Kaffet bär jag med mig upp till sängen igen – sen ligger jag och tittar ut, ser solen gå upp och svalorna sjungande flyga förbi.

Rofylld. Rofylld är det första ordet som kommer till mig och jag tänker att det var ett tag sen den svepte in över bröstet och ner i magen.

Smyger upp på terassen efter någon timme för att se solen gå upp över vinplantagen nedanför byn och kanske att man kan stretcha ut den onda nacken innan frukost och promenad.

Boris är lurig han.
Han vill gärna vara med och blir stressad av mina konstiga rörelser. Inte så rofyllt. Det får vara, ingen idé att fortsätta,  ha mattan för dig själv då din buse…

Jag har varit själv några dagar i huset och det känns märkligt, pirrigt, lite läskigt och underbart på samma gång.
Jag är inte på semester utan ska jag ska jobba som vanligt – jag har bara bytt miljö. Men helt klart, att ta bort vad det medför att vara mamma i en trebarnsfamilj med stort hus och trädgård, alla sociala möten och måsten vardagen medför genererar en hel del fritid såklart. Att bara få fokusera på sig själv och sitt jobb. Otroligt.
Har aldrig upplevt detta förr.

Har ju Boris såklart men han sover mest och är galet nöjd med två riktigt långa promenader i bergen varje dag.

Har gjort vad jag kunnat för att det ska kännas som hemma. Tagit med mig lite prylar och smaker men är såklart all in med att köpa lokalt. Idag tänkte jag baka paj och tidigare i veckan rostade jag granola. Det är spännande att skapa en vardag i ett nytt hem.
Det första jag gjorde när min man åkte var att storstäda hela huset och gjorde sedan listor för att få struktur. Fast besluten om att göra det absolut bästa av den här tiden jag har här nere – är väl medveten om att detta är en generös gåva från min kära familj. Tack.
Hem ska en grundad, klok, lugn och insiktsfull mamma komma.

Hahaha, om jag sätter höga krav på mig själv? Ja, alltid!

Jag jobbar verkligen med att “bara får duga utan prestation”. Kan man prestera i återhämtning? I så fall är det kanske där jag är nu…
Jag har nämligen gjort listor på hur många steg jag ska gå varje dag, hur länge jag ska sova, vilka utflykter jag ska göra, vad jag ska fixa i huset, hur mycket jag ska jobba varje dag och utmanat mig själv i att meditera varje dag.
Lyckas jag inte bocka av detta så känner jag mig lite kass. Är det fel? Det är ju bara bra grejer på min lista… Jag tävlar ju inte med någon och jämför mig inte – men jag behöver liksom det här för att ha ordning på mig själv.

Annars blir jag bara liggandes med Wahlgrens Värld i sängen och det är ju lite synd att slarva bort det här äventyret.
Är det någon som känner igen sig?

Bra mat står på listan. Igår åt jag lunch på ett litet torg i en by jag körde förbi.
En griffeltavla med snirkliga oläsbara meningar ställs framför mig och jag som lärt mig säga “har ni fisk på menyn” på franska fick välja mellan två rätter – det ena hade jag snabbgooglat – grodor…det vill jag nog inte ha, tar det andra och får in jätteräkor. Beställer sedan en cappuccino och får in en kaffe med mängder av sötad vispad grädde.
Jag tänker att jag kommer hamna i många sådana här situationer och har nu också utökat listan med minst en timme på min Duolingo om dagen – det räcker inte med min högstadiefranska här.

Får gulliga uppdateringar från familjen hela tiden. De äter japanskt, ser på bio och gräddar pankisar till frukost – slängkyssar flyger över Face-time och de mår bra.

Boris mår också bra. Det är väldigt många skällande hundar här så han är inte lika kaxig som vanligt, miljöombytet verkar ha gjort honom lite extra mjuk i kanterna.

Fint – inte sant?

Det finns så många vackra gränder att strosa runt i.

