Min kostym ser ut så här numera. Jag går bara i jeans och t-shirt. Jeansjacka eller stor stickad tröja över. Får jag för mig att dra på något annat så åker det strax av igen och jag är tillbaks i min trygga kostym.
PÅ sin höjd blir det en linneblus till jeansen som variation till kortärmad och långärmad t-shirt. Jag känner mig så himla tråkig.
Försöker piffa upp mig själv med örhängen och läppstift.
Jag tror det var när jag började träna och samtidigt gick igenom klimakteriet som kroppen förändrades. Jag blev helt plötsligt mer bred om ryggen, överarmarna, axlar, lår och rumpa.
Jag trivs med att ha en stark kropp men de mest positiva fördelarna med träningen har varit psykiskt – jag blir piggare och gladare av träningen. Det verkar som om jag har behövt träningen extra mycket när jag går igenom klimakteriet. Det märker jag nu när jag haft uppehåll länge på grund av jobb och sjukdom. Jag har inte lyckats ta mig tillbaks i mina goda rutiner med regelbunden träning än och det känns riktigt jobbigt. Är väldigt nere i humöret just nu.
Men en annan sak som smugit sig på med i den här delen av livet bland muskelbygge och klimakteriet – min kropp har förändrats och jag har tappat bort mig i min klädstil.
Jag känner mig utklädd och grov när jag tar på mig något feminint som klänning eller kjol. Så obekväm liksom.
Har aldrig någonsin upplevt det här tidigare.
Det har varit ett stort problem det senaste året då jag helst skapar kläder till mitt eget varumärke som jag själv vill bära. Om jag inte känner mig fin i långa linneklänningar och kimonos, hur ska jag då stolt kunna stå bakom de kläder jag producerar?
Det har såklart inte bara med kroppens yttre förändringar att göra – det är även de inre förändringarna. Tvivlet och hatet. Känner mig ful. Litar inte på mina tankar.
Jag har så svårt att koncentrera mig, vara smart och kreativ sedan jag gick in i klimakteriet. Hjärndimma, ilska, trötthet, uppgivenhet.
Det är inte konstigt att kvinnor i min ålder skiljer sig och blir sjukskrivna för utbrändhet – det är klimakteriet alltihop. Man blir helt dum i huvudet och tappar bort livet totalt. En oerhörd utmaning att vara företagare genom det här ska jag säga. Får ingen ordning på min medicinering heller men hoppas verkligen att en månad in med dessa plåster ska hjälpa mig.
Såg Camilla Läckbergs nya realityserie och i det senaste avsnittet delade hon med sig av liknande problem och symptom. Har fått skjuta upp en deadline med två månader – vem ringer jag för att lösa det för mig…?? Hahaha…
Så glad att hon berättar om sina erfarenheter för jag jag känner mig som en galen människa. Vänder ut och in på mig själv för att klara det här men även Sveriges mest drivna kvinna verkar ha dukat under för det här helvetet.
Jag var inte alls beredd på detta.
Nu måste jag upp på hästen igen och klä mig i kjol. Det är ju vår!
Detta är en klädsel jag kan tänka mig. Känner mig oftast bekväm i det. En mönstrad och lagom lång kjol som faller snyggt tillsammans med linne.
En liknande variant i linnetyg.
Samma kjol med bikini och birkens.
Samma top med byxa. Det är också fint.
Ska försöka bära detta mer än jeans och t-shirt.
Det här gillar jag. Och nu är det shortsväder snart.
Denna outfit gillar jag så mycket så den kommer i ny färgskala i årets kollektion också.
Jag har gått igenom många utmaningar och kriser i livet men det här med klimakteriet skojar man verkligen inte bort. Upplever att människor runt omkring har fördomar och inte riktigt fattar hur det ställt till det både fysiskt och psykiskt. Att man inte blir tagen på allvar. Det känns som de tycker jag överdriver och med vilje skapar dålig stämning.
Jag har jobbat mig igenom allt här i livet och fixat sinnessjuka kriser samtidigt som jag klarat av att göra mitt jobb men nu går jag runt som en arg och ledsen zombie.
