Nu kommer ett inlägg jag har velat skriva i flera år. Det är ett viktigt sådant. 

Jag vet att varje familj går igenom sitt öde och ingen slipper undan smärta och sorg – man gör det i olika former. Hos någon stiger cancer in i rummet och drar undan mattan för alla och hos en annan faller en anhörig ner i en stroke och de runt om förlorar en kär familjemedlem. 
En sjukdom vi inte pratar så mycket om, eller i alla fall inte i öppna rum, kanske bakom ryggen viskandes – det är vår folksjukdom alkoholism. Eller drogmissbruk. Beroendesjukdomar som sliter familjer itu och får alla runt om att sjunka in i ett medberoende som äter upp inifrån. 

I vår familj flyter denna sjukdom genom generationer och jag undrar vad det är den vill säga mig. 
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. (sinnesrobönen)

Jag skriver detta inlägg för att jag vill öka medvetandet kring beroendesjukdomar i samhället – min önskan är att det forskas mer inom området och att vården får mer resurser till att hjälpa sjuka och dess anhöriga.
Jag skulle vilja att skammen och tabubeläggningen kring beroendesjukdomar drar dit pepparn växer och att människor vågar prata mer öppet – så att vi alla förstår hur många människor runt  sjukdomem som påverkas, hur den påverkar samhället och att förståelsen i längden leder till mer hjälp.
Kommunikation och kunskap är lika med bättre förutsättningar för alla.

Det känns som jag har vigt större delen av mitt liv till att försöka att rädda människor från detta helvete – jag har jagat, bönat och bett fulgråtandes, har försökt vara listig, försökt tala samma språk, gömt undan, låst in, letat överallt, bett om hjälp, kört runt runt runt, fått panik och allt det där andra som hör medberoende till. Lägg till djup ångest, självhat och sömnlöshet.
Känslan av att inte kunna rädda den man älskar mest, om den inte vill bli räddad själv, är förlamande. Till slut måste du rädda dig själv. 

Jag blir så ledsen när jag skriver om det här –  sjukdomen är otroligt stigmatiserad i samhället – så jag väljer mina ord med stor omsorg här. 
Jag önskar så att jag skulle kunna skriva mer om mina erfarenheter i ämnet men det är svårt när det gäller anhöriga.
En dag i framtiden kanske.

Min man Jonas och jag har förts samman i livet, vi delar smärtan  – vi sitter ihop i den och vi bär varandra. Upp och ner. Men vi går framåt. Jag har fått lov att berätta om David. Jonas lillebror. Jag vill att hans minne ska vara ljust och leva vidare genom oss som blev kvar efter den där dagen i april. 

Och jag vill också att vi lyfter blicken och ser familjerna bakom dessa öden. Det drabbar vem som helst och det är inte en viss sorts familj eller ett visst föräldraskap som leder till missbruk. 

Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln. Oftast är det umgänge i tonårstiden och olyckliga omständigheter som gör att sjukdomen eskalerar och blir ohanterbar – man tappar kontrollen och det går snett.

Här kommer en intervju med min man som förlorade sin 24-åriga  lillebror efter flera års sjukdom.

Jonas, jag minns David som en av de vackraste unga männen jag sett i Varberg. Vi hade redan börjat hänga då jag blev presenterad för honom och den första tanken som flög igenom mig första gången var “kors – jag valde fel bror” hahaha, han såg ut som Leonardo Di Caprio. Så snygg! Jag upplevde David som glad, generös, otroligt charmig, mjuk och rolig.
Ni växte upp tillsammans, var nästan i samma ålder och jag skulle vilja beskriva er familj som den urtypiska Svenssonfamiljen –  trygg uppväxt i ett litet villaområde i en småstad.

Hur minns du er barndom?

Jag har i stort sett endast positiva minnen av vår uppväxt. En stabil familj utan konflikter med villa, Volvo och fredagsmys, med två kärleksfulla och närvarande föräldrar. Det skiljde två år mellan mig och min bror och vi delade många av vännerna i området. Som storebror såg jag till att försöka dra de fördelar jag kunde av att vara äldst, men våra föräldrar var noga med rättvisan oss emellan. Om jag skulle välja ett ord som sammanfattar vår uppväxt så hade det varit “trygg”. Om David hade fått frågan så tror jag att han hade svarat detsamma – men att sökandet och rastlösheten kom inifrån honom själv.