Blomstermorot som har torkat – ger en fantastisk bukett här på hallbordet.

Undrar hur många foton på drömmiga gränder som kommer fylla mitt minneskort under denna månad.

Här är i alla fall vårt hus. Längst ner är garage och sedan kommer balkong utanför köket, därefter badrum och sedan takterass.

Inget speciellt men det finns en första för allt. Jag har öppnat ostron och hängt upp en gardin – varför har jag låtit min man göra det under hela mitt liv?

Solen går ner någon gång strax innan åtta och husväggarna blir alldeles magiskt vackra.

Utanför mitt sovrumsfönster hör jag sorlet från vinbaren mitt emot och de glada skratten fyller nu gränderna.

Det är mysigt att krypa ner i sängen med en bok efter ett varmt bad med ansiktsmask och allt.

Imorgon bitti färgar morgonsolen väggen gyllene igen och allt börjar om.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “En ny sorts vardag

  1. Så mycket ljuvlighet på en och samma gång!
    Vackert och inspirerande på alla tänkbara sätt. Tack för det. Jag hoppas att din månad blir allt det du önskat och behöver.

  2. Att sluta titta på Wahlgrens värld, PH, bönder, Hollywoodfruar, golffamiljer mm mm är ett steg i att ta tillbaks sitt liv. Så bortkastad tid. Så ytligt, fult och ovärdigt. Bästa jag har gjort, ser nu bara vackra, lärande, spännande saker. Underbart hus du har! Sparar till ett.

    1. Ja, du har säkert rätt. men att ha någon serie som man slötittar på någon gång är nog inte så farligt – men dumt om det är flera stycken och det tar över för mycket av ens liv såklart. Hahaha… Måste verkligen ha koll på mig själv så man hittar en bra balans…

      Lycka till med drömmar om hus 🙂

  3. Känner igen att-göra-listorna och kravet på att jag måste åstadkomma något varje dag. Fortfaeande, fastän jag hunnit fylla 60. Tror att det ändå måste ha funkat bra, eftersom jag hittills inte brakat ihop av det…?
    Men vilken fantastisk stämning du åstadkommit i ert hus på kort tid! Så vackert!

    1. Min mamma är en bit över 60 och har också massa listor – det är en nödvändighet om hon ska få ihop livet tänker jag och det lutar åt att jag blev likadan. Man hittar sina vägar för att skapa trygga och bra rutiner – 🙂

  4. Jeg kender alt til at skrive lister, også over mysige småting jeg gerne vil – og at blive stresset over det, hvis ikke jeg rækker det. Et simpelt trick jeg selv bruker er at skrive “Eventuelt gøre” eller “Idéer” som overskrift, eller sætte et spørgsmålstegn efter hvert punkt. Så bliver jeg ikke stresset af ikke at leve op til dem 🙂

    1. Tack för reflektioner. Listor är bra ja 🙂
      Jag gör till och med listor på sådant jag gjort – för det är så tillfredställande att bocka av… hahahaha

  5. Så fint ni har det i ert extra hus; och ja, det mesta kan vi ju nog allihopa alldeles själva ( då vi är bara “jag”), men vissa saker blir bara så att den ena gör det och den andra gör något annat. Men alltid roligt att komma på, det här kan jag ju göra själv också.. hoppas du får en fin egen tid och eftersom du är en väldigt kreativ person, så gissar jag, att ur lugnet föds en massa nya idéer och tankar. Ha en fin oktober, Boris och du!