Nu sätter jag mitt hopp till den nya hormonbehandlingen jag fått med plåster och ska komma in i bra träningsrutiner igen – förhoppningsvis ser jag nu ljuset i tunneln och blir mitt normala jag igen. Tänk att få sova och vara glad igen! Vilken lyx.
Stor kram till er.
En extra stor kram till dig som går igenom samma tid i livet.
Det är så sant och jag känner så igen mig. Jag kan känna mig piffig och fin hemma. Samt vågar ta ut svängarna och visa min kropp jag ser att den är smal och slank. Ett ex denna bilden. https://sweetwordsbymirre.se/wp-content/uploads/2025/03/outfit1.jpg
När jag sedan kom till jobbet och jag såg att en kollega sneglade lite längre på mig så ville jag typ dölja mig och krypa ihop. Jag hittade fel på mig som inte finns. Eller som egentligen inte är fel utan fint.
Jättejobbigt egentligen
Hej
Vad är det för plåster du har? Är det östrogen? Jag har fått bioidentiska hormoner utskrivna som jag ska börja ta när jag får mens, men den kommer ju inte ..den har blivit så galet oregelbunden. Är hormonplåster något man behöver ta vid en viss tidpunkt i menscykeln? Hoppas du mår bättre av detta 🙂🙏.
Det är östrogenplåster jag har på genom hela månaden 🙂 Yes! Sedan tar jag en tablett som heter Utrogestan 12 dagar i månaden.
Vill mest säga 100 tack för att du skriver så ärligt om det här, för jag vet hur mörkt det kan kännas när hormonerna vacklar. För den som känner igen sig även i att ha (outredd) ADHD så verkar hormonerna slå ännu hårdare. Minns mina jobbiga tonår med ett annat facit nu..
Tack igen, du hjälper.
All värme!
Stor igenkänning på precis allt!❤️ Jag var verkligen inte heller beredd på den här käftsmällen. Det är en del trixande med att få koll på HRT, testa dig fram och ge det lite tid. Tror att det börjat vända för mig nu men jag är inte alls som innan.😅
Hej!
Vad intressant och igenkännande du skriver. Hade kunnat vara mitt namn och varumärke..
Du beskriver allt väldigt bra och jag skulle gärna bara ville säga att : du har ett fantastiskt varumärke ! Vackra kläder , vackra färger , mycket vacker fotomodell , snygg layout och en sann inspiration!!
Min dotter som jobbar med social digital marknadsföring skickade detta till mig för att jag skulle bli inspirerad. Så tack !! Det blir jag !!
Hej fina du!
Fan va jobbigt allt låter med klimakteriet, jag är själv inte alls där i ålder men har min beskärda del av vikt upp/ned gångar genom livet plus hemska pms-dalar och depressioner, vet hur för jävligt det är med kroppen när man inte trivs i den och såklart är det kopplat till ens inre psykiska välbefinnande och hormoner, allt hänger ju ihop. Min klädlösning i sådana perioder har varit det trygga enkla. snälla gosiga material typ kashmir och mjuka snygga byxor. Jag tyckte du var Råsnygg i kläderna du hade på formex, några slinkiga byxor + kimonoliknande överdel.
Tror själv jag varit i någon mildare depression för jag tycker inte det varit särskilt kul att klä mig på väldigt länge faktiskt. Märker också hur några vänner som har gått upp väldigt mycket i vikt ofta klär sig i tältliknande kläder. Det är sannerligen inte lätt att vara människa!
Men det jag ville jag tipsa om är att finna en duktig & erfaren akupunktör, detta har hjälpt mig genom det svåraste i livet.
De har en helt annan (djup) kunskap och ser hela människan och hur allting hänger ihop, det finns faktiskt inga ”problem” de inte kan lösa, plus att man ofta blir så himla glad av akupunktur, man känner sig levande glad och avslappnad. Kram 🥰
Jag gillar din blogg mycket. Mest när du skriver om ert hus i Frankrike. Väldigt härligt att läsa om. Håller med om allt det du skriver om klimakteriet. Ville bara skriva att du ser väldigt bra ut, otroligt vältränad. Du verkar vara en härlig människa. Så försök att kolla i spegeln och tänka snälla grejer om dig själv. Du är bra, du duger. Så försöker jag göra när jag tittar på min kropp som ändrat sig totalt. Mvh snart 64 :))))
Din stackare 🫶🏻
Det finns inget bra med klimakteriet !! Hela ens existens rubbas.
