Förra måndagen

Förra veckan – Jag vaknar tidigt som tusan måndag morgon. Laddar kaffebryggaren och står sedan med blicken fäst på maskinen medan den puttrar.
Färskmalda bönor även fast kaffemalen nästan väcker hela huset med sitt höga läte, nödvändigt med den stora keramikmuggen och väldigt skakad havremjölk. Dagen måste börja så. Det känns viktigt.
Denna morgon känns orolig, jag känner det i kroppen.

Brer mackor till barnen och häller upp juice. Sedan föser vi varsamt varandra genom morgonbestyr och mot hallen. Vi gör som vi nästan alltid gör, jag tar en hundpromenad med lillebror till skolan, vi båda älskar stunden och de mjuka samtalen. Mellanbror ska ta moppen till skolan en stund efter oss.
Det är en frisk morgon, plusgrader och man känner nästan lite vår i luften. Men när vi rundar grannens hus så märker vi att det är halt på vägen – jag tar upp telefonen och ringer 16-åringen för att be han lämna moppen i garaget – “jag vänder hem och skjutsar” säger jag.
“Men nej – det behövs inte” får jag som svar. Han lovar att köra försiktigt.
Efter både samtal och sms-kontakt med pappan så bestämmer vi alla tre att “ok, men kör väldigt försiktigt!”

Jag fortsätter att gå upp mot skogen och vår promenadslinga – tar upp telefonen och ber honom messa när han parkerat vid skolan. Vill veta att han är ok. Fortsätter gå och har min podd i öronen men ljudet överröstas snart av sirener och jag vänder blicken bort mot ljudet – ambulansen kör med blåljus upp för gatan där han precis kört till skolan. Hjärtat börjar galoppera i bröstet och hela kroppen blir iskall. Vad fan i helvete – vi skulle ställt moppen!!!
Det dröjer kanske bara någon minut och så ringer telefonen – mellanbrors namn på displayen “Hej, det är från räddningstjänsten – din son har varit med i en olycka i Tranebergsrondellen”.
Paniken slår ett hårt slag i magen och rinner ut i fingrarna –  den snälla mannen berättar dock lugnt att han är vid medvetande och klagar på smärta i benet – ambulansen ska ta honom in till akuten och vi kan mötas där efter jag lämnat hund och hämtat bil.

Vilken dramatisk morgon det blev. Ett dåligt beslut, en isfläck i en rondell, ett ögonblicks verk.
Fullpumpad med smärtstillande men vid gott mod och med ett brutet ben möts vi upp på akuten. Helgipsat ben och nu är väl livet lite mer besvärligt än innan. Men tur ändå att det bara var ett ben. Det läker ju. Nu funderar vi över vår efterlängtade semester till huset i Frankrike – har fixat rullstol och förbereder oss mentalt för att det nog inte blir så många bergsvandringar som vi tänkt oss.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Förra måndagen

  1. Åh vad läskigt! Tur i oturen ändå 🍀 man fattar många beslut som förälder, ibland blir det fel Och lätt att vara klok i efterhand ❤️

  2. Men stackars honom. Så ont och så otäckt, men precis som du säger så läker ju benet och det kunde varit än mer dramatiskt. Hoppas han mår bra snart ❤️

    Och hoppas ni får en underbar semester, kanske någon vandrar med ett barn, och de andra två får egentid ihop. Åsså vice versa en annan dag. Fint det med ju.

  3. Hej Kristin,tråkigt med det brutna benet. istället för bergsvandringar kanske familjespel,böcker och poddar kan vara ett bra alternativ.? Eller bara vara. Här och nu och njuta av platsen och dess lokala resurser. En olycka händer så lätt. Självförberåelser i stora mått hjälper inte heller. En blir bara illa till mods. Frankrike, blir säkert bra, trots det brutna benet. det här är mitt försök till lite”tröst”
    Allt gott
    Tiina

  4. Vilken mardröm! Det som alla föräldrar fruktar. Så skönt att det gick så pass bra ändå.
    Massa kramar till er!

  5. Åh herregudars vad jag kände paniken här!🥺 är bekant med tunnelseendet och ångesten i ett sånt här läge. Så glad att höra att det inte gick värre Kristin!❤️