-Vad uppskattade du mest med din bror och hur var han?

Han var en positiv och oerhört charmig person, en sån som man instinktivt gillar. Alltid glimten i ögat, arbetsam och ett sinne för affärer. Han började arbeta när han var 7 år gammal. Han var egentligen för ung för att sälja GT men han fick mamma till att gå några steg bakom honom på rundan. Sedan den dagen arbetade han regelbundet hela sitt liv, förutom under sina värsta sjukdomsperioder.

Han var också den minst konflikträdda av oss båda och vågade stå upp för mig när det ibland stormade i tonåren.

-Ni delade umgänge under uppväxten men när David började i högstadiet drogs han till ett annat sorts umgänge, stämmer det? Vad hände? 

Som person var David en sökare. Han var fysiskt mogen för sin ålder och skaffade tidigt en äldre flickvän som rörde sig i kretsar där alla i någon mån hade föräldrar som antingen var  frånvarande eller hade sina egna utmaningar. Där det helt saknades vuxna förebilder och vakande ögon. Senare skulle han berätta att han var 13 år när han började röka cannabis regelbundet.

-Ett missbruk smyger sig på – det är inte något som utvecklas över en natt – När förstod du att David hade problem? 

I våra tonår förekom det precis som idag droger i många olika sammanhang och umgängeskretsar. Det spelar ingen roll om du är fotbollskille, spelar dataspel eller åker skateboard. Eller om du bor i villaområde, om dina föräldrar är skilda eller inte. Droger fanns i någon form i de flesta sammanhang, precis som idag. Och precis som att alla som dricker alkohol inte är alkoholister så är inte alla som brukar droger narkomaner.

Jag visste att David tog droger ibland, men det var det fler av våra vänner som gjorde. Ansvarstagande personer som idag har familjer, bra jobb och fina liv. Men med David visste jag inte då vad han tog, hur mycket eller hur ofta. Jag var naiv och såg inte fullt ut allvaret i situationen.

-Er familj hade noll erfarenhet kring droger och jag kan inte tänka mig att skolan var så informerande i ämnet heller på 90-talet – jag tänker och hoppas  att det har blivit bättre nu 2020.
Hur ska man kunna misstänka att barnen tar droger om man inte vet vad det är? Tonåringar sover ju mycket och är oberäkneliga utan att stoppa i sig substanser. 
Hur tänker du kring detta? När förstod era föräldrar att David tog droger och fanns det något stöd från samhället kring dem? 

Våra föräldrar var naturligtvis okunniga inom ämnet, detta var ju något helt främmande som de flesta i deras generation aldrig stött på. Att en tonåring mitt i puberteten var trött och hade nära till konflikt var väl en naturlig del i att växa upp och bli sin egen person, eller? Och den information som ungdomar och föräldrar fick kring narkotika och missbruk, främst från skolan var precis som jag upplever att den är idag – bedrövligt dålig och framförd med en illusion om att skrämselpropaganda får ungdomar att avstå. Idag kan vi utgå från att de flesta ungdomar kommer att testa droger någon gång under sin uppväxt, och då måste informationen vara faktabaserad och korrekt.
Ungdomar låter sig inte luras.

Jag skulle vilja råda alla föräldrar att prata om droger med sina tonåringar, låt det inte bli ett tabu. Hjälp dem att vara förberedda när de hamnar i situationen där de blir erbjudna, och boosta dem med kunskap, självkänsla och argument för att klara av att stå emot. För de allra flesta kommer att hamna där – och sannolikt tidigare än vi vågar tro – i situationen där de kommer behöva allt detta för att kunna avstå.

Tyvärr bidrog den låga kunskapsnivån i vår omgivning till att våra föräldrar aldrig kunde tala med någon om sin situation. Responsen från personer i deras närhet var mest att ”ni får ju säga till honom på skarpen” – som att det var brist på disciplin och uppfostran som låg bakom deras sons problematik. Det gör mig fortfarande ledsen att tänka på hur ensamma de måste ha känt sig i detta.

-Du var hans kontaktperson – vad innebar det? Vad fick David för hjälp och hur bemöttes han av vården? Jag antar att det var svårare att ha koll och hjälpa honom då han blev myndig.  När man är myndig så kontaktar inte sjukvård, polis och socialtjänsten familjen längre om man åker in för vård?