Jag gick in i det när jag va 38 år o helvetet fortsatte till jag va 55 år . Helt sjukt.
Men östrogen hjälpte mig igenom det .
Jag kunde sova och jobba. Torr som fnöske dock 🤭
Jag önskar av hela mitt hjärta att du får en balans i skiten Kristin ❤️❤️❤️
Hej Kristin,
Jag kom i klimakteriet från en dag till en annan.
Fick cancer i livmodern och äggstockarna så allt opererades ut. Jag får inte ta hormon tillskott då det kan trigga skiten att komma tillbaka.
I mitt fall känner jag mig också ful, och det blev jag faktiskt då jag säkert åldrats 10 år av alla behandlingar. Jag vill känna mig älskad, men min man vill skiljas. Är det rättvist, huh.
Styrkekramar till dig
Det är en märklig tid. Dessutom infaller den ju ofta i en tid när mycket annat förändras i livet. Barn som flyttar ut, tankar på hur resten av livet ska se ut, kanske nya drömmar som ska drömmas.
Jag gjorde just som du skriver, skiljde mig, och tänker att jag nog aldrig gjort det om jag inte varit i klimakteriet. Men, kanske är det också när vi mår som sämst som vi tvingas ta ansvar för oss själva. Vad vill jag och vad behöver jag för att må bra?
Jag är inte den samma idag. Det går inte lika fort, jag är inte lika intresserad av de saker som jag förr tyckte var så otroligt viktiga. Jag är mjukare i kanterna och skörare. Men det kan ju också vara vackert. Det som aldrig förändras är viljan att drömma och förverkliga.
Heja alla modiga, starka kvinnor där ute. Vi är dom som får världen till en bättre och vackrare plats. Kämpa för allas vår skull!
Kan bara säga att jag känner igen precis allt och att detta är min stora livskris – trött tjock ofokuserad ont i kroppen noll energi bäst intill omöjligt att sköta mitt företag med mingel och deadlines.. vill bara dra ner rullgardinen och stanna i sängen. Önskar att jag överdrev men såhär illa är det. Oerhört svårt att upprätthålla rutiner och träning i detta töcken. Känns skönt att kunna tala öppet om det men känns som att många tror att man gnäller och att det bara är att skärpa sig. Ärligt talat så tänker jag ibland att livet gpr mot sitt slut, så känns det. Noll vitalitet, sexlust, glädje.
Ok vilken igenkänning……exakt samma för mig. Har liksom gett upp, nästan. Så ska det väl inte behöva vara redan……? Vad ska man göra????
Du skriver att du känner dig ful men jag måste bara få säga att när jag var i din butik och såg dig IRL så tyckte jag du var så vacker!! Du är fin på bild men ännu finare live och det menar jag verkligen💕
Jag är 55 och kom in i klimakteriet för drygt ett år sen så jag vet känslan., bläää!
Heja dig, du är grym och du inspirerar mig massor ☀️
Tack, verkligen tack för att du berättar om din hormonresa. Har kännt mig så ensam i klimakteriets h-vete. Då jag själv var yngre än vad sjukvården räknar som normalt fick jag absolut ingen hjälp. När jag som 43 åring hade varit blödningsfri i två år fick jag lämna prover och med facit i hand och bevis på att jag faktiskt var postmenopausal fick jag äntligen hormonbehandling. Hade dock behövt det många år tidigare! Inte helt lätt att förstå vad fasen som händer när man ”bara” är drygt 36 år, sömnen strular, svetten rinner, humöret tryter och man gråter och skrattar om vartannat. Önskar den allmänna uppfattningen gällande klimakteriet inte var så åldersfixerad och att alla kvinnor oberoende av ålder blir tagna på allvar.
Jag hoppas du blir hjälpt av plåstren och att du får tillbaka din livskvalitet 🩷
Det är hemskt. Man känner inte igen sig själv, som om man blivit någon annan.. Har nog prövat det mesta… och hoppas att man kommer ut på andra sidan någon gång🙈.
En del säger att man inte gör det????
Det är jag rädd för. Men jag lever på hoppet, säjs vara det sista som lämnar en.
