Vår strävan efter att bli omtyckta av alla och att vara många till lags kan verkligen göra vem som helst utmattad. Det är en väldigt mänsklig egenskap – om man nu kan kalla det egenskap.
Förr – då vi levde grottor och dagarna gick ut på att få tag på mat så var det förenat med livsfara att bli utesluten ur gruppen och inte få vara med – då dog du av svält.
Så man kan säga att vi människor är programmerade att komma överens och lyssna på andra för att vara en del av sina känslomässiga och sociala miljöer

Men kanske anstränger man sig så jäkla mycket för att vara omtyckt stundtals så man tappar bort sig själv på kuppen. Jag tycker detta är en snårig skog och känner en stor sorg, nu när jag snart fyller 43, att jag vänt ut och in på mig själv för att “pleasa” andra genom åren.
Med sociala medier blir det såklart ännu värre och jag som jobbar i detta forum har en smått omöjlig uppgift om min önskan är att vara omtyckt av alla. Jag fattar såklart att det är människor som rakt av ogillar mig men ändå vill ta del av vad jag gör. Det är så det funkar, tyvärr. Jag får ju också så otroligt mycket kärlek och pepp för mitt jobb så det är absolut inte synd om mig.

Men ibland poppar det upp och börjar snurra  i huvudet. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna deras förakt – kan jag skruva lite på mig, vara på ett annat sätt så jag får dem att gilla mig?

Ibland går jag och besöker vägvisare som spår i kort. Jag tycker det är trösterikt och skönt, ibland får det mig att reda ut saker i mitt liv och det känns lite som att jag går i terapi. Vid ett tillfälle befann jag mig i ett sällskap där vi gick laget runt. Träffsäkert fick kvinnorna runt mig klokheter som stämde mycket väl in på deras livssituation och när jag turen kom till mig fick jag rådet att vara på min vakt, att det är människor som inte tycker om mig men gärna vill vara en del av mitt sammanhang ändå. Obehagligt och ledsamt. Undrar såklart varför – den där lilla “pleasern” lever ju inne i mig helt klart och jag vill ju att de ska tycka om mig.
Men min nyktra hjärna tänker dock att om andra vill lägga energi på att ogilla mig eller andra så får de hålla på med det bäst de vill.
Karma och allt det där vet du. Jag vill i alla fall tänka kärlek. Hata på. Jag förlåter dig och tänker inte hata tillbaka.

Så tänker jag på de mest utsatta åren av mitt liv och hur de format mig. Tonårstiden var skakig – när som helst kunde man få ett hugg i ryggen av en “bästis” som bytte kompisgäng och min strävan efter att vara omtyckt av män var absurd. Vid sexton hamnade jag i den värsta möjliga relationen – blev bokstavligen spottad på och slagen för att jag var fel och värdelös. Jag var hatad på riktigt – ett förakt fyllde hela min rymd.
Han sa att alla hatar mig och att jag aldrig någonsin kan bli älskad.

Kanske är det därför jag ibland går runt och tror att folk tycker illa om mig och att jag är fel och för mycket?

Men som sagt, jag fyller 43 år snart. Jag vet att det viktigaste av allt är att jag älskar mig själv och att min närmaste klick av familj och vänner älskar mig och supportar mig oavsett.
Allt annat får vara som det är och jag kan inte göra mer än att promenera min väg rakt fram och göra så gott jag kan i livet. De egenskaper jag har som andra skruvar på sig av avsmak för är precis de egenskaper andra älskar hos mig. Man kan verkligen inte vara omtyckt av alla.

Många grubblerier denna vecka. Är uppe med tuppen och laddar inför jobb – då kommer liksom sådana här tankar till mig. Inte helt välkomna, men det är bra att skriva om det för det känns alltid lite bättre då. Vad känner ni för detta ämne?
Går ni runt och oroar er för att inte vara omtyckta eller kan ni släppa det? Vi kanske kan hjälpas åt här med bra tips och klokheter?

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Fortsätter grubbla – vilka ogillar mig egentligen? & varför?

  1. Hej, kära Krickelin! Du är fin. Ville bara börja med det viktigaste liksom. 🙂

    Till saken; det här med att vissa känner behov av att uttrycka sig negativt om andra, särskilt människor som de inte känner på djupet, det kommer vi nog aldrig riktigt åt, är jag rädd.