Jag reste utomlands och arbetade säsong, och flyttade sedan till Stockholm. Detta var under perioden som allt kom upp till ytan och det blev tydligt hur allvarlig situationen var. David togs in på LVM, och var in och ut på behandlingshem och tolvstegsprogram. Jag hade kontakt med socialtjänsten och reste hem med jämna mellanrum och vi hade många bra stunder tillsammans.

Jag var under en period länken mellan honom och våra föräldrar. Efter för många lögner, sömnlösa nätter och svikna löften var relationen dem emellan alltför komplicerad för att inrymmas under samma tak och han hade flyttat in hos en kompis.

Överlag var kontakten med vården och socialtjänsten som jag minns det god, människorna där ville väl. Problemet ligger istället i samhällets syn på att missbrukare i första hand inte är patienter med vårdbehov – utan kriminella personer som själva satt sig i situationen och har sig själva att skylla. Ett moment 22 utan dess like, där en missbrukare ska vara ren innan de får medicin, och där varje återfall är ett misslyckande där du riskerar kastas ut ur systemet igen.

Jag har till exempel aldrig hört talas om en cancerpatient som fråntas sin rätt till vård för att han eller hon inte för egen maskin klarat av att ta sig till ett läkarbesök, eller för att denne inte tagit emot den vård som erbjudits med tillräckligt stor tacksamhet.

Det finns så mycket okunskap inom ämnet missbruk som behöver lyftas fram. 

 

-Kan du berätta om din rädsla – går den att sätta ord på? 

Hur konstigt det än låter så blir även det hemska och mest skrämmande också vardag till slut. Man blir avtrubbad och vänjer sig vid denna märkliga vardag, där du alltid är på helspänn och där katastrofen alltid lurar runt hörnet. Antar att det är detsamma för människor som lever i krig. När de ringer från intensivvården efter ännu en överdos, och det första man känner inte är rädsla och oro, utan istället irritation. Låter helt sjukt när jag säger det. Men någonstans mitt i allt kaos blev, i alla fall jag, istället praktisk och lösningsorienterad. Sedan fanns naturligtvis rädslan och sorgen ständigt närvarande också. Men det är först när man satt sig ner och hinner reflektera som man inser hur nära den definitiva förlusten vi balanserar.

-Vi satt häromdagen och talade om då David lämnade oss och jag pratade om vad som hände kvällen innan. Det var en födelsedag, vi skulle äta köttfärslimpa och David skulle laga den. Samma dag eller dagarna tidigare hade han besökt ett behandlingshem och han skulle skrivas in veckan efter – den 11 april. Alla var optimistiska. 
Men han åkte iväg och lämnade matlagningen i all hast. Du sa att du minns inget från den kvällen- att det är helt svart.
Det är inte ovanligt att beroendesjuka tar ett sista återfall när de bestämt sig för att bli helt rena. Var det detta som skedde tror du?
David kom hem och var inte sig själv – vi blev besvikna och arga. Jag var höggravid och skulle föda barn om bara några veckor och i bilen hem var vi förtvivlade. Minns du vad som hände därefter? 

Jag minns att jag var arg och besviken. Och att de sista orden jag sa till David varken var vänliga eller kärleksfulla. 

Tidigt morgonen därefter ringde mamma och bad mig komma. David andades svagt och ambulansen var på väg. Jag minns att jag kände mig lättad över att jag inte mötte ambulansen på vägen dit – om de inte tagit med honom till sjukhuset kunde det ju inte vara så farligt. De två sjukvårdarna gjorde hjärt-lungräddning när jag kom fram. David låg på golvet i sovrummet i källaren som var hans när han var hemma hos våra föräldrar. Min andra lillebror stod och såg på.  Det var han som hade gjort HLR i väntan på ambulansen. Han var 14 år.

Jag minns att jag såg hur kurvorna på deras instrument rörde sig upp och ner. Skönt – hjärtat slår som det ska. Efter en stund såg jag att det var ambulanssjukvårdarnas kompressioner som gjorde så att kurvorna rörde sig – inga hjärtslag.

-Nu har det snart gått 15 år sedan David lämnade oss.  