Vet ingen som kommit ut på andra klimakteriesidan och känt att ”Pust – nu var det äntligen över!!”
Sömnen hämtar sig aldrig. Svårt att somna, vaknar på natten och somnar inte om, vaknar tidigt. Ingen hjälp finns att få när man gått igenom de harmlösa hjälpmedel som finns. Vårdcentralen vakar över insomningstabletter som om det är heroin.
(Har iofs fått snål dos utskrivet, men först efter att jag hävdade att ”då får jag väl dricka en halv flaska vin varje kväll så jag somnar”. Vilket man gör, men man vaknar också klockan halv-4 i ett ryck..)
Fett samlas på magen på ett sätt man aldrig varit med om tidigare.
Energin minskar, tröttheten ökar stresstoleransen blir lägre och lägre. MEN – humörsvängningarna är borta och man blir mildare till sinnes. Det får man vara glad för. Och just det: De vidriga nattliga värmevallningarna försvann, efter typ 8 år.
Igår grät jag nonstop från kl tre tills kan gick och la mig…
Känns som om jag bara vill ge upp- låsa in mig i huset och aldrig mer gå ut
Jag började med hormonspray och har mått fantastiskt bra av den. Men så blev jag uppsagd från mitt jobb för två månader sedan och jag jobbade på ett tag innan totalt kraschade och är nu sjukskriven. Är tillbaka där jag var för ett år sedan och längtar efter att hitta tillbaka till mig själv. Känner så igen mig i det du beskriver. Har alltid tyckt om livet, men detta är inte kul. Ska prova mediyoga på vårdcentralen och önskar så att det ska hjälpa och dessutom bli en vana. Hoppas plåster ska funka lika bra för dig som sprayen har gjort för mig!
Ønsker deg alt godt ❤️
tack – detsamma.
Check på mycket!
Dina kläder med böljande kjolar är underbart vackra men jag kan bara inte ha annat än slappa och oversize shorts/byxor/skjortor. Har även ”fobi” för att visa armhålan. Minikjol funkar dock!
Detta pga dels ”måste vara skönt” och dels ett på fritiden rasande tempo med hundpromenader, skjuts till barnaktiviteter samt allt fix o trix med hus o trädgård.
Jag får jobba med brillor, smycken, handväska o skor tänker jag😘😘😘
Känner lite likadant – känner mig gigantisk i börljande kjol så bättre med liten. Hahaha…
Det blir mycket snygga assoccearer. 🙂 stor kram
Känns ju på nåt sätt som att du bara vill visa upp din nya starka snygga kropp och vill ha komplimanger
Innan man säger nåt kan man tänka…
1. Är detta snällt att säga?
2. Är detta något som mottagaren verkligen behöver veta.
3. Säger jag detta för att må bättre själv, eller rent av skada eller vara taskig mot någon.
Bara ett vänligt tips för att höra denna värld till en härligare plats.
Jaha, det var inte avsikten. Men nu när du skriver det så funderar jag på bildvalet – kanske inte borde valt träningsbilden från höstas i detta sammanhang men det var den enda som jag fann som symboliserade träning och har inte tagit några i år för jag har känt mig så plufsig och ful. Beklagar om du fick det intrycket för texten säger ju något helt annat om du läser den 🙂 Ha en bra dag.
Om någon visar sig sårbar, är detta då ett bra sätt att bemöta det? Att vara cynisk är ett tråkigt sätt att ta sig an livet på och kan dessutom tolkas som empatilöst.
???
Men oj vilken tråkig kommentar?Vad hände med att vi kvinnor supportar o stöttar varandra?
Så tacksam över mina kvinnliga vänner som inte kritiserar utan vi hjälper varandra i sorg o glädje !
Ni missförstår mig helt. Det lät kanske hårt. Men jag tycker Kristin är så snygg och stark så jag har svårt att tro att hon känner sig ful.
Livet har lärt mig att det är omöjligt att se hur någon mår på insidan genom att titta på utsidan. Människor kan må förfärligt och vilja ta livet av sig men ändå sminka sig, gå till jobbet och le mot kollegor.
När man mår dåligt så mår man dåligt rakt igenom – jag tror det är få som går igenom en depression där de känner sig helt svarta inom men ändå ställer sig framför spegeln och säger ” men jag är i alla fall snygg” – ingen skulle jag tro.