    Däremot måste vi fortsätta jobba med att försöka få den uppväxande generationen att göra bättre ifrån sig på viktiga själsliga områden som sympati, emapti, självinsikt och självkritik. Bland annat. De måste bli bättre, där vår generation brustit en del i omtänksamhet och solidaritet, tänker jag. Även om många av oss också är rätt okej, såklart.

    En fråga jag ofta ställer mig, när jag tittar på de snåla delarna av vårt samhälle – där man väljer att skylla saker på andra hela tiden, ett slags syndabockssamhälle – är: Varför mår så många människor dåligt idag? För den som mår bra känner sällan behov av att trycka ner andra. Därmed inte sagt att vi ska utesluta all kritik, konstruktiv sådan. Positiv kritik som leder till samtal och utveckling. Kritiskt tänkande måste vi ju ha, det är inte samma sak som att vara elak mot någon enskild för elakhetens skull bara.

    Vad är då svaret – på frågan: Varför verkar så många må dåligt i vårt moderna samhälle? Ja, säg det. Svårt att hitta något entydigt svar här. Men en sak som jag ofta tänker på är tonen. Den som sätts uppifrån. Framförallt från våra folkvalda politiker. Bland många av våra toppolitiker har språket och tongångarna hårdnat betänkligt de senaste åren – och genom det bidragit till att generaliserande tillmälen och respektlöst prat spridit sig till viktiga samhällsfunktioner – och i värsta fall även till delar av, det för folkets välmående så vitala, föreningslivet.

    Det är viktigt för ett starkt, mångfaldigt och inkluderande samhälle att ha goda förebilder, som du.

    Men det är också viktigt att våra styrande är på sina medborgares sida. Jag tror att vi måste börja efterfråga snällare tongångar uppifrån (och sedan sprider sig den respekten för andra hela vägen ner till oss gräsrötter, förhoppningsvis).

    Eller så kanske vi helt enkelt inte tål ett så kallat modernt liv så bra? Våra stenåldershjärnor och kroppar är nog inte rustade för så stora visioner som sociala medier medför. Kanske borde vi istället göra som en klok författare skrev för länge, länge sedan: Odla vår trädgård. Och där ligger du ju definitivt före de flesta av oss. 🙂

    Vackrare trädgård än din lilla storslagna får man leta länge efter. Och din själ, den blomstrar och gnistrar och delar frikostigt med sig av en massa härligheter och klokskaper till oss. Tack, för att just DU finns! Fortsätt dela med dig, av det som DU vill dela med dig av. Då blir det bra.

    /helena

  2. Jag kan förstå din känsla och till viss del känna igen mig i den, och jag tror att världen har förändrats i och med sociala medier och vi numera är mer eller mindre utsatta allihop. Det är lätt att snegla på andra och jämföra sig, och bli deppig därför man inte är tillräckligt bra, har tillräckligt många följare, fina bilder osv, vi har därmed också lättare att bli utsatta för kommentarer, hat osv. Livet vi har idag kräver nästan att alla har ett extra lager hud på sig för att inte bry sig om andras åsikter, för alla har åsikter. Bra och dåliga. Jag själv försöker jobba med medveten närvaro för att följa min egen väg, inte jämföra mig eller ta åt mig av andras åsikter, men det är ju lättare sagt än gjort.
    Jag tycker att du är en inspiration och förebild, och jag skulle gissa att de som inte gillar dig (om det ens finns sånna 🙂 bara känner en avundsjuka för att du är modig, kastar dig ut och följer dina drömmar. Vad annars?

    Står man i rampluset kommer man få “smällar”, men oftast kommer dem av personer som inte vågar stå där själva. (så försöker jag tänka i alla fall). Fortsätt att vara du!!

    Kram på dig!

    1. All kärlek till dig! Du är fantastisk, varm, inspirerande, generös, omtänksam, rolig, smart, modig, en kämpe, handlingskraftig, skriver så bra, delar med dig, vill göra världen till en bättre plats, påverkar andra att bli bättre människor. Jag är imponerad!