Den 5 april – det rök från bondens åkrar och solen värmde kinderna denna tidiga vårdag. 
Men vi steg in i mörkret. In i djup sorg. Det var det mest smärtsamma jag någonsin upplevt att se dig förlora din bror på detta sätt. Tiden läker såren, det vet vi och jag tänker att du och din andra lillebror har utvecklats på ett speciellt sätt efter er förlust. Ert driv i livet är imponerande – det känns som om ni vill leva lite mer än alla andra. Det är inspirerande. 
Jag vet att David går här genom rummen – klappar våra barn på pannan medan de sover, ser till att vi inte missar salta pastan och står först i ledet att high fiva dig i livet. 
Hur känner du att du formats? Att leva med ett medberoende och att ha förlorat en älskad familjemedlem skapar en speciell sorts individ tänker jag?

Svårt att säga vad som är arv, miljö och omständigheter. Jag upplever kanske inte att jag tar några särskilt annorlunda medvetna beslut på grund av mina erfarenheter. Förutom när det gäller våra barn.
Där använder jag alla mina dyrköpta kunskaper så mycket jag kan för att undvika att historien upprepar sig. Fast det finns såklart inga garantier.
Jag vet att jag bara kan hjälpa dem med kunskaper och självkänsla för att hjälpa dem att ta rätt beslut i de situationer jag vet att de kommer möta i livet.
Vi kan aldrig skydda våra barn, bara ge dem verktygen att skydda sig själva.

Jag tror definitivt att vår familjs historia format mitt sätt att ta mig an livet. Jag är ganska positiv, nyfiken och bekymmerslös. Och modig när det behövs.
Jag tror att detta är egenskaper som förstärkts av allt som hänt. 

När det kommer till livets svårigheter vet jag att mina erfarenheter gett mig andra referensramar än många andra har. Och jag tror att jag tack vare dessa har lättare för att inte oroa mig över saker. Att jag kan vara lite mer bekymmerslös och ha ett lite annorlunda perspektiv på vad som är svårt i livet. Och för det är jag tacksam. 

 

Tack Jonas för att du delar dina erfarenheter kring detta – jag tror det kan hjälpa många, öka förståelsen för sjukdomen och  få fler att våga prata om sina upplevelser. Man är inte ensam i detta även om det ofta känns så.

I Sverige uppskattas det finnas ungefär 26 000 narkomaner och ungefär 300 000 alkoholister, men mörkertalet är stort.

(källa)

Vad är beroendesjukdom?
Beroende av alkohol och narkotika är en folksjukdom. Att ha en beroendesjukdom betyder att det är mycket svårt att sluta eller minska på missbruket. Kroppen har vant sig vid att vara påverkad och kan behöva större och större doser för att uppnå önskad effekt. När substansen inte intas leder det till abstinensbesvär.

Beroendesjukdom beror på en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. Belöningssystemet är till för att motivera oss till saker som är viktiga för vår överlevnad, genom att frisätta dopamin när vi till exempel äter god mat, tränar eller har sex. När vi dricker alkohol eller använder narkotika lurar vi hjärnan att frisätta dopamin på konstgjord väg.
Istället för en känsla av naturligt välmående kan det ge en berusande känsla, som många vill uppleva om och om igen. Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln.

Hur påverkas livet av beroendesjukdom?
Ett beroende kan ta över hela livet. Plötsligt finns det inget viktigare än att stilla suget efter mer. Det är vanligt att tänka mycket på till exempel alkoholen eller narkotikan och att börja smyga med sitt missbruk. Det kan inkräkta på arbete, familj, hälsa – saker som tidigare kändes lustfyllda och viktiga. Ett beroende kan skada den drabbades fysiska och psykiska mående, och även omgivningens.

Var finns hjälpen?
Du kan alltid vända dig till en vårdcentral. Där hjälper de dig och skickar en remiss till den vårdenhet som passar bäst för just dig. Det finns även annan hjälp att få.

Om du är alkoholmissbrukare eller anhörig kan du vända dig till Anonyma alkoholister i Sverige (AA), eller ring till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48.
För narkotikamissbrukare och dess anhöriga kan man kontakta Anonyma Narkomaner.
För spelmissbrukare och dess anhöriga finns Spelberoendes Riksförbund.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Intervju med min man – Nu har det snart gått 15 år sedan David lämnade oss.  