Det tror jag de flesta förstår men uppenbarligen inte.
Tänkte när mensen slutade vid 58 år, det här fixar jag! Kände mig som vanligt. MEN så fick jag livmodercancer. Magen är uppsvälld, svettas som en jag vet inte vad, svarta tankar. Inte likt mig. Allt måste nu vara snällt och mjukt inklusive kläder. Jag får inte äta hormoner, så kan inte prova det.
Mjuka hälsningar Jenny
Åh – så tungt för dig. Hoppas dina besvär med klimakteriet är övergående så du slipper kämpa med det också nu efter din din svåra tid med cancern. Är du frisk nu för övrigt eller är du under behandling? Skickar dig varm kram.
Min manliga kollega sa det mest intressanta om klimakteriet jag någonsin hört. Han arbetar som ensam man bland en massa kvinnor som är i klimakterieåldern och som inte pratar om mycket annat och han uppmanade oss alla att ta emot all hjälp vi kunde få, mediciner, terapi, våra män, träning osv osv. Anledningen var att klimakteriet egentligen är onaturligt!!!! Han är No-lärare och det han menade att kvinnor sedan begynnelsen inte är menade att överleva klimakteriet så våra kroppar går igenom en fas som vi egentligen inte är förberedda för då vi egentligen inte är menade att leva så här länge. Men idag lever vi inte bara, många av oss jonglerar tonåringar, jobb, hem, sociala tillställningar och mycket mer trots att våra kroppar och sinnen inte är förberedda. Han är en fantastiskt förstående kollega och uppmanade oss alla att vara extra snälla, förstående och mjuka med oss själva för att så småningom komma ut på andra sidan och för mig har detta faktiskt fått mig att få ett annat perspektiv på det jag går igenom. Det landade i ett mjukare och mer förstående synsätt på min klimakteriesituation så tack till denna vetenskapliga information.
Så intressant! Tack för delningen. kram
https://www.vadvivet.se/p/mormorshypotesen
Här är också något spännande (och mycket positivare) om varför klimakteriet är naturligt och någonting som är bra: Mormorshypotesen!
Jag ömsom log och ömsom kände jag tårar som brände i det bakre och fördolda, men trots en lätt tyngd över mitt frostnupna hjärta när jag insöp denna bekännelse, spirade en förtröstan och tacksamhet…
Tacksamhet över att Du utan omsvep delade med dig av ditt autentiska jag och som jag tror att vi alla längtar efter att att våga, för det blir så plågsamt att spankulera runt med en utmattad persona…
Är inne på mitt sextioåttonde år, så länge sedan jag kom ut på andra sidan, men hade inte på långt när så omtumlande klimakterium som du. Livet ansätter oss alla, alldeles oavsett, och det är en rättighet att få sätta ord på oförlösta tankar & smärtor som kan sätta vårt innersta i brand…
Blev en finstämd stund att få ta del av dina personliga tankar och som jag upplever avspeglar sig både i ditt inre och yttre – en egensinnig och sanslöst vacker kvinna med integritet som skapar magi…🌟
Förundran & Varma tankar ☀️🐞
Jacqueline
Så vackert avtryck – tack för att du läser och tog dig tid. stor kram
Tack för att du delar med dig❤️ Jag fyller snart 49 och kämpar också på med träning, kroppen, måendet och HRT men få inget riktigt flyt och glädje i livet. Så less på att må så här och ha det så kämpigt med sömnen! Hade hoppats att HRT skulle göra mirakel då det verkar vara som funka så bra för många men har tyvärr inte känt av den effekten ännu.