  3. Jag har följt din blogg sedan några år tillbaka och kan bara säga att du är en stor förebild som jag hämtar en stor del inspiration från! Bara älskar dig! Har verkligen 0 förståelse för människor som väljer att ta del av sammanhang de egentlig föraktar. SÅ osympatiskt på alla sätt. Snälla, fortsätt med det du gör, för det är TOTAL BLISS <3

  4. Ps ute i verkligheten tror jag på att alltid känna efter i magen. Men också: Att verkligen känna efter vad magen menar.

    Om man tycker sämre om sig själv efter umgänge/arbete ihop med någon så är det alltid en röd flagga enligt mig. Och då är det lätt att tänka ”bara jag som är osäker/hård mot mig själv” (Been there) och man kanske kan räkna upp enbart positiva saker om personen ifråga. Men…

    … så märker man att man både jobbar mer än man fått betalt för och blir mer självkritisk i kontexten. Då kan det vara magkänslan/det undermedvetna som snappat upp en manipulation som hjärnan missat.

    En person som är öppen om sig själv och dessutom ganska självkritisk är kanske ett lättare byte för någon som vill typ ta del av andras framgångar.

    Därför tänker jag att en omtänksam person kanske inte behöver liksom bara synsk för att ge rådet ”var vaksam” till mänskor som är både framgångsrika och inkännande/öppna för andras tankar/starka nog att vara sårbara.

    Det är nog viktigt för många av oss att ha det där extra filtret av ”jag ska alltid känna efter hur jag mår i mig själv”.

    För det är få människor som inte vill en väl, men de som finns som är såna kommer vilja sko sig på en och gör det genom att använda det de vet om ens sårbarhet. De kommer smickra en men indirekt pika en. Få en att känna sig tacksam att man får vara med dem.

  5. Det andra gör är en fråga om dem inte om dig. Frågan är ju varför nån väljer att försöka trycka ner dig. Jag tror att ibland är tanken kanske inte den, utan det kan ligga en stress bakom; den gemensamma stressen vi känner idag om att göra allt rätt kan manifestera sig i tillrättavisanden av andra. Känslor som ventileras i en stress där mänskor upplever ett stort ansvar i tex politiska frågor, men ingen kontroll. Då blir pekpinnar mot andra ”det enda sättet” att uppleva en viss kontroll i något som är större än oss alla.

    Och folk dras med. Jag har också dragits med förut i att tillrättavisa ang ordval eller symboler osv; man får faktiskt inte… osv. Istället för att andas och tänka hur kan jag som liten människa på jorden bidra så positivt som möjligt. Ja inte genom att peka ut folks millimeter-stora ”snedsteg” i nivån av PK i en text eller bild. Men det finns en stress i vår tid. En kombination av ansvar och brist på kontroll, som gör märkliga saker med oss människor. Pekpinnar tror jag således sällan är personliga i bemärkelsen ”ogilla just den o den influencern ”.

    Jag tror alltså det ofta kommer ur en känsla av otillräcklighet hos avsändaren själv; helvete planeten pajar vilket ansvar jag har men jag gör inte nog… men ah har inte den o den influencern rest mkt mer än jag med flyg lately? Jag tar och skriver att den kanske borde tänka på det… otroligt missriktat men som sagt: när folk letar efter fel tror jag det handlar om dem själva. Ej ok för det. Men kanske en tröst vad vet jag.

    När det gäller personangrepp och rena elakheter så tror jag svaret på frågan varför vuxna gör så mot dig och andra bloggare, är samma som svaret på frågan ”varför mobbar människor andra människor, vad får nån att vilja utöva mobbning”. För det är ju mobbning. Och svaret på frågan om varför folk blir mobbare är ju aldrig ”för att den som utsätts är si och sån”.

    Varför mobbar person X och Y mig? Ta bort ordet mig ur den meningen så blir svaret så tydligt men också: genom att ta bort ordet mig ur frågan om en annan människas val så hamnar också ansvaret där det hör hemma.

    Alla ogillar massor av saker. Ibland pga avundsjuka som blir missunnsamhet. Ibland pga empatibrist som kan vara medfödd eller tillfälligt triggad av stress. Ingen är ”inte ogillad”. Därför finns inget ansvar på den ogillade för hur andra beter sig i sitt ogillande. Det går inte att gå totalt gillad genom livet. Däremot så har man varje dag hela livet rätt att bli bemött med respekt. Så frågan är varför vissa saknar sådan. Jag tror att barnböckerna hade rätt om det: för att vissa mänskor är så svaga att de inte klarar vara sårbara och gör sig kalla.