  1. Tack för att ni delar med er av detta. Väldigt gripande läsning. Funderar själv på hur jag ska prata med mina barn om faran med droger, och har ingen lösning. På mig funkade skrämselpropagandan som skolan körde med – jag har aldrig provat en endaste drog starkare än alkohol, för det har känts så farligt och läskigt. Men inser att jag nog är ett undantag.

  2. Jag grät när jag läste det här. Tack för att ni delar med er av era erfarenheter. Vi är många, och allt för många varken vågar eller orkar berätta för någon. Stigmat är så starkt och smärtan så stor. Mitt liv har präglats av medberoende men det är väldigt få jag kan prata om det med. Sorgen i att se någon man älskar må så dåligt är obeskrivlig. <3

  3. Usch vad det kändes att läsa det här. Och samtidigt så fint, och viktigt! Tack!
    Min sambo förlorade sin pappa för några år sedan. Pappan hade alkoholmissbruk som han kämpat med de senaste 20 åren, som lett till skulder, till att hans stora kärlek, min sambos mamma, till slut valde att lämna honom, och psykisk ohälsa. Han valde till slut att ta sitt liv.
    Det är ett sår som aldrig helt kommer läka. Maktlösheten man som anhörig känner, och samtidigt skuld över att inte gjort mer, är något som sitter djupt i min sambo.
    Man pratar om det, och man går vidare. Samtidigt är det svårt att hantera känslorna där sorg blandas med en oerhörd ilska och frustration.

  4. Vilket viktigt och vackert formulerat inlägg. Tack för att ni delar med er! Jag växte upp i huset bredvid Jonas, David och Simon. Jag vet att jag också tyckte att David såg ut som DiCaprio, och minns när jag nåddes av det fruktansvärda beskedet om hans död. Min familj tillhörde nog tyvärr den där ovetande och kanske också oförstående omgivningen och det gör mig ledsen att tänka på vilken ensam och tung börda ni som tillhör Davids familj fick bära. Ditt inlägg blir en påminnelse om att inte vika undan, utan istället försöka finnas för dem i min omgivning som kämpar med beroende och medberoende. Skickar varma tankar till er alla!

  5. Tack för en viktig text. Jag som alltid varit starkt emot droger hamnade på en picknick med ett gäng andra akademiker på Södermalm när jag var runt 30 år. Efter några glas rosé började någon bjuda runt en joint. Jag tänkte där och då (efter en halv flaska vin) att det kan ju inte vara så farligt. Tog två bloss och blev lite hög. Frågade killen som bjöd om det var marijuana (tänkte att det i så fall var mindre illa). Nej det var hasch ”av hög kvalitet” sa han. Kvällen gick, utan fler bloss, men jag började känna mig rädd, kallsvettig och ångestfylld. Efter flera timmar vågade jag mig hem till min man. Dagen efter mådde jag väldigt psykiskt dåligt och det upphörde inte. Jag var konstant rädd, närmast paranoid med starka flashbacks i 10 månader. Kunde inte företa mig något eller fullfölja studier. Kunde inte äta och tappade 10 kilo. Om jag inte hade vetat att hasch och marijuana kan utveckla allvarliga ångestsjukdomar pga en enstaka snedtändning och istället gått på den mediala bilden av att cannabis bara är hälsosamt (som många unga tror idag), hade jag förmodligen försökt bota den svåra ångesten med mer gräs. Min erfarenhet att cannabis är långt mycket farligare än många tror just för att man inte förstår var ångesten kommer ifrån – att man tror att man måste ta mer cannabis för att bota ångesten snarare än att det är den som skapar ångest. Samma gäller med alkohol för vissa personer, enligt beroendeläkare jag talat med. Det är fortfarande cannabis som startar missbruk och de mediala myterna över den drogen måste vi verkligen slå hål på.

    1. Otroligt obehagligt!
      Detta har jag också hört talas om – men det pratas inte så mycket om dessa negativa sidorna av cannabis- jag tycker också bilden romantiseras av media och ungdomarna förstår inte hur farlig drogen kan vara. Tack för att du tog dig tiden och delade detta med oss andra.