    1. Tusen tack – detsamma till dig.
      Så bra att utmana sig själv och göra grejer – nästan pinsamt över vad jag ber min man göra hemma när jag egentligen bara kan göra det själv… kram

  6. Det är vanligt vid stress (och utmattning, därmed ej menat att bedöma ditt mående utan menar allmänt) att just göra en massa listor och planer för hur man ska bli mindre stressad. Utan att påstå att det är så för dig, vill jag tipsa läsare som kanske känner igen sig: Tänk på att även ”aktiviteter för att varva ner” är just aktiviteter. När jag var på väg in i väggen – och igen när jag var på väg ut ur utmattning och tog i för hårt för snabbt med att ”vara frisk”– så ägnade jag massor av energi åt att spåna på idéer för min hälsa, läsa på om hur man kommer ner i varv, lista aktiviteter för att balansera jobb med att slappna av och whatnot. En vän som är läkare tog tag i mig och sa: Lägg inte mer än en kvart om dagen på att planera din återhämtning. Gör inte mer än en aktivitet per dag: städar du för att ett nystädat hem gör dig lugn så bör du inte också träna ett hårt pass för att stressa ner osv. För kroppen blir detta stress. Då insåg jag att jag ju tänkte dygnet runt på att inte vara stressad – vilket tog massor av energi. Framförallt så tränade jag hårdare än vad min trötta kropp orkade med. Ljugna promenader i naturen med en hund låter dock fantastiskt välgörande. Men ja: Listor och duktighet är enl min erf en potentiell fälla när det gäller återhämtning. Jag har adhd och får ibland lite panik i övergången mellan stress och deadline och återhämtningen. Detta beror ev på att min hjärna upplever dippen i dopamin när jobbet är klart som ”oj energin och pepp och hyperfokus är borta, vilken stor skillnad, vilken dipp!”. Min hjärna uppfattar dessa tvära kast i kemi som ”depp”. Det knep som funkar bäst för mig över tid är att jämna ut skillnaden mellan toppar och dalar i energi/aktivitet. Dvs det går inte för mig att hetsa för mkt i jobbet utan att få en baksmälla – som bara kan ”botas” med att kasta sig in i nya aktiviteter, vilket sliter som f-n i längden. Nu har jag som sagt adhd men vet många kreatörer utan diagnos som känt igen sig i detta. Tror fenomenet kallad dompamine low nånting. Oavsett: Återhämtning och prestation är motsatser. Man måste inte göra tusen saker för att varva ner heller: naturen och kroppen läker en när man låte dem göra sin grej tycker jag. Allt kommer gå bra.

    1. Takk, disse ordene behøvde jeg så utrolig nå.
      Man vil bare rømme inn i nye aktiviteter, mens kroppen vil bare hvile.
      Finne balansen er ikke lett.

      En drøm å kunne återhemta seg i et så vakkert hjem som Kristin har skapt!

    2. Hej, tusen tack för dina kloka reflektioner och tips. Du har verkligen en poäng här. Många poänger.
      Jag är hundra procent säker på att jag också har adhd pga att min mamma och mina barn har det så min hjärna fungerar lite likadant – den har också svårt för när dopamin dippen går ner. När mitt hyperfokus försvinner är jag vilsen och liten.
      Jag brukar också bota mig själv med att kasta mig in i nya saker – jag ska söka på detta fenomen du beskriver och läsa mer.

      jag jobbar verkligen stenhårt på att bara vara här nere också – sitter och glor rakt fram ut genom öppna balkongdörrar och promenerar tyst i bergen. Men har jag inte listorna och inte kan bocka av att jag gjort något som tar mig framåt så får jag sådan ångest så det är helt enkelt inte värt det…
      Än en gång – tack som tusan . stor kram

      1. Tack själv för all inspiration! Det som har hjälpt mig ang baksmällan efter hyperfokus, är att förändra hur jag agerar i och med mitt hyperfokus. Det går!

        Förr lät jag mig berusas totalt i de perioderna, fyllde hela själen och kroppen med det aktuella projektet, somnade aldrig utan att verkligen tömma hjärnan på ork och arbetsminne.