    Du är öppet sårbar här och i detta inlägg även öppet sårad. En enorm styrka krävs för att vara sårbar. Det skulle ingen elak människa våga.

  6. Helt sjukt att jag råkade ramla över ditt inlägg just i denna stund! Tack, tack, tack🙏. Känner precis som du i denna stund och det känns överväldigande och obehagligt. En känsla av att inte kunna lita på att andra vill mig gott. Känslan det ger inom mig går ej att värja sig ifrån.

  7. Hur kan man inte gilla dig tänker jag. Nu känner jag ju inte dig på “riktigt” men älskar din insta och blogg.
    Själv grubblar jag inte alls mycket på om jag är omtyckt eller inte. De som umgås med mig gillar mig, det räcker.
    Ha en härlig lördag.
    Kram!

    1. Vad skönt att ha den inställningen – det beror på uppväxt och tidigare erfarenheter i livet tror jag helt säkert. Vissa står starka i sig själva och andra inte.
      kram till dig – kul at du gilar bloggen

  8. Jag, en helt random människa i Sveriges avlånga land hatar inte dig. Tvärtom inspirerad av dig, tycker du både är klok och vacker!

  9. Det hjälper ju att veta varför folk gör som de gör, men även ett hjärta som förstår blir trött. Mig hjälper det att tänka att ibland kan jag dock inte förstå, för att förstå så måste jag vara som den som beter sig illa och då istället jobba på att släppa taget och acceptera att saker är som de är och tänka på alla andra människor som är vackra och all den kärlek som finns. Inte lätt alltid💞

    1. tror jag inte heller. men ibland anser vissa sig som så viktiga att de tror världen handlar bara om de. att andra bryr sig och hatar eller älskar. narcisstiska drag…
      ett sätt att få lite uppmärksamhet genom pitty-party.

    2. Det finns en del som ogillar mig ja, det kommer med jobbet att ha en stor digital kanal så här – hatar är ett starkt ord och det tror jag inte det är så många som gör.

      Jag vet att somliga ogillar mig för jag får en del syrliga och taskiga meddelanden då och då – och det är väl som det är antar jag. Sociala medier får människor att våga visa sina känslor på ett rätt så otrevligt sätt.
      Kommentarer som Sonjas här nedan till exempel.
      En rätt så hånfull kommentar som alldeles säkert skriven för att jag ska känna mig dum och full av skam.
      kram

      1. Jag blir alltid chockad när jag läser kommentarer som Sonjas. Jag är nog naiv och tänker att folk inte skriver så till andra ä. Tyvärr gör ju vissa det men VARFÖR. Jag jobbar som lärare och tänker att det inte är konstigt att vissa barn har svårt med att inte uttrycka elakheter när det går runt vuxna som gör det. Sorgligt är det…

        Du är fantastisk! Tänk att de som skriver sånt inte vet hur man är som människa helt enkelt.

  10. Jag har två barn som kämpat med skolan med en man som psykiskt misshandlat mig i de 13 år vi bodde tillsammans. Jag var en dag stark nog att kasta ut honom men pga av barnens olika behov har han nu i 8 år lindat soc runt sitt finger, hur jag än påtalar till soc att det inte stämmer det han hittar på och säger så tror de mig inte. Han skyller allt på mig istället för att hjälpa sina barn. Påtalat för soc att mitt ex har psykiskt misshandlat mig och även nu psykiskt misshandlar mig genom barnen, till svar får jag att han nog har mognat sen vi gick isär. Om 1,5 år till min dotter myndig, undra vad han hittar på då för att komma åt mig? Ge mig en fet jävla smäll, banka mig gul och blå istället så jag kan anmäla dig din djävul!