  6. Så starkt av er att lyfta ämnet. Jag har erfarenhet av detta med en son som hamnade i ett drogmissbruk inte så tungt som David men livet blev väldigt annorlunda och jobbigt. Idag är min son drogfri och lever ett gott liv men såren finns där om hur han gjorde sig själv och oss illa. Jag har hela tiden varit öppen med vad som hänt oss, varit jobbig och kontaktat andra föräldrar där jag misstänkt samma problem. I vår familj har vi försökt lyfta psykisk ohälsa som jag själv drabbats av och drogproblematiken. Många delar då med sig av liknande problem.
    Vi måste hjälpas åt att belysa o förstå att detta är sjukdomar som förtjänar samma behandling och hjälp som andra sjukdomar.

  7. Så bra skrivet. Jag kämpade i 18 år till och från med mitt ex. Mycket det ni skriver stämmer. Jag blev en expert på att leta, jaga, störa och skälla, gråta, hota. Jag har varit i knarkar kvarter, jag har kommit med mat. Efter många år av samtal med sociala så kom han äntligen in på ett behandlingshem i 4 månader. Men efter dom 4 månaderna så stod han utan lägenhet inget jobb. Då var hjälpen slut. Nu var han ju ren och nu skulle allt vara ok. Det var nästan det värsta. En gammal fd knarkare utan jobb får knappast en lägenhet. Och arbetsgivare vill veta vad man har gjort dom senaste ca 10 åren. Att inte falla tillbaka i missbruket är mycket svårt. Nu klarade han det. Drogfri i 3 år i februari. Dock fortfarande ingen egen lägenhet utan får bo hos sin gamla far. Ska läsa till undersköterska på halvtid och fått en extratjänst som vaktmästare. Nu får jag bara hoppas att han får en egen lägenhet också. Men kön till en lägenhet i Varberg är många år. Tack än en gång för att ni skriver om denne sjukdom

    1. Tack för att ni delar era erfarenheter – det är verkligen moment 22 och ett ekorrhjul av stängda dörrar när man försöker ta sig in i samhället efter en lång tid missbrukssjukdom. Så sorgligt. Det glädjer mig att han har klarat 3 år som drogfri, det är fantastiskt. Så fint med studierna också! kram till er

  8. Tack för den fina texten. Jag har ungefär samma erfarenhet men jag var det yngsta syskonet och gick och öppnade ytterdörren en lördagmorgon och Polisen ville prata med mina föräldrar. Min bror hade hittats död på en fest. Jag var 12 år då men vi hade levt med min brors missbruk i flera år. Det är klart att detta har påverkat mig också.

    1. Jag beklagar Jonna – vilken smärtsam förlust för er familj. Så ledsen för din skull. Hoppas du mår bra och att dina föräldrar är ok. kram

  9. Bra att du skriver om detta. Många tror att beroende är dålig karaktär och att man själv kan välja att bara sluta. Att det inte är en sjukdom sol det faktiskt blir. Och att det blir en familjesjukdom för det påverkar alla som det berör. Jag har nära erfarenhet av alhoholmissbruk och fastnade själv i medberoende. Al-Anon blev min räddning. AA hjälper en av dem som varit fast i alkoholmissbruk som jag känner och vi har också förlorat en familjemedlem till alkoholmissbruk.
    Det är verkligen så att det kan drabba människor i olika grupper i samhället. Alltifrån advokater till arbetare. Jag har många vänner i Al-Anon och de kommer från så många olika “status” och platser. Så många olika livsöden. Så ont det kan föra att se den man älskar sakta försvinna och förintas. Bli någon annan än de egentligen är innerst inne. Som en hemsk Mr Hyde tar över. Det finns en bra bok som heter något i stil med Missbrukarpersonligheten.
    Man tappar sig själv även som anhörig. I desperation blir man någon man egentligen inte är för man tror man kan rädda den man älskar. Fast det ej går att älska en alkoholist frisk.
    Jag rekommenderar varmt Al-Anon för den som är anhörig.