Stor varm kram till dig🩷
En helt annan sak här o lite återkoppling på dina finfina kläder, som jag tänkt på då jag varit i klimakteriet länge och att min kropp också förändrats mycket. I mitt val av kläder väljer jag kjolar, byxor, shorts med en slät linningsframsida över magen just, trots att det kan vara resår i resten av linningen som ju bara är skönt och ger en avslappnad, cool look. Undviker dragsko mitt på magen, som jag tycker putar till det mer än vad det behöver göra egentligen o har tänkt att har man en mer fast slät front så behövs oftast inte dragsko också, men tänker också att dragsko skulle kunna sitta mer åt sidan för att balansera uttrycket lite o skulle kunna vara mer av en snygg detalj i sig själv för de som föredrar dragsko. Sen hade jag gärna sett att det var en hållare för skärpet som träs in mitt bakpå i omlottkjolen Dorthe som jag fö älskar. Annars glider knytet gärna iväg vid rörelse hit o dit så jag har använt en säkerhetsnål där men tänkte att detta kanske skulle kunna vara nåt att ta vidare
Klart slut på återkoppling 😅🤗
Inte riktigt tydligen 😅 Vill tillägga att den lite bredare fasta biten på linningen fram kan med fördel vara bredare o kanske också en lite organisk form som pekar lite nedåt mitt på det bredaste partiet av linningen fram. Man förlänger på det sättet linjen i plagget o det blir inte den vertikala linjen som bygger på bredheten som dominerar. Allt gott!
Det är inte helt lätt att hitta rätt passform på kläder när ryggen och axlarna blir bredare. Det är som om storlekar och modeller inte är gjorda för kvinnor med muskler. Att gå upp en storlek gör ofta att plaggen i övrigt blir för stora i övrigt. Jag hade det problemet när jag var runt 20 år och tränade mycket.
Jag lyssnar på Röda vita rosen-podden och lär mig massor om klimakteriet och vad som väntar.
I svåra tider prövas vännen heter det ju o jag tänker att den bästa och närmaste vännen du har är relationen till dig själv 🪞🙋♀️ Hur tänker jag om mig själv är inte lätt att uppmärksamma i mikrosekunderna av ett skeeende, men det sätter avtryck på allt och din känsla inför dig själv. Själv brottas jag med en djup sittande misstro mot mig själv med tillhörande skuldpaket och jag kan se nu hur det har präglat och fortsätter prägla mig för i mikrosekunderna tar du dig vidare i de invanda tankemönstren on and on. Kanske tolkar jag in för mycket i din beskrivning av hur dina tankar går o då får du verkligen ursäkta mig, för det är inte min mening att lägga mitt raster på din situation men såhär går mina tankar. I den situation jag är i nu har jag kontakt med en kurator så därför spinner mina reflektioner lite extra kring det här och jag märker hur jag lägger krokben för mig själv gång på gång i bearbetandet av min nya situation och framåt. Jag har iaf kommit fram till att jag behöver nån som kan problematisera det jag säger som är så otroligt fast och sant om mig själv o som sätter min ingång direkt på millisekunden, för att kunna ta mig vidare o möta kommande motgångar som jag vet kommer finnas där på ett eller annat sätt i resten av mitt liv. Samt för att kunna ta tillvara på LIVET genom att vara närvarande på ett annat sätt. Allt vi har är NU, NU, NU…Så himla onödigt att ha det så då tänker jag 🤗❤️🌷🌸🌺☀️
Läser med igenkänning, tack för att du delar med dig! Finns ett stort värde i det tror jag. Personligen uppskattar jag när saker luftas och därmed kan vara hjälpsamma.
Önskar dig lycka till med byte av behandling och en mjuk onsdag!
Tack för att du skriver och är öppen kring detta. Jag har älskat jeans och T-shirt looken tidigare men nu blir det bara kjol och T-shirt, stickade tröjor och gympaskor eller kängor. Tycker det är svårt att hitta byxor som funkar, magen putar och man har en helt annan kroppsform. Det tråkiga är att förändringen är helt normal men det har vi inte fått lära oss så hjärnan är ju programmerad till att det här är fel och konstigt. Tänk om vi kunnat känna stolthet över det här istället! Starka, mogna kvinnor med massa livserfarenhet.
SAMMA! Inget får längre sitta åt och jag vill helst bara ha naturmaterial på mig. Mjuka, sköna och förlåtande kläder helst i linne. Känner mig också naken numera om jag visar lite mage eller för mycket armar eller ben. Har dessutom (tack vare hormonerna och stress antar jag) fått lipödem mest på låren och jag kan inte ens tänka tanken att börja klä av mig inför sommaren och till och med visa mig i bikini… Googlar tankini och långa strandtunikor inför sommarsemestern. Tack så hemskt mycket snälla hormonkaos att jag fick det med!