        Jag hade ju flow. Flow går inte att hejda och ska inte hejdas, tänkte jag. Det var för mig mitt stora misstag. För det går ju faktiskt att forma sitt flow, så att man inte lägger fler timmar än andra (men får mer gjort kanske på de timmar man lägger). Såhär:

        Med övning lärde jag mig att stänga av och sätta på mitt hyperfokus. En gåva som jag alltid hade trott kom med baksidan att den inte lät sig tämjas. Men jo. Det går.

        Numera stoppar jag allt spånande, allt antecknande, skissande, ja helt enkelt mitt flow av tankar och mitt handgripliga fixande – efter det antal timmar som vanliga människor lägger på vanliga jobb varje dag. Precis som jag väljer vatten efter x antal glas en utekväll på stan.

        Hyperfokus är ju nästan som en form av berusning. Intas den med måtta är den fantastiskt användbar. Men rusar man i det om och om igen så kommer kroppen krascha till slut.

        Resultat av min nya livsstil: En vecka genererar lika många bra idéer och lika mkt arbete blir gjort som innan men hjärnan körs aldrig helt slut vilket gör att jag inte behöver lika mkt återhämtning per dygn (en slutkörd hjärna kräver mer sömn osv) – sover såklart ändå 7-8 h men vaknar då verkligen med en pigg fräsch hjärna och inte med en forcerad ork som ”egentligen bara är mitt hyperfokus”.

        För grejen är: Man får ändå bra idéer imorgon om man slutar spåna kl 19. Kanske samma, kanske andra. Jag testade ett tag innan jag la om mina vanor att skriva ner alla idéer som dök upp i ett och samma dokument. Med klockslag. Upptäckte att jag hade fått samma idéer flera dar på raken utan att märka det pga så många osv.

        Så började jag öva på att stoppa kl 19. Första veckan var det omöjligt. Andra veckan mkt svårt. Tredje veckan klurigt men efter en månad klarade jag det galant. Jag kan stoppa, ta ledigt hela kvällen, vakna pigg på riktigt – och får minst lika mkt gjort som när jag var i hyperfokus i veckor i sträck,

        Hur? Bara helt enkelt öva a la mindfulness på att sluta spåna, sluta skissa, sluta anteckna. Ja jag menar allvar: låt lysande idéer passera utan att agera på dem. De återkommer ändå (kanske ännu bättre) när hjärnan fått sin vila.

        Andningen blev ett viktigt verktyg för att stå emot impulserna att jobba/tänka/skapa dygnet runt.

        Innan jag lärde mig att stänga av mitt flow såg jag hyperfokus som ”energi”. Och ja det är en fantastisk gåva men också en fälla för många människor. För en kropp som orkar när den inte borde, orkar inte egentligen. Jag har liksom varit på fötterna trots migrän (!) Pga denna forcerade energi. Jag kunde inte bara ligga där i ett mörkt rum. Nu kan jag det. Det tog mig 40+ år att lära mig att vila.

        Och! Som magi: Det här mer balanserade arbetssättet gör ju att skillnaden mellan toppar och dalar, mellan veckan före deadline och stillheten veckan efter, blir mindre. Så genom att effektivisera och ja tämja mitt flow har jag också blivit av med en hel del av ångesten och baksmällan som fick mig att tvångsmässigt söka nåt nytt att snurra in i.

        Ursäkta att det blev så långa kommentarer, har svårt att sammanfatta de här sakerna.

  7. Läst din blogg för första gången.
    Så fint och jag känner igen mig lite i det du skriver och beskriver.
    Att bo i ett nytt land på egen hand ett tag.
    Med barnen hemma ( jag var förvisso nyskild till skillnad från dig och din situation men ändå) Pirrigheten och det spännande som blandas med lite läskiga känslor.
    Men vad stolt jag var som gjorde det i vuxen ålder. Då var jag precis fyllda 40 och hade vuxna barn.
    Det är fint.
    Njut, Men det tror jag att du vet och att du gör.
    Varma hälsningar
    Ann
    @ancherdesign @hermanslada