  10. Tack Kristin och Jonas för att ni delar med er av detta. Det gav mig ökad kunskap, mer förståelse och en större trygghet i hur viktigt och på vilket sätt jag skall ta upp ämnet med mina barn. Tack ❤️

  11. Vilket inlägg. Det lämnar mig så känslomässigt berörd. Modigt, ärligt, kärleksfullt och så obeskrivligt sorgligt. Jonas. Så klok. David. Så vackert beskriven. Familjen. Så stark. Kampen. Så tuff. Kärleken. Störst av allt. Alltid närvarande.
    All kärlek till er ❤️

  12. Tack Jonas för att du delar med dig. Tack Kristin för att du så väl förvaltar orden. Det känns fint att få ta del av en sådan personlig upplevelse. Dina sociala kanaler får många att tänka till & tänka om. Du sprider lärdomar som alla behöver få ta del av. Kram ❤️

  13. Vilket fantastiskt inlägg. Jobbar själv på socialtjänsten och känner att det finns mycket gällande beroendesjukdomar och dess vård som behöver utvecklas och förändras. ❤

    1. Ja ökad kunskap,empati o samarbete m soc,psykiatri,polis……
      Det är en älskad anhörig med behov som alla vi andra, inte bara en strulig missbrukare.

    2. Hej Emma
      Ja, den upplevelsen har jag också tyvärr. Hoppas verkligen en förändring är på väg. Hoppas du trivs på arbetet – du har verkligen möjlighet att påverka mångas liv.
      kram till dig

  14. Så mycket kloka och värmande ord.
    Lever själv som medberoende till en alkoholist (min farmor) där familjen alltid tassat på tå när ämnet kommit på tal. Jag ska dela din text med min familj för det här är för viktigt för att inte prata om.
    Tack Kristin!

    1. Kære Kristin.

      Det er hård læsning, men så utrolig stærkt og kærlighedsfuldt.
      Tak til Jonas og du, for at dele historien.
      Den rammer mig ekstra hårdt, jeg har stået lige præcis dér, som mor. Min teenagedatter havde fra hun var bare 13 år gammel og frem til hun var 15 er alvorligt cannabis misbrug. Hendes misbrug var eskaleret, inden vi overhovedet opdagede det. Jeg husker tiden efterfølgende som skamfuld, og følelsen af at have fejlet som forælder. Men vi er en ganske normal familie – villa, vovhund & Volvo. Det kan ske i alle familier, som i også skriver, men man tror bare aldrig det skal ramme én selv eller sit barn. Vores datter var gennem et to år langt forløb, med psykologisk misbrugsrådgivning, og udredning. Efter et års massiv misbrug stoppede hun, og efter endnu et års udredning, fik hun konstateret ADHD. Det er voldsomt og brutalt, at hun har gået en hel barndom og en del af sin ungdom, med en uopdaget diagnose, som uden tvivl har være medvirkende til hendes misbrug. Og det er uhyggeligt at pædagoger og lærere i skolen intet har opdaget. Vi har endnu engang som forældre følt vi har svigtet – hvorfor opdagede vi ikke selv hendes ADHD ??? Var vi dårlige forældre ? Men nej, vi opdagede det ikke, for vi vidste det ikke. Vi har alle ro over hele forløbet nu, og vi har erfaret samme som Jonas skriver det, at vi ikke tager så tungt på tingene længere, at vi har en anden målestok, fordi vi har oplevet og gennemlevet det værste vi kunne forestille os, og heldigvis alle er kommet stærkere ud 😃 Vi har verdens sejeste og dejlige store pige, og jeg er så utrolig stolt over at være hendes mor.

      Du fik mig til endelig at skrive en kommentar nu Kristin. Jeg har fulgt dig i mange år, og holder utrolig meget af at følge med her samt på IG.
      TAK for ærlighed og åbenhed.

      Klem Maria.

  15. Så fint att ni delar med Er, betyder så mycket.
    Väldigt fint skrivet med kärlek.
    Stor kram från en mamma ❤

  16. Tack för era gripande ord!
    David har alltid vandrat bredvid vår familj! Det som hände kom att prägla vår förståelse och vår inställning till beroende, hur lätt det kan vara att hamna där, att yttre omständigheter kan leda till vägval som kan vara svåra att se och kontrollera.
    Vi såg svärtan kring beroende och fick insikt om medberoende .. och inte minst anade vi vidden av sann kärlek till bror/son.
    Kort sagt – att ni delar med er – både då och nu – har betytt/betyder mycket för oss ”vid sidan om”. ❤️❤️

    1. Hej Gunilla – så fint att höra från dig. Tack för din kommentar.

      Precis som du skriver – Yttre omständigheter kan leda till vägval som kan vara svåra att se och kontrollera. Vi lär av varandra och därför är det så viktigt att prata mer om ämnet. kram till er.