Jag har aldrig trivts i kjol, klänning och bara ärmar. Är en typiskt jeans, t-shirt/tröja och sneakers. Är 48 år och går fortfarande klädd så. Allt måste vara bekvämt. Tex gillar jag inte kjolar eller byxor med resår i midjan. Tycker det stasar, och nedre delen av magen blir som en bulle undertill. Samma med strumpbyxor. Önskar så att jag kunde utmana mig mer i klädväg, även när det kommer till färger.
Tycker att du har en fantastisk stil, har alltid tyckt, och du är hur fin som helst. Men ibland spelar det ingen roll vad andra säger, det är ju känslan inuti som är viktig.
Jag är också i förklimakteriet och känner igen allt du beskriver. Jag har gjort vissa kontroversiella förändringar i mitt liv som har hjälpt en massa, så än så länge behöver jag inte hormoner.
Samma här, jeans och t-shirt eller skjorta varje dag. Stickad tröja, keps. Känns urtråkigt och dessutom konstigt för jag alltid tidigare känt mig mest hemma i kjol och klänning. Nu känner jag plötsligt att korta kjolar och klänningar känns för flickigt och naket, långa känns för uppklätt, mellanlånga känns tantiga.
Jag sätter mitt hopp till våren och sommaren när man åtminstone slipper strumpbyxor.
Det är inte roligt att inte känna sig bekväm i sin kropp. Jag är fotbollsdomare och måste kunna springa på fotbollsplan. Men de senaste åren har jag gått upp en del i vikt och det långsammaste tempot känns som en pina. Det är säkert bara en fas och kommer vända men ändå. Jag måste göra något. Tänkte jag skulle försöka dra ner på sockret. Började i måndags och har redan misslyckats… Det är så konstigt det där hur det är så lätt att skapa sig mindre bra vanor men svårare att göra sig av med dom… Jaja, det är ju bara att ge sig på´t igen.
Check på precis allt, som vanligt. Har precis samma identitetskris nu, är en bra bit tyngre efter utmattning och förklimakterie, men mår psykiskt otroligt mycket bättre med hormonbehandling i alla fall. Men det är svårt och jobbigt när man känner sig lite vilsen i hur man ser ut, och hur man klär sig. Klippte mig kort för ett tag sedan, men då tittade helt plötsligt en variant av mitt 20-åriga jag tillbaka och det blev jättekonstigt. Har fått tillbaka lite hår nu med hormonerna, så det är inte lika tunt längre – det är ju superskönt men nu måste jag hitta en ”ny” frisyr som funkar.
Går som du i jeans och t-shirt för jag känner mig inte hemma i min kropp, försökte hitta lite kläder på en second hand i går men det blev inget napp heller. Vill bara känna mig hemma i min kropp igen (vägrar gå på diet, äter jättebra, hemlagad mat, men kan inte specialgöra kost till mig när vi är 5 i familjen, då bränner jag ut mig och jag vill INTE trigga nån jäkla kropps-kost-grej i mig själv igen)
Fan vad svårt det är att vara kvinna…. Stor kram till dig med, och du är INTE ensam!
Hur gick det Novofem? Visst, testade du det? Jag har fått utskrivet men inte börjat … Hoppas du hittar något som funkar för dig!
Det gick dåligt – mådde sämre av syntetiskt progestin. Har börjat med plåster och tar också Utrogestan 12 dagar i månaden.
Har också Utrogestan 100 mg/tablett, dock varje dag, tillsammans med Progynon 2 mg/tablett. Började också med plåster men fick nattsvarta tankar o ångsetpåslag bara sådär, vilket jag inte riktigt haft innan, så gick tillbaka då till ”vanliga” Indivina för att ett tag efter köra dessa två tabletter och det funkar mycket bra. Så plåster och tabletter kan uppföra sig helt olika pga hur en tar upp genom huden mm mm fick jag som förklaring o kanske dosen i plåstret inte heller var tillräcklig 🌷🌺🌸
Jeg sluttet helt med kaffe, det hjalp mot oppvåkning klokken 4 og angsten! (Går på Lenzetto/Utrogestan og styrer antall ”Lenzetto-sprayer” på armen selv.) Mange er veldig følsomme for koffein.