    1. Känner igen det där. Det vore enklare om de slog så att man hade nåt konkret att anmäla. Skickar styrka till dig ❤️

  11. Vilka fina ord om att förlåta, hoppas att fler kan tänka så! Och kanske även förlåta sig själv, för de beteendemönster man haft, allt för att klara sig i livet.
    Något som har hjälpt mig framåt i mina tankar kring detta är att jag läste att people pleasing i själva verket kan ses som en form av manipulation, ett försök att kontrollera omgivningens bild av mig. Det är både fruktlöst och omöjligt. Alla har rätt till sina åsikter om mig, de har till och med rätt att ha “fel” om mig. Vad skönt det kändes att inse det, andras åsikter är inte en objektiv sanning! Och om jag sviker mig själv och mina behov i jakten på deras godkännande, då blir precis allt helt meningslöst. För likaväl som alla har rätt till sin bild av mig, har jag rätt till min egen. Och jag märker att min tolerans mot andras behov blir större när jag respekterar mina egna. När jag anpassar mig för mycket till andra växer en bitterhet och missunnsamhet fram och jag vill att alla andra minsann också ska vränga sig ut och in, så som jag. Det var en viktig insikt för mig.

    1. Vad träffande du skriver, att vara en people pleaser är att manipulera andras bild av en. Så sant ju! När jag läste det var det som om en polette trillade ner. Jag har i många år och går även idag runt med en otillräcklig känsla inför detta.

      Har också gått och funderat på det här med “bra” och “dålig” stämning, typ att det kan vara lite av ett problem när man som people pleaser försöker kompensera och “liva” upp en stämning. Hur man kan tänka där, för det finns väl olika stämningar genom att alla uppfattar stämningen på olika vis.

      1. Har också hört det här med att se överanpassning som manipulation. Oftast handlar det ju om ett behovsuppfyllande, att man tidigare i livet behövt ta ansvar för att alla ska vara glada. Kanske har det inte varit okej att bli arg i ursprungsfamiljen så man har lärt sig att konflikter är fel, ett slags dolt hot om att något hemskt kommer att hända för att de vuxna betett sig som det, eller också har det faktiskt hänt hemska saker när någon blivit arg och hjärnan försöker skydda en från de situationerna.
        Jag tror det är bra att fundera över om det finns något i botten som gör att man upplever dålig stämning som något otryggt. När man väl fått tag på det där så kan man använda det i de där triggande situationerna. Så gör jag i alla fall. Observerar min känsloreaktion och påminner mig själv om att “den här rädslan är gammal. Det var jobbigt när hen blev arg men det här är nu, inte då. Andra människor har rätt till hela sitt känsloregister så länge de inte skadar andra.” Försöker landa i nuet, vad handlar den nuvarande konflikten om, istället för att börja avstyra eller censurera andra. Ibland har stämningen ingenting med mig att göra och då fokuserar jag på det. “Jag noterar att det är himla dålig stämning här.”
        Jag ler lite åt mig själv nu, för det låter så himla lätt när jag skriver det här men det är ett ständigt övande och svårt som tusan. Men fasen, vad mycket energi man vinner på att bara behöva ta hand om sina egna känslor, jämfört med hela världens!

      2. Ja precis, jag kommer också på migsjälv med att försöka kompensera för dålig stämning. Inser att jag försöker balansera upp konversationer hela tiden och att det kan göra mig socialt dränerad och trött på folk. Men som du skriver, ofta kanske man tillskriver folk och situationer känslor som man inte kan veta om de finns där? Och så försöker man att ta ansvar för dem istället för sig själv? Vi tolkar ju extremt olika beroende på erfarenheter och dagsform. Vad jag egentligen vill är att vara omtänksam och inkluderande, utan att försöka “bestämma” för alla andra hur en situation ska upplevas. Kanske märks det inte ens skillnad utåt om intentionen är den ena eller andra men inuti är det som natt och dag!

  12. Tycker du är fantastisk och så skönt att du tar upp detta, jag känner igen mycket i det du skiver, ibland känns det mycket jobbigt och i perioder så är man superstark och bryr sig inte så mycket om vad folk tycker och tänker….. Var rädd om dig! //Mår bra av att läsa din blogg// Maria

    1. Tusen tack Maria – har fått otroligt många dm sedan jag skrev om detta på bloggen igår och delade på Insta. Många som känner igen sig och uppskattar att jag lyfte ämnet. Så bra att vi kan känna igen oss i varandra och inte känna oss så ensamma med våra jobbiga grubblerier. kram