  17. Tack! Så viktigt och så många tips till oss med tonårsbarn. Jag ska prata med mina på ett annat sätt nu.

  18. Vilken intervju och stark text! Tack för berättelsen, jag fastande bland annat för meningen ”Vi kan aldrig skydda våra barn, bara ge dem verktygen att skydda sig själva.” <3 Kram på er!

    1. Så fin och viktig text. Så ärlig. Förstår att den tagit många år att skriva och dela med sig av. Tycker den är så viktig just nu. I pandemins skugga, att belysa problemen om beroende, och även för så otroligt unga personer. Tack ❤️

  19. Tack för en fin, kärleksfull och informativ text om hur det är att vara anhörig till en person med beroende problematik.
    Det sägs att för varje person med beroende sjukdom står minst 4 personer runt och lider. Ett lidande som påverkar så många i omgivningen.
    För anhöriga till alkoholister finns Al-anon. Al-anon arbetar med samma (något anpassat för anhöriga) program som AA.

  20. Tack för att du skriver och ni lyfter detta viktiga ämne! Tack för att ni ökar förståelsen så att vi tillsammans kan hjälpas åt ♥️
    Love you 💋
    Stor kram till er!!!
    Anna

  21. Tack för det här viktiga inlägget! Detta är en fruktansvärd sjukdom som förstör livet för så många. Jag är uppvuxen med en alkoholiserad pappa och i 30- årsåldern utvecklade jag själv alkoholism. Efter några år av smygdrickande gick det snabbt utför och jag var för 1,5 år sedan nära att förlora sambo, mitt barn och mitt eget liv då jag var nära att ta livet av mig. Sökte själv hjälp i sista stund och har sedan dess varit nykter. Jag hade tur och fick en fantastisk behandling där jag äntligen förstod att det är en sjukdom jag har, det är inte mig det är fel på.

    Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort i livet. Är tidigt i graviditet med mitt andra barn och lyckan är stor. Men jag tar ingenting för givet längre och en beroendesjukdom måste man jobba med hela livet. Tack för att du lyfter detta! Jag avskyr stigmatiseringen och nedtystandet av sjukdomen som man möts av i samhället.

    God fortsättning!! ❤️

  22. TACK för den här texten ni båda. Är ödmjuk inför den. Och uppskattar ärligheten och att orka beskriva något så personligt och tungt.

    Texten fick mig även att fundera mer kring hur jag kan ge våra små barn verktygen inför kommande utmaningar i tonåren (om inte förr).

    Förstår att det måste varit väldigt tungt och komplext att skriva detta. Är tacksam för att ni orkade. Kram

  23. Tack ♥️
    Jag har flera i min släkt med missbruk. Men har nu vid 40 förstått mitt egna missbruk. Jag shoppar för mycket, dricker gärna. Men framförallt är jag beroende av tabletter. Efter ryggsjukdom har det blivit både alvedon, voltaren, tramadol, oxycontin och oxynorm.

    Min man är cancersjuk men vill ej skylla på det. Men det hjälper inte. Häromdagen stod jag och banka huvudet i väggen för ångesten va tvungen att komma ut.

    Stor kram till er

  24. Tack så mycket! Alla familjer bär på något som gör ont och fri kommer ingen vara. Har själv upplevt förtvivlan och det helvete ni beskriver men också kärleken och det fina. Att prata om det och förstå och att någonstans inse att vi alla kan hamna i Davids situation eller vara där ni är och har varit kan lösa upp knutarna kring detta tabu. Ingen vill vara beroende, ingen vill stå vid sidan och göra det ii tysthet blir så mycket jobbigare.

  25. Vilken otroligt fin och välavvägd intervju och text Kristin. Den både inget hopp, mod och visar på respekt för både anhöriga och den sjuka. Tack för att du lyfter detta ämne!

  26. Tack för det här inlägget, tack för att Jonas delar med sig. Ett så otroligt viktigt ämne att våga prata om.

  27. Sorgligt att höra om din bror Jonas. Det är väldigt fint berättat och jag tror att många kan hitta styrka i din historia.
    Kommer själv från en familj där olika beroenden skapat så mycket oro och sorg genom åren.
    Idag jobbar jag på Stockholms Stadsmission och en favoritrad från vår värdegrund är: INGEN MÄNNISKA ÄR BARA DET DU SER och det är precis det som det här viktiga inlägget handlar om.
    Ta hand om er